På Bromma träffar man alla. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: Ställen i stan med GITS och Anders 1977.09.30)

■■■ Mänskligheten har sina ställen att träffas på.
   I London är det Piccadilly Cirkus, i Paris har man Café dela Paix och i Rom sitter dom på Via Veneto
och glor på varann. I skärgårn, på Utö, Dalarö och Sandhamn , träffas man på ångbåtsbryggan när vaxholmsbåten kommer från stan. I landsorten, Nykroppa, Bastuträsk, Krylbo och Flen, dras man till järnvägsstationen för att köpa sin Allers, och titta vem som kommer med tågen.
   I Stockholm har vi Bromma, där inrikesflygets Metropolitanmaskiner landar och lyfter tätt som hissarna i en varuhusskrapa.
   Det är med Bromma som med Piccadilly Cirkus, sitter man tillräckligt länge träffar man alla som överhuvudtaget är värda att träffa.
   Bromma i morgonrusningen, när kanslihusets deodoranta experter ska upp för att mygla i Norrland och Norrlands handfasta kommunalpolitiker kommer ner för att mygla i kanslihuset, då är här ett liv och ett kiv.
   Stockholm och Norrland möts i samma svängdörr, det är en doft av rakvatten över tavlan, Aqua Vera ner och Old Spice upp. Detta är de mulliga ombudsmannagrisarnas värld, en kvinna på femtio män, ofta då ett avdragsgillt sällskap till någon resande affärsman.
   Bromma fyllde fyrtio år i fjol. Man minns invigningen i maj 1936, jag tror vi var många som skolkade från Bromma Läroverk den lördagen. Borgarrådet Yngve Larsson och Wictor Karlsson talade i högtalare som dånade över startbanorna, stadsfullmäktiges ordförande Johan-Olov Johansson, invigde på bergslagsmål, gamle kung Gustaf V förklarade aerodromen klar, och sen kom dom farande från alla väderstreck, all världens flygmaskiner, franska och engelska De Havillandmaskiner, tyska Ju 52:or med hakkors på stabilisatorn, norska dubbeldäckare som singlade in över kullarna som skadeskjutna kråkor, för luften över fältet visade sej gropigare än man tänkt sig. 

Jätte-Fokker
   
En speaker stod på plattan med mikrofon i handen och annonserade alla märkvärdigheter som landade. Det kom en jätte-Fokker från Hamburg och han ropade "Här kommer en liten nätt sak på 22 ton!"
   I samma ögonblick passerades speakern av en fotvandrande infanterimajor på 130 kilo. Det blev massornas jubel och en varm applåd för salig majorn, vars ansiktsfärg slog om till rött.
   Man minns höstkvällarna på Bromma, när molnhöjden inte var mer än 100 meter och man hörde Air France mullra med motorerna i mörkret
över Sundbyberg. Skulle han ta sig ner? Ljudet blev starkare men fortfarande inget ljus. Men så skar strålkastarn plötsligt, som ett piskrapp genom kolsvarta kvällen och den dubbelvingade kärran tog mark på studsande och gnisslande hjul. Då hurrade vi och vi, det var skolgrabbarna från Bromma, som hängde här vareviga kväll tills vi blev kompisar med alla piloterna från Sabena, KLM och Lufthansa.
   Han som körde Berlinplanet, en Junker med beteckningen D-ALUN, blev allas favorit på grund av sina starter. Andra piloter drog på full gas och rullade nästan hela banan ut innan de lyfte, men den glade garconen som körde D-ALUN nöjde sig med halva banan, där slog han till hjulbromsarna för tiondelen av en sekund så att stjärten vippade opp, sen lyfte han. När man blev stor skulle man bli pilot och, starta som D-ALUN, det var man överens om sej själv om.
   Ett år senare skulle man bli Kurt Björkwall. Jag tror vi var tiotusen som stod på Bromma och väntade på Björkwall den där natten han flög över Atlanten. Det hade varit en förskräcklig massa skriverier innan starten från Amerika. En känd motorkvinna från tiden, Eva Dickson, ville följa med på flygningen, men alla avrådde. Björkwall kom aldrig fram den där natten, fast ryktena surrade
stationshusets tak. . ."Han har nyss passerat, Stavanger" . , , "En observationspost i Grums har hört motorljud" . . ."En norsk trålare i Nordsjön har uppfattat radiosignaler". . .Men ingen Björkwall kom, han låg i plurret nånstans utanför Irland.
Och folkhumorn sa, att han inte hade fått plats med så mycket bränsle som han behövde "för han hade Eva Dickson i tankarna".
   Björkwall kom bakvägen hem så småningom, hämtad av Stockholms-Tidningen "Se-Fyr". Vi var ett fyrtiotal ungar från Bromma läroverk som mötte honom. Han vinkade modstulet åt oss och kröp in i en taxi.
   Det är inte alla som blir en Charles Lindbergh fast dom vill.
   Inrikeshallen i dag, där var det hangar på vår tid och utrikeshall på 60-talet innan Arlanda kom igång.
   Denna måndag i
september är det frökenfingrade civilekonomer som dominerar avgångsköerna.
   En och annan nyponröd företagare med nymornat norrlandsintresse och lokaliseringsstöd i bakfickan.
   En och annan kulturarbetare i Bert Brecht-glasögon, flanellskjorta, US-Army-jacka och stencilerad utredning om kulturutbud i glesbygd, under armen.
   Dessutom en och annan norrlänning som återvänder från Rhodos i solbränna och larvig stråhatt.

Läkeroltugg
   Ankomstköerna. . . ett återkommande inslag där är beslutsfattarna som återvänder till stan från konferenshotell i landsorten. Läkeroltugg och kaninögon, det blev sent i natt.
   Där kommer också de norrländska kommunpolitikerna i sina eviga Gorkijkepsar, de som blev  på modet sen Domus sålt slut på de rutiga kepsarna. med öronlapparna ihopknäppta över kullen. Öronlappskepsarna bjöd på överraskningar. När kommunalpolitikerna
lyfte på kepsen satt öronlapparna kvar på huvudet. Man lärde sig så småningom att det var polisongerna, men det var lika roligt varje gång.
   Kommunalpolitikerna har utsvängda brallor och knälånga regnrockar och resonerar i ett med varandra. O
rd som regionplanera, integrera och prioritera, surrar i luften. Axelväskor och attachéväskor.
   Förr var det utländska språk som surrade, ty då var Bromma mål för de internationella linjerna. Åren efter kriget hade Stockholms tidningar ständig bevakning på Bromma, alla som kom resande utifrån den stora världen skulle intervjuas om sitt ärende. Man vädrade en kändis i varje plan. Det första mången
amerikan upplevde av Sverige, var en ung man med reportageblock och fotograf som sa: "Are you somebody?"
   Det var exotiska dagar i hallen. Pekka Langer var anställd vid informationen på det nybildade SAS och hade bl.a. till  uppgift att ropa ut
landade plan i högtalarsystemet, "British European Airways plan London - Amsterdam - Stockholm, har just landat. . ." Dom hade en riktig stolle som flög Air Frances Stockholmsplan på den tiden. Han körde fel en kväll och hamnade på Barkarby och skrek i radion: "Vad ska jag göra?" "Starta igen och flyg hit, det tar bara fem minuter. Det står ju mötande och väntar här!"
   Åkej. . . brumbrumbrum. . . så var han vid Bromma och utförde  en ny landning, och Pekka skrek i högtalarna:
   ─ Air France's plan, Paris - Köpenhamn - Barkarby -
Stockholm har just landat. . .
   Då log hela hallen.
   Men denna måndagsmorgon i september är det bara svenska plan och svenska dialekter. Dagens ankommande resenärer traskar den mödosamma biten från fältet till stationsbyggnaden under uppsikt av guldgalonerad markpersonal, dessa fantastiska fältmarskalkar på sina trampcyklar.
   Av myllret på fältet kan man få för sig att flyget äntligen har blivit folkets fortskaffningsmedel det är ju ett dussin aluminiumcigarrer s
om öser ur sig människor på asfalten. Vilken snabb utveckling i alla fall, tänker man.
   Det var ju inte värst många år sen inrikesflyget bestod av en gammal DC3:a och en gubbe i skinnrock och motorglasögon som körde.
   Man ska
dock vara försiktig med slutsatser. Det lär alltjämt vara så att den övervägande delen av folk har sin rädsla för flygning kvar. Visst kan inrikesflyget glädja sig åt den stora beläggning, men det påstås vara samma killar som flyger vecka ut och vecka in. Majoriteten åker alltjämt tåg.
   I gryningens lämmeltåg över Bromma flygfält spårar man inga fall av flygsjuka, inga bleka miner, ingen som kallsvettas. Det är de rutinerade
linjeflygarna som kommer. Inga kändisar i dag? Jo, där marscherar minsann lille Skoglund från Umeå, han som var kommunikationsminister en gång. Och se där kommer ett annat f.d. statsråd, Rune Johansson från Ljungby. Han är stilig att se, ty han har orange kostym och vid baskermössa av pigallemodell, inte olik en aktör som återvänder från turné med "Greven av Luxemburg". Hade det varit på 4O-talet, skulle han ha stoppats av folk som undrat:
   ─ Are you somebody?