Det våras för skärgårn!
   
Manus donerat av Gits efterlevande. (SvD "Ställen i stan" GITS och Sven Rydén 77.05.13.)   

■■■ Vi har åkt båt och kollat skärgårdsvåren åt er. Den är ett faktum även om ingen Carl Anton ännu sjunger på Överby berg. Men ejdern firar bröllop i Vindö Strömmar, björkarna längs stränderna har fått miljoner ljusgröna musöron och gäddorna leker i Kolströms gula vassar. I Strömma kanal trycker sej sothönsen ömt mot uppspolade ölburkar, som värmts av majsolens intensiva hetta. Och genom Halvkakssundet kommer isbrytaren Atle forsande hem, en bekräftelse på den totala våren.
   Det våras för skärgårn.
   Jag har varit ute med fartyget "Strömma kanal" och kollat att saker och ting är som de ska i detta unika sommarparadis, att 25.000 öar just skakat vintern ur granpälsen och intar rättning i ledet, beredda att ta emot oss med bad, fiske, segling och allsköns fröjd.
   Kapten Åke Rosén och jag åkte "varvet", d.v.s. den klassiska traden Värmdö runt och sniffade på bryggor med namn som doftar av minnen från midsommarhambo och augustikvällar i kräftlyktors fladdrande sken, Stora Höggarn, Granholmen, Sippsö, Abborrkroken och Bullandö.

Ung kapten
   Rosén är en ung kapten med radar och ekolod och kortvågsradio och servo. Men han gick i lära hos de gamle, de salta histrionerna i skärgårdsflottan, farbröderna med trynen som babordslanternor och navigeringsmetoder som var lite egna. De gick i tjocka, de gick i snöstorm, stod på bryggan bakom rorgängaren och stampade foten i durken, i takt med propellerslagen.
   — Femtiett, femtitvå, femtitre. . . fall fyra grader styrbord. . . sextisju. . .sextiåtta, sextinie, sjutti, sjuttiett . . . gira fyra grader till: Rätt så . . . sjuttiåttå, sjuttnie, åtti; tiett. . . tänd strålkastarn, gosse här ska Betsö brygga ligga! Strålkastarn kom på och visst sjutton låg bryggan där och badade i stråkastarskenet.

Tappade räkningen

   
Det där gick ju bra så länge kaptenerna höll sig nyktra och inte tappade räkningen. Det hände att man så gjorde, som en gammal skeppare sa: "Ibland när man slog på strålkastarn så blev man riktigt häpen".
   Vi går dock i leende majsol som glittrar i fjärdarna. Vi kan hälsa från Stegesund, denna marina flaskhals där Vegor och Maxibåtar inom tre veckor ska stå tätt som sill i burk, i dag möter vi blott en ensam svan som girar styrbord hän och vet att den lätta trafiken bör väja för den tunga.

Vandrande sandrevel
  
Vi kan hälsa från. Lindalssundet där Glas-Kalles privata stenmonument står kvar på Mansören, där Sandö sugga finns kvar ungefär där sjökortet säjer att den ska vara, trots  att fyren vilar på en vandrande sandrevel som påstås kunna flytta sig några meter hit eller dit av vinterns is och strömmar.
   Vi kan hälsa från Kalvö och Puttisholmen där sommarstugorna ännu blundar mot vårsolen med slutna fönsterluckor. Vi kan hälsa från Vindö strömmar där Abborrkrokens stugor lyser som tårtbitar i skrevorna. Men ingen Carl Anton sitter ännu på Överbyberg och sjunger om kylskåpskall fil. Båtarna vänder sina plastbukar i vädret vid Kalvsvik och i Simpströmmen mellan Bullandö och Djurönäset lyser graniten röd och dramatisk. Det är bara i skärgårn som urberget går i dagen i sin renspolade dramatiska skönhet. Strindberg sa, att hela den. här kustbiten vilar på gnejs, granit, och järnmalmer.

Strindberg fin
   
Han var fin Strindberg. Andra beskrivare av skärgårn sa att bergknallarna lyste röda, Strindberg talade om varför dom var mörkt röda.
     "Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och dysterhet som följer utformationen". . . en dysterhet som vi stockholmare lärt oss älska lika beslutsamt som finnarna älskar den dystert vemodiga tangon.
   Djuröbron spänner sin krocketbåge i king size över hundra svanpars bröllopsyra, gudingarna slåss om ådorna i Klubbviken innanför Långholmen. På Fagerdala brygga ligger en kolossal hög av gråsten och bredvid står en övergiven traktor. Skärgårns Sisyfos tycks ha dragit i handbromsen och avvikit från trakten.

Nymuddrat
  
Kring Stenskedeholmen, detta plommonstop mitt  Brevikssundet, plaskar lekgäddorna i den gula fjolårsvassen och sen glider vi in i Strömma kanal som är nymuddrad för året.
   Förr var djupet bara 1.30 - rentav 1.20 vid lågvatten - idag är det 1.75 och alla skeppare andas ut. Den kvinnliga brovakten i Strömma gör honnör och får en honnör tillbaka som tack för årets första brovevning. Men vi har ett kritisktställe kvar innan vi är inne i Kolström, nämligen Fisksundet.
   Utländska turister brukar här blunda och stoppa dollarsedlar i öronen för att slippa höra smällen. Sundet ser nämligen inte ut att kunna släppa igenom ett passagerarfartyg, liknar mest ett ordinärt dike, trafikabelt endast för lättseglande barkbåtar. Visst tränger det kring höfterna men djupet är dock 1:45.

Fas
   Gamla ångfartyget "Strömma kanal", föregångaren till kapen Roséns nybyggda sightseeingbåt med samma namn, fastnade alltid i första försöket, fast då kommenderade man fram alla passagerare på fördäck, tog ny sats och full fart i maskin och klämde sig igenom hålet som en glad champagnekork.
   Det var sjöfart det, det var på den tiden som Vaxholmsbolaget seglade efter parollen "Är det bara dagg i gräset så kommer vi fram".
Vi rasslar oss igenom det vassdike som det ändå bara är. Vassen har fallit och ligger som mattor utmed stränderna och på dessa mattor vilar sothöns och uppspolade ölburkar, vi ser en sothöna som sitter cheek to cheek med en ölburk, kanske har hon fått saker och ting om bakfoten och tror att hon ska få höra TT-nyheter.
Flygarbaronen Cedeström bodde vid detta vassdike på somrarna och fortfarande ligger hans spetsgattade roddbåt kvar på en brygga nedanför Ingarö kyrka. Den ser ut som en avlövad flygplanskropp. Baronen lär ha haft en av tidens första utbordare, smällande i aktern på åbäket och nått den svindlande hastigheten av 3 knop. Det mirakulösa med båten är, att  den fortfarande får ligga i fred sin brygga.
   Kolströmsbron går i höjden
för första gången säsongen. Sånt sker, som ni vet, numera med elektricitet. Men brovakten är en karl som anser att elektricitet är en nyckfull tillgång. Han har konstruerat ett reservmaskineri av en Volkswagenmotor och i händelse av strömavbrott går Kolströmsbron upp som enda bron i nejden, med ett triumferande frrum-frrum-frrum.

Rödvitt kåkgytter
   Vi kan hälsa från Färjholmen denna Önnemoholme med sitt
rödvita kåkgytter, från Beatelund där framlidne Göran Genteles herrgård speglar sin vackra fasad i det majblanka vattnet, från Baggensfjärden, knappt krusad av vinden men med halvdussinet yrvakna plastsnurror pipande omkring till synes utan mål. Vad hjälper det en Odysseus att ha 50 häst men inget Itaka?
   V
i kan hälsa från Baggensstäket och Knapens hål och från Skurusundet där sekelskiftesvillorna väntar med sina igenvuxna krocketplaner och giktbrutna badhus, på ännu en sommar av liv.
   
Grosshandlarna, som satt på verandorna kring 1900 kallt och betraktade världen genom mahognygroggarnas filter, exploderade redan på 20-talet. Gipstanterna de ställde på socklar i buskarna som monument över sin status börjar bli gröna av mossa och ropar på en Philishave.
   Taube kallade Skurusundet för "Neptuns lönngång genom Pans domäner" och liksom Sam Ask, den legendariske lundensiske fetknoppen sa, att "utklämd  ur Simplontunneln, utbreder jag mig nu över lombardiska slätten", klämmer vi oss ut ur Skurusundet och utbreder oss över Halvkakssundet. Och där möter oss bekräftelsen på att det verkligen är vår. Med skummet och hemlängtan forsande kring bogen återvänder isbrytaren "Atle" till stan efter ett vinterhalvår i Bottenhavets is. När det inte finns så mycket is i sjön att det ens räcker till att kyla punschen, då kommer Atle hem och våren i skärgården år ett faktum. En kall men välsignad vår, en vår då samtidens kortaste skärgårdshistoria måtte ha fötts, dialogen mellan Österman och Västerman som är ute och fiskar:
   ─ Fryser du, Österman?
   ─ Ja tack.
 


 

  


 


 

 


     

"