Gamla Klara. . .
      
Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: "Ställen i stan" med GITS och Anders 1977.09.09)  

■■■ Pilens trea, den sista krogen i Klara, har sorlet uppe ännu.
   Men det är ett annat sorl i dag än på 40-talet när de blanknötta poeterna satt här. De enarmade banditerna rasslar och dånar. Den tystlåtne Helmer Grundström skulle inte ha kunnat göra sig hörd, inte Birger Vikström heller. Men Pelle Meurling kunde ju överrösta det mesta.
   Det är suckar och nostalgi när dagens trubadurer titt som tätt besjunger det försvunna Klara i radio.
   Legendbildningen frodas, det rimmas på vin och Ferlin och decennierna i de rökiga kvarteren beskrivs som lyckliga år, en fest för livet.
   Vi som var med i Klara på den tiden som livet levdes i gränderna med bylingen fram och bakut, känner inte igen oss. För livet i gamla Klara, var för det flesta ett elände. Gamla Klara, det var ingenting särskilt med det, inte ens på Arendorffs tid.
   Man må sjunga om parnassen som diktade på pilsnerkafé, om man tycker att de tuberkulösa norrlandsgenierna som satt på Norma med sin pölsa, sin porter och sin hosta är någonting att sjunga om. Det var synd om dem, för de skrev inte något vidare och inte blev deras hosta bättre av att de sov i de sandlådor som Klaras specielle logifixare “Intellektulla Johansson” anvisade mot en pilsner i gage. De gjorde aldrig den karriär de drömde om hemma i Långsele och Utanmyra, Klara blev en besvikelse. Och inte hade de biljettpengar hem till byn. De tog sig i stället en pilsner till och berättade för femtioelfte gången om den stora romanen, den stora och enda, som de arbetat med i åtta år. Det brukade aldrig bli några romaner, men hostan blev värre och de slutade på Österåsen.
   De namnkunniga författarna, de som skrev novellerna i de glamourösa söndagsbilagorna och gav ut romaner på Bonniers, de satt sällan på pilsnerkafé, de satt på Freden och geniförklarade varandra.
   Här på Pilen satt poeterna, de där som fick 15 kronor dikten i Såningsmannen och 35 i Folket i Bild. Man kunde på den tiden se vilka av gästerna som var poeter, de var de långhåriga och fransiga undantagen i den tidens mittbenade konfektions-Sverige. I dag anstränger sig ju de flesta att se ut som poeter.
Pilen sig lik
   
Inredningen är sig förvånande lik. Bortsett från en nödvändig uppfräschning är lokalen tämligen orubbad sen de år då Emil Hagström satt i hörnet och plitade vers med sin spretiga handstil och Birger Vikström gick omkring med sin nötta portfölj och sålde exemplar av rövarromanen “Dubbelkrut”.
   Man behöver inte sitta mer än tio minuter förrän det kommer en man och slår sig ned, han är gammal stammis. Det vimlar av gamla stammisar i Klara som berättar minnen från förr mot en grogg i arvode.
Nisse
  
Ta honom dock med en nypa salt. Förmodligen har han aldrig varit med utan babblar på hörsägen som alla andra klararomantiker. Förr eller senare anförtror han dig i högtidlig och viskande ton: “När jag satt en kväll med min gamle vän Nils Johan Einar. Ferlin. . .” Då vet du. Mannen har inte varit med. De som verkligen kände Ferlin, sa aldrig Nils Johan Einar, de sa Nisse.
   Visst hade man själv en släng av klararomantiken. De där höstnätterna under kriget när man satt i hörnrummet på Svenska Morgonbladet i gryningen och bläddrade i det tryckfärgsdoftande, ännu fuktiga exemplaret av dagens tidning. Det hade kanske varit jobbigt på natten, viktiga telegram så sent som vid halv tvåsnåret och omgörning av både ettan och löpet. . . Men nu steg morgonljuset över daggblanka plåttak med tusen krokiga skorstenspipor och det var åter sol över Klara. Ack ja. . . men man var ju inte mer än sjutton år.
   Visst minns man nätterna när man traskade över kyrkogården till SvD för att hämta klichéerna (Svenska Morr hade ingen egen klichéanstalt utan gjorde bitarna på Karduansmakaregatan). Man var ung och imponerad och nästan bockade när man passerade Bellmans och Anne Maria Lenngrens gravar. Och som en evig musik till dessa vandringar i natten hade man det spröda tickandet från sättmaskinerna på tidningen Arbetaren. Dom hade gaseldade stilgrytor på maskinerna och måste ha fönstren öppna för hettans skull.
Nödiga skalder
  
Visst var det romantiskt med typerna i natten, t. ex. den gamla gubben i velourhatten som alltid dök upp i mörkret med en rulle etsningar under armen och ville sälja. Han uppgav sig vara bror till Thor Modéen och ville ha 4 kr styck. Och visst var det spännande så man frös, när det kom upp skalder man läst på redaktionen och hälsade på. Men man lärde sig att de kom mest för att värma sig och låna vattenklosetten.
Historierna
  
Visst älskade man historierna om Ferlin, som var kung i Klara. Ferlin blev nobbad på Rosenbad och blev så arg att han bad rockvaktmästaren att få låna telefonen för att ringa Per Albin och berätta hur krogvaktmästare behandlar författare. Ferlin förde ett långt samtal med Per Albin (på låtsas) men rockvaktmästaren var inte imponerad. Han sa: “Herr Ferlin kunde väl ha talat med Per Albin direkt, han sitter vid andra fönsterbordet i  matsalen.”
   Man skrattade åt den där sketchen på Klara polisstation dit Ferlin införts därför att han raglade. Ferlin förklarade att han raglade därför att en meteorsten hade träffat hans fot. Polisen ilsknade till och sa, att om dom inte trodde att man kan träffas av meteorstenar, så kunde dom ringa meteorexperten si och så. Ferlin nämnde telefonnumret.
   — Jo, förlåt att vi stör, det är Klarapolisen. Vi har en man här som yrar om att han blivit träffad av en meteorsten. . .
   — Jaså, sa meteorexperten, är Nisse där! Jo, det stämmer. Han var nyss hemma hos mej på en nattgrogg och råkade riva ner en meteorsten från bokhyllan. . .
   Meteorstenar eller fylleri, vilka orsakerna än var, så dukade många under i det sociala elände som, gick under namnet Klara. Alla ville bli en Vilhelm Moberg och en Rudolf Värnlund, men talangen räckte inte till, man skrev hellre än bra.
   Ändå fick de som ansträngde sej chansen. Jag minns en som över en lättgrogg på Pilen hävdade, att visst går det sälja noveller bara man anpassar dem efter tiden och tidningen man tänker sälja dem till.
   — Skriver man om en bonnläpp, går man inte till Förbundskamraten eller Signalen, man går till Lantarbetaren eller Jordbrukarnas Föreningsblad, undervisade han. Sen drog han upp en novell ur innerfickan och läste högt.
Broderiet
Det var en mycket egendomlig novell. Den handlade om en jourhavande kirurg på Sabbatsbergs nattklinik som opererade en blindtarm. När han skulle sy igen magen på patienten fick han ett återfall. Som barn hade kirurgen nämligen älskat att brodera, men hans far, som tyckte att detta var en sysselsättning för fruntimmer, stoppade bryskt sonens broderande. “Får jag se dej med nål och tråd igen blir det smörj!“ Denna natt på Sabb, 25 år senare, fick kirurgen ett återfall. Han började brodera patientens mage full med korsstygn i silvertråd.
   — Syster, mera silvertråd, löd hans stämma som i trance i det ekande sjukhuset.
   När morgonen grydde var patienten så full med silvertråd, att han vägde 200 kilo. Läkaren sjönk ihop, dödstrött men lycklig.
   — Vad tycks? sa författaren.
   — Mja, sa jag, vilken jäkla tidning menar du ska köpa den novellen?
   — Den är redan såld, sa författaren, till Metallarbetaren!
   Minnena från gamla Klara sitter i tapeterna på gamla Pilen. Och visst finns det somliga historier. Men inte ska man sucka och önska det gamla Klara tillbaka. Det var tragik, alkoholism, besvikelser och elände. Det var lika bra att det kom bort. Det var ingenting särskilt med det.