BRA BÅTAR, A och O för Ö. . .
   
Manus donerat av Gits efterlevande. (SvD "Ställen i stan" 79.02.12.)   

■■■ SKÄRGÅRN (SvD) Fula men fenomenala, säjer man i skärgårn om de nya Vaxholmsbåtarnas prestationer i isen. Skärgårn, Stockholms närmaste glesbygd med 6.000 bofasta upplever just nu den strängaste isvintern sedan 40-talet,
men än kan Vaxholmsbolaget bryta isoleringen.
   Gamla skärgårdsbor som Petrus
Nordberg på Söderöra menar att den här vintern t. o. m. är svårare än krigsårens vintrar. Ändå känns isoleringen inte så hård. 1941-42 hade man ett Vaxholmsbolag som drevs med ånga. Båtarna hade tålighet och stor levande kraft när de stångades med isen, men 70-talets specialbyggda urstarka dieselbåtar med 550 hästars V6:or är överlägsnare i konsten att tugga sig fram på tidtabellsenlig tid.
   Man skrattade i skärgården när Vindöga och Solöga kom, tyckte  att dom liknade flytande grillkiosker med asfaltstunnor till skorstenar. Efter den här vintern skrattar man inte längre. Efter diverse premiärbekymmer med kylningen bryter de nu halvmetertjocka stöpisar, sega som blålera, med en beslutsamhet som får skärgårdsborna att applådera.
   —Det är med båtar som med kvinnor, säjer Lennart Watting på Vaxholmsbolaget, det är inte alltid de vackraste som är de bästa.    
   Vindöga. så ful att hon fick heta "Vindtira", har fjorton personer ombord när hon backar ut i isen vid Stavsnäs. Gunnar Steen, sjökapten, Peder Petersson och Lasse Schneider, matroser samt 11 passagerare som ska till Styrsvik, Långvik, Hasselö, Sandhamn och Harö. Vi har mjölk och tidningar till handelsbodarna, vi har byggvirke till Sandhamn och vi ska hämta torsk och strömming på Harö.
   Det är mer än 35 år sen vi hade en sån här isvinter bland öarna, man har glömt hur vackert och gnistrande vitt det kan vara. Sommarkåkarna blundar med fönsterluckorna för att inte bländas. Inga dragspelsvalser ljuder över Kanholmsfjärden där tusen segel lyser i juli, idag ser det ut som månens baksida. Rådjuren går ned sej i rännorna och drunknar, tullen drar upp kadavren på iskanten och havsörnarna, som börjat föröka sej igen, håller kalas. Men just nu kan inte ett liv skådas i kikaren när man låter den svepa över isviddernas kalla overklighet. Om Neill Armstrong dök upp bakom Yxhammarskobben, lirande Havsörnsvalsen på handklaver, skulle man knappt bli förvånad. I leden in mot Sandhamn skockas skarv och skrak kring rännan. En duvhök lunchar på en dräpt kråka och isen färgas röd, antagligen av blod, för inte har väl duvhökarna blivit så sofistikerade att de använder ketchup?

Grön sidenkappa
  
Sandhamn ropar i knastrande radio och undrar om lotsen Wallskog är med ombord. Jo, det är han. "De e bra de", knastrar Sandhamn, "han har en båt som väntar 12.30".
   På Hasselö lämnar vi av fyra resenärer i toppluva . En är bred som en lagårdsdörr och uppges vara fiskare på ön. Har man inte sett det nyllet förr? Försiktig fråga.
   — Kan välan hända, Jag var proffsboxare hos Hjalle Palton en gång. Röde Orm kallade man mej.
   Visst minns man Grön sidenkappa med vita bokstäver på ryggen: "Red Orm" stod det, för fint skulle de va när Hjalle P gjorde galor. Han slog hårt, Röde Orm, var nära att slå Emile de Greef från Frankrike i flisor i Alvikshallen. Tur att domarn bröt. Nu har Röde Sundin varit till stan en sväng och provianterat och återvänder till ön för att göra slarvsylta av abborrarna. Man träffar personer med intressant förflutet, i skärgårn.
   Vi tuggar oss fram genom isar där fordom häst och släde var enda fortskaffningsmedlet om vintrarna. Här for Elias Sehlstedt på 1850-talet. Han var tullinspektör på Sandhamn, skalden, men pep iväg till stan när det blev för långsamt i havsbandet.
"Med snuggan i mund och
  Brute i trav
  förbi kobbar och hav
  for jag fjärdar och sund
  förbi Djurö kapell
  i min himmelsblå fäll. . ."

   På Långviks brygga väntar en övergiven spark på någon Sehlstedt som for till stan och aldrig kom tillbaka, I Sandhamn är båten dagens attraktion, fyra pälsmössor och en skarv är nere för att titta.
   Henning utan H, vinterkrögare på Sandhamns Värdshus, Rolf Enning i prästbetyget, möter varor och gäster. Kan man driva krog mitt i denna polarvärld? Johodå, försäkrar han.
   Firmor åker ut med morronbåten, håller lunchkonferens och åker mätta på strömming och synpunkter tillbaka med kvällsbåten. Häromdan hade man 16 schweizare på krogen. Henning: utan H har just fått tackkort med vackra frimärken på. Så det så.

Får ta sats
  
Rödkobbsfjärden möter den jobbigaste isen. Tappra Vindöga gör bara, två knop i passagen mellan Ingboskär och Kargrunden. Ibland tror man hon ska ge upp, men då får hon liksom nya krafter och segar sig igenom. En enda gång får vi backa och ta sats.
   Det står en ensam kille på Harö brygga när vi kommer, han står där som en illustration till skaldens ord: "Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö". Men Ulf Lindström heter han, 15 år är han och inte en tanke har han på att flytta till stan.
   Dom är tjugo bofasta på ön, mest familjer och så Post-Erik och Sture Westerberg som är pensionär. Den dagliga båtförbindelsen bryter isoleringen. Ulf ska lära till mekaniker och leva på att laga sommargästernas aktersnurror i framtiden.
   — Kan ni raska på med fisken? undrar kapten.
   — Brorsan håller på och väger opp.
   Det smattrar så det ekar över tysta isar när brorsan Erik kommer hoppande runt udden med 10 kilo torsk på nya Yamahaskotern. Erik är 20, år och redan etablerad fiskare. "Där ligger min nya båt. Jag köpte'na i Simrishamn", säjer han och pekar stolt på ett vackert skrov som ligger infruset i isen. Men det blir nog inget fiske med henne förrän i maj, förr går inte isen. Elis "Tomtvikarn" Andersson spådde sträng vinter i höstas och fick rätt. Han har spått sen vår också.
   — Men visst går
det att leva på fisket, säjer Erik och lyser av något så sällsynt som framtidstro.
   Visst ska vi överleva i skärgården, säjer gubbarna i Sandhamn och nickar så öronlapparna flaxar.
   — Fast jag håller stängt på vintern, säjer Knut Nilsson som driver Kvists affär, det räcker med att konkurrenten Westerberg håller öppet. Det finns 130 skrivna på Sandhamn men bara 65 som bor kvar över vintern. Underlaget är för litet.

Fler kunder
  
Annars växer underlaget i skärgårn. Helge Sjöblom, handlarn i Styrsvik på Runmarö, har 140 bofasta att sälja till. Och så kommer det väl ut stu
gägare över helgerna?
   — Mja, säjer Helge, dom är tungt nedlastade med Konsumpåsar redan när dom stiger i land. Det gör inget, Konsum kan behöva det. Problemet för en sån här liten handelsbod i skärgårn är annars den ryckiga efterfrågan, Jag får det inte att gå ihop med lagerhållningen. Somliga veckor får jag datumstämplade korvar över till förbannelse.
   Medan Vintergatan tänds över en tyst vinterskärgård arbetar sig Vindöga tillbaka mot fastlandet för morrande diesel. Rännan vi öppnade i morse har redan frusit igen, men nyisen är inte särskilt stark för vi gör goda 9 knop. Rännan styr i vida lovar runt uddar och stränder, inte av rädsla för grundkänning utan av hänsyn till öbornas isfiske utmed land. Vi har femton skärgårdsbor med oss. Många mumlar erkännsamma ord om denna välsignade Vaxholmsbåt ty den är som en bro över frusna mörka vatten. En farbror i pälsmössa anar kanske inte hur lustig han är, när han säjer:
   — Bra vinterbåtar, det är A och O för en som bor på Ö.