Ack vilket liktåg!
       
Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: "Ställen i stan" med GITS och Anders 1977.11.18)  

■■■ En förmiddag när novemberregnet slår muntra trumvirvlar på armémuseums tak står vi där och betraktar "Karl XII:s likfärd",  den älskade paradmålningen på tio kvadratmeter som Gustaf Cederström skapade i Florens och Paris för hundra år sedan.
"Karl XII:s likfärd lär toppa listan över de fyra svenska tavlor som svensken i gemen känner till. De övriga ska vara Forsbergs "En hjältes död", Hellqvists "Valdemar Atterdag brandskattar Visby" och Höckerts "Slottsbrianden". Får svensken välja även bland utländska konstverk, brukar Leonardo da Vincis "Nattvarden" slinka med.
   Purra vilken svensk som helst klockan tre på natten och be honom nämna ett konstverk och i 99 fall av 100 blir det "Karl XII:s likfärd". Den är så klassisk att den t.o.m. fått en plats i anekdotfloran.

Översteförhör
  
Det var ju så att gamle fanjunkarn gick i pension och avfirades så grundligt av kamraterna på mässen, att han måste bäras hem i natten, tvärs över kaserngården. Det blev översteförhör dagen efter.
   ─ Berätta nu, fanjunkarn, hur det var, sa översten.
   ─ Tja, suckade fanjunkarn, översten vet den där tavlan "Karl XII:s likfärd". . . Precis så var det, bortsett från gubben med tjädern, han var inte med.

Något att säga?
  
Har nu det förträffliga Armémuseums utställning av denna och andra karolinermålningar någonting att säja TV-ålderns bildmättade svenskar? Cederström målade som Heidenstam skrev, som en storvulen tid som dyrkade sina karoliner och fortfarande drömde om storsvenska bragder.
   Mja, man ska väl inte begära att dagens skolbarn, som vallas omkring i detta måleri ska känna den rätta hjärtklappningen inför historieskrivning, anno dazomal.

Två vänsterdojor
   ─ Kungen har två vänsterdojor på sej, fastslår sålunda en liten Frank Zappa från Tensta.
   ─ Var nånstans er'e från? undrar en annan.
   ─ Kungens kurva , svarar Zappa.
   Och ett linhårigt frö tillåter sig undra varför alla karolinerna ser likadana ut "i plåten"?
   ─ Er'e samma gubbe som stått modell för rubbet?

Arton Montán
  Detta frö snuddar vid något som liknar en sanning. Underkastar man konstverkets ansikten en närgången granskning, så kan man för ett svindlande ögonblick tro sig skåda arton stycken Alf Montán från Expressen på väg hem med Bengt Melin från Aftonbladet. Det verkliga förhållandet är dock det, att de flesta karoliner bär drag av Cederströms favoritmodell, Taffaele Fusco, som dyker upp titt som tätt i Cederströms måleri. För mannen med bindel kring pannan har dock Cederströms äldre bror stått modell och konstnärens dotter Carola har stått modell till både den lille gossen vid jägarens sida och den frusne trumslagarpojken till höger om fanbäraren.
   Man minns plötsligt sin egen barndoms upplevelse av tavlan.

Berra fick skäll
  
Gammal abonnerad buss från Bromma. Puck gräddglass, 15 öre pinnen. Berra fick skäll av fröken för han tappa smörgåsen på sätet med smöret nedåt i kurvan vid Rödbotorget. När vi
30-tals barn kom till Nationalmuseum, var vi dock beredda. Vi var indoktrinerade av gamle Odhner, vi brukade stå i ring kring skolans flaggstång och sjunga "Vår gud är oss en väldig borg" på Gustav II Adolfsdagen. Undra på att vi inför denna tavla hukade oss för att inte få historiens vingslag i huvudet.

Ingen kälke
  Ändå vill jag minnas att lille Hogge från Traneberg
hade invändningar redan 1938. "Vicke kånkande, hadde'rom ingen kälke å dran på?" Barn är så praktiska. Det enda svar han fick, var ett argt ögonkast från fröken.
   D
agens barn läser inte Odhner, möjligen läser de Widding. Dessutom har de ju lärt sig att ifrågasätta. Att den döde konungen skulle ha burits hem på bår över de norska fjällen, går de inte på.

Sluten kista
  
De tror sig veta, att han fördes från Tistedalen i Norge till Uddevalla i Sverige för att balsameras och att transporten skedde i en sluten kista och att och att det inte är mycket till karga fjäll på den sträckan. Cederström var väl inte alldeles säker han heller, den vägkrök han valde som motiv ligger på gamla körvägen mellan Strömstad och Skee.
   Även äldre besökare röjer denna novemberförmiddag, att de har sina dubier.

En kopia
   ─ De här e en kopia, undervisar en dam vilken lotsar runt en herre som mest ser ut att längta hem till någon ball repris på TV.
   Hon har väl inte helt fel. Den cederströmska paradmålningen är en replik. Det första originalet, som målades 1878 och vann pris och ära i Paris, köptes av storfurst Konstantin av Ryssland, vars samlingar dock skingrades under ryska revolutionen.

Insamling 
  
Här hemma grämde man sig över att tavlan gått vår svenska näsa förbi och startade en insamling. Man fick ihop 11.000 riksdaler och Cederström lovade att måla en tavla till. 1885 var repliken klar och Cederström skrev: "Fri replik, ej kopia annat än av ensemblen och kompositionen. . . Tavlan började i Florens, i Palazze Bardi, förd till Paris, där jag tänkt fullborda den, men ångrade mej och förde den hem till Krusenberg, där en friluftsateljé byggdes och tavlan slutades i fria luften den 30 november 1885".

Rödfrusen hand
  
Brr, man riktigt ser framför sig hur den målande friherren drog den sista penseln med rödfrusen hand i kylan.
   Han var nog, en ganska intressant kurre, den där Cederström, löjtnanten vid Värmlands fältjägare som tog avsked och blev målare. Han reste mycket i världen och var bl.a. god vän med Benito Mussolini i Italien, känd från 30-talets löpsedlar. Herrama brukade ses så sent som i början av 30-talet. Cederström hade för länge sen slutat måla. Mussolini undrade varför?
   ─ Man ska sluta i tid, sa Cederström och gav Mussolini en menande blick, folk tröttnar på en förr eller senare!
   ─ Hm, sa Mussolini och flera statsmannaord blev det inte den dagen.

Omvärderad
  Tröttnat har vi väl inte
gjort på Cederström, men omvärderad har han väl blivit, han som alla andra. Det ante honom redan 1919 då han skrev: När man ger sig in på historiska uppgifter märker man snart det egendomliga förhållandet med historien, att det jämt uppstår nya forskare, vilkas uppgift synes vara att genom splitter nya rön kullkasta resultaten av föregående forskares arbete. Det blir i många fall ett upprepande av Andersens saga om den vise och barnet och mången illusion i vilken man levat lycklig och glad, krossas utan förbarmande av dessa stränga herrar sanningssökare, till synes,  ty vem vet huru länge dessa nya sanningar komma att bestå.
  Ej bars Karl XII:s lik obetäckt över gränsen, men har det stött någon människa att jag framställt honom så? Hade man månne känt detsamma framför bilden om kungen legat i sin tillskruvade kista? För övrigt kunde jag stödja mig på att det i Nordberg står: "Kungen bars at 200 man af gardet till Uddevalla der han lades i kista". Absolut lögn bör man akta sig för, men en väl vald licentia poetica måste vara tillåten.
   Visst, det bjuder vi på. Unge Zappa från Tensta har kommit Magnus Stenbock och utbrister:
   ─ Kolla, de e McCloud opp i dagen!
   Och förvisso bär porträttet vissa drag av den ridande texaspolisen i TV.
   Men säja vad man vill om Magnus Stenbock, han käkade inte popcorn.