Att resa är att gnälla en smula . . .
          
Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: "Ställen i stan" med GITS och Anders 1979.03.23)  

■■■ Att resa är att gnälla en smula. Det har varit en stor vinter för våra vanligaste kommunikationsgnällare. Årets gnäll har i stora drag fördelat, sig sålunda:
1. Skånegnällarna som klagade i Aktuellt och Rapport i februari när tvåmeterhöga drivor lamslog landskapets trafik.
2. Pendelgnällarna som ojade sig i insändarspalterna när 30-gradig kyla knäckte pendeltågen i stockholmsregionen.
3. Skrytgnällarna som givit oss dramatiska referat av blixthalkan på vägarna för att vi ska förstå vilka vidunderliga bilförare de är.
4. Chartergnällarna som vill ha pengarna tillbaka därför att smörrebröden var slut på Kastrup.
5. SJ-gnällarna som aldrig upphör att vädra sitt hat mot AB Trafikrestauranger för att de får kalla kotletter till 180-gradig potatis i cafeteriavagnarna.
6. Skärgårdsgnällarna som inte kan godta att metertjock is vållar störningar i tidtabeller.

Ett tips
   
Till dessa och andra svenska gnällare har Anders och jag ett tips: Gå på Nordiska Museet och ni slutar gnälla. I ett stenhus på Djurgården visas nämligen under hela detta år utställningen "Resa i Sverige". ,Man får ett handfast begrepp om hur det var att resa, i Sverige för bara drygt hundra år sen. Snacka om strapatsresor, våra förfäder dom upplevde strapatser dom!
   Det har inte gått att resa med vagn i det här landet i mer än 300 år, tidigare red man till häst. Men i mitten av 1600-talet röjde man vagnsvägar som följde samma sträckning som dagens E4.a och vi fick skjutsväsende och gästgiverier. I mitten av 1800-talet hade Sverige anseende som ett av de bästa vägländerna.
   En främmande resenär, Paul B du Chaillu skrev: "Vägarna i Sverige har en sammanlagd längd av 65 000 km". Längs vägarna låg 1 500 gästgivargårdar på ett avstånd av 1-2 mil från varandra. Man reste i en medelfart av 1 mil på 1,5 timme. Hälsingborg - Stockholm tog  7 till 10 dagar, beroende på hur pass mycket ork resenären hade. Förr gick det saktare, turisten Charles Ogier hade att göra 19 dagar från Kalmar till Stockholm år 1634.

Snabbast på vintern
   Snabbast reste man på vintern, när sjöar och myrar låg frusna och man kunde ta genare vägar med häst och släde. En som hette A de la Motraye var här och reste med släde 1715. Han berättar mycket poetiskt om detta i sin dagbok:
   "Släden hör enligt min uppfattning till Sveriges största behag och det finnes icke i hela världen något angenämare eller, snabbare åkdon och intet land som lämpar sig bättre för detsamma än detta, då snön täcker de stora landsvägarna, bergen och klipporna och då sjöar och floder blivit lika fasta som jämna fält. Nätternas längd, som där tyckes skola utgöra ett hinder, är dock intet sådant, enär reflexen från snön, himlens klarhet och stjärnornas glans göra att man mycket väl ser att färdas och man, sätter sig vanligen i släden efter kvällsvarden".

Isen brast
   Andra upplevde inte tjusningen med slädfart i stjärnenatten lika starkt. En S. Kiechel, resenär i riket 1586, skriver: "Isen brast under min häst, så att den sjönk ända ner till bröstet och släden efter. Jag hoppade ur och isen brast även under mig, så jag stod till hälften i vattnet".
   Det var adel och herremän som reste i vagn på den tiden det begav sig. Allmogen hade inte råd, den gick till fots. För hundra år sen var det, 25000 människor ute på vägarna. Dalfolket vandrade till fots och gick fem mil om dagen, för att sälja sina hårarbeten i Stockholm. 5.000 västgötaknallar traskade, omkring med gårdfarihandel, hantverksgesäller vandrade land och riken runt. Ibland kunde man få lift med forbönder eller nån skutskeppare på de större vattendragen. Sov gjorde man i lador och höstackar.

Torftig mat
   
Och de som gnäller över torftig mat på restaurangvagnarna bör få sig en tankeställare av ett resereferat skrivet 1654 av engelsmannen Bulstr. Whitelocker: "Härifrån 3 mil till Fellingsbro, varest man fick ett ganska elakt kvarter och var ganska obehagligt att komma till så usla härbärgen, sedan man i stark köld med elaka hästar och mest i mörkret rest, så besvärliga vägar. Man fick dock lov att vara nöjd, då bättre icke var till fångs. Efter aftonmåltiden, under vilket hans folk klagade över självdött kokött, lade han sig att vila i sin säng och de övrige runt omkring honom på halm."
   Det låter som den första· insändaren i svensk historia. Man fick vara stark och tålig om man skulle resa förr i världen. På 1820-talet kom ångbåtarnas epok som varade i 40 år. 1821 blev ångbåten Yngve Frey reguljär, det var på dess fördäck som C J L Almqvist och glasmästaredotter från Lidköping Sara Videbeck och hennes sergeant fann varandra. 1837 började ångaren "Nordland" trafikera traden Stockholm - Luleå och Norrland öppnades för omvärlden.
   Men det var först med järnvä
garna vi fick ett korsdrag av kommunikation genom riket. 1862 var stambanan klar mellan  Göteborg och Stockholm, resan tog 12 timmar. Redan 1900 hade man pressat tiden till  10 timmar. 1812 blev det toaletter på vagnarna, l873 kom sovvagnarna, 1897 kom den första restaurangvagnen. Järnvägarnas betydelse blev enorm. Landsbygdens folk tog tåget till städerna och blev industriarbetare, förmöget folk började resa till kurorter och hälsobrunnar. SJ blev hela folkets järnväg.
   En kommunikationsexplosion var ett faktum. Det var ungefär då som Svenska folket började gnälla.