Varför har jag ingen champinjonhund?
      
Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: "Ställen i stan" med GITS och Anders 1977.09.16)  

■■■ För oss svampgalna stockholmare är Gallerian på Hamngatan bästa stället i stan, för där står mykologen Carl-Fredrik Lundewall och talar om, vad det är för livsfarligheter vi fått med oss hem från skogen.
   Lundewall är svampälskarnas Dior, en av de stora vägledarna i en besynnerlig värld. Han har smakat på det mesta av det som växer som svampar ur jorden men har fått behålla både hälsa och livhanke.
   Före Lundewall hade vi svampdårar våra ledstjärnor i Nils Suber och Bengt Cortin, författare till rader av svamphandböcker i våra hyllor. Med Cortin plockade jag svamp på Djurgården en gång. Han var alldeles förhäxad av spindelskivlingarna. Det finns 800 arter av dem. De flesta heter Cortinarius på latin och det lät som om de vore uppkallade efter Cortin. Men det var tvärtom. Han hette Johansson och tog Cortin efter svampen.
   Cortin hade pippi på att plocka förment giftiga svampar och äta dem. Han sa:
   ─ Jag gör en stuvning, breder den på en smörgås, äter samt lägger mig att sova med anteckningsboken på nattduksbordet. När jag vaknar, registrerar jag eftersmaken, fattar sen pennan och sätter stjärnorna i boken.
   ─ Och korsen då?
   ─ Dem får andra sätta, sa Cortin och log.
   Han är död nu.
   Kring Lundewall trängs det Stockholm som varit till skogs under helgen. Man frambär sina svampar med andakt, som vore de 3 shilling banco-märken. Lundewall luktar och kommenterar utan en sekund av tvekan. Han kan sina svampar. En herre var just på väg hem för att göra sig en stuvning men tittade in för att få betyg på svampen.
   Han trodde att det var präktig matsvamp i korgen, men Lundewall fann tre hiskliga flugsvampar varav en vit, som är ofelbart dödlig. Det var kanske lika bra att mannen tittade förbi, han hade kanske inte överlevt kvällen annars.

Offrade livet
  
Vi har 10.000 olika arter i skogarna, säjer Lundewall i högtalarna. 500 av dem brukar, vi plocka. Hundra av dessa är trestjärniga, d, v. s. ätliga och goda eller rent av mycket goda. 7-8 av dem är dödligt giftiga. Åtskilliga av dem är bara giftiga, d.v.s. man skriker på ulrik några timmar efter förtäringen.
   ─ Det har tagit oss tusentals år att, avgöra vilka svampar som är ätliga och många har offrat livet på vägen, säjer Lundewall.
   Undra på att det fortfarande finns en viss skepsis mot svampen som föda. I vissa delar av Dalarna är misstron dessutom socialt betingad. Svamp är fattigmans mat.
   Jag hade stämt möte med skidåkaren Sixten Jernberg en gång och satt på utsatt tid på hans stugtrappa i Limedsforsen och väntade. Efter en kvart kom Sixten från skogen med en korg i hand. "Hej", sa vi, "har du varit ute och plockat svamp?"
   Sixten blängde på oss och sa:
   ─ Nä, så jädrans fattig är jag inte så jag behöver äta svamp!

Svamp är inne
  
Det där svänger just nu, säjer Lundewall, moderna människor är ivriga svampvänner. På Botaniska museets årliga utställning i Riksmuseets bottenvåning har vi årligen 20.000 besökare. I söndags var där 2.996 besökare, i onsdags hade vi 1.300 människor plus 34 skolklasser. Folk vill veta mer om svamp och
det är en fin ambition. Har man lärt sig känna igen 30-40 arter så, är man en medelgod plockare och får ett gott utbyte av skogen.
   Lundewall är en tålmodig examinator. En dam som ivrigt framsträcker någonting som ser ut som en explosion i en grankotte, får veta att det är en Sarcodon Imbrieatum, fjällig taggsvamp och alltså ätbar men att den inte bör blandas med annan svamp. En herre som liknar en rodnande röksvamp i jägarhatt hånar,
sin hustru i triumf: "Va sa jag? Du med din lömska flugsvamp, det var en skogschampinjon!" En annan herre, mager och fårad som om han livnärt sig på spindelskivlingar sen kriget, avlägsnar sig med en korg som förefaller innehålla askan efter femtio innebrända kantareller. Det är Craterellus cornucopioides, svart trumpetsvamp, en sann läckerhet, inte minst i torkat tillstånd.

Svamp-hunden
  
Likt, tomten i Viktor Rydbergs dikt, har jag under åren, grubblat över en förunderlig gåta,  varför kan man inte prägla sin hund på kantareller likaväl som på hare och räv? Dessa kantareller, som ständigt gäckar en genom att gömma sig som partisaner i mossan. Tänk att äga en hund som spårade dem med väderkornet, säj vore inte det en lycka? Varje gång jag fört denna tanke på tal, har jag emellertid blivit hånad och begabbad och ansedd som en stolle.
   Vad säjer Carl-Fredrik Lundewall om idén?
   Jo, kan man tänka sig. han finner den icke helt fnurrig!
   ─ Jag har faktiskt haft kontakt med en dam som är så olycklig för att hennes foxterrier berusar sig på röd flugsvamp. Hunden är alldeles galen i denna svamp och blir påtagligt livad efter några svampar När en tid har gått blir hunden fruktansvärt illamående och kräks upp alltihopa . Men det går inte att lära denna foxterrier, att det finns ett samband mellan svampen och illamåendet, han bara fortsätter att kasta sig över varje , rödlysande flugsvamp. Flugsvampen är tydligen vanebildande.

Tryffel-jycke
  
(Det var ju den röda flugsvampen som våra förfäder åt, när de önskade råka i bärsärkaraseri.)
   ─ Rent teoretiskt, säjer Lundewall, skulle det gå att lära hundar spåra svamp, likaväl som man kan driva dem till att spåra, narkotika. I Frankrike använder man hundar för att nosa upp tryffel i marken.
   Nya led av svampdårar trycker på bakifrån med rariteter i nypan. Svampens Dior mässar rutinerat i högtalaren om egenskaper hos riskor, soppar och skivlingar, smakar kallblodigt på allehanda musseroner, ger råd om tillagning och tips om konservering.
   Själv går jag fundersam hem för att ha en pratstund med min hund.