Det våras för Pantbanken!
       
Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: "Ställen i stan" med GITS och Anders 1978.02.20)  

■■■ Den här veckan tittade vi in på stampen, ty det våras för pantbanken i den ekonomiska vargavintern. Medan Bohman och Mundebo sitter i TV och lovar folket barkbröd, svett och i tårar, går samma folk till varubelåningen med sina tavlor, obligationer och stereoanläggningar.
   Kanske får stampen tillbaka sin gamla roll som sista räddningen för den fattige löntagaren när det blir för många dagar kvar i slutet av lönen. Dom rika, dom har det bra dom som har någonting att låna på, sa Kolingen när en gumma fick 75 öre på sitt paraply.
   Annars är vårkostymens och frackarnas tid förbi. I dag lånar man på mera resoluta kapitalvaror. 30 kronorslånen förekommer alltmer sällan.

Lysande tider
  Rolf Brodd bekräftar, att dåliga tider, är lysande tider för varubelåningarna. Man upplever just nu siffror man aldrig upplevt förr.
   Nära 14.000 lån förmedlades under 1977 och i genomsnitt låg lånebeloppen så högt som tusen kronor.
   Rolf Brodd sitter och berättar detta i en magnifik miljö i fastigheten Storgatan 8 på Östermalm, ty han är chef för "Stampen", den som Gösta Gustav Janssons farfar grundade 1866, den som Gustav Jansson skrev om i både "Gubben kommer" och "Stampen". Johan Alfred Jansson flyttade in med sin pantbank på Storgatan 8 för exakt hundra år sen och styrde sin personal med patriarkisk stubin. Kontoristerna stod kring  den berömda pulpeten i gatuplanet. Jansson bodde i våningen ovanför. När det knarrade däruppe och slog i dörrar, viskade kontoristerna till varandra: "Gubben kommer", och så körde man näsorna i räkenskaperna och markerade febril aktivitet.

Barsk profil
  Pant-Janne var hans smeknamn, en barsk men aktad profil i Storgatans vimmel, personlig vän med dåtidens kändisar. Flygarbaronen Calle Vederström lät belåna sin flygmaskin "Nordstjernan" hos Janne.
   Gösta Ekman den
äldre tittade ofta in, dock mera som vän, än som kund, ty unge Ekman hade faktiskt arbetat i branschen, innan han gick till teatern.
   Ett dag, ville en herre stampa på en resväska, full med fina stärkskjortor. Pant-Janne blev misstänksam, för det stod R.W. på skjortorna och initialerna stämde inte med kunden. Ett ögonblick, sa Janne och gick bakom kulisserna och ringde polisen. Konstaplarna kom omgående, för Östermalmspolisstation, låg ju på den tiden snett över gatan. Kunden var tjyv; skjortorna visade sig tillhöra Dagens Nyheters grundare, Rudolf Wall. Johan Alfred Jansson och Rudolf Wall, blev sen vänner för livet.

Guldtackor
  Historierna är legio om folk som ertappats, med att försöka pantsätta stöldgods. På 40-talet kom det in två herrar som ville låna på ett förseglat paket som de bedyrade innehöll guldtackor. De blev allvarligt upprörda när lånekontoret ville öppna paketet innan pengarna betalades ut. Paketet innehöll givetvis tackjärn. "Oxiderat vitt guld", sa herrarna i ett sista försök. Sen kom polisen.
   Det kan vara svårt att avgöra om ett låneobjekt är stulet eller ej. Föreligger stark misstanke ringer man polisen från kulisserna och kollar i stöldgodslistorna.
En gång behövde man inte tvivla. En man som talade genuin närkingska ville låna på ett dragspel. Då kom polisen direkt. lnte för att mannen talde närkingska utan därför att han var enarmad.

Tragedier
  
Branschen har sina tragedier. Hur gör Johan Alfred Janssons sentida efterträdare i dag när laglösheten spritt sig över stan och det stjäls kapitalvaror i en omfattning som aldrig förr?
   ─ Tjuvarna kommer aldrig hit, försäkrar Rolf Brodd. Dels har de snabbare kanaler för omsättning av stöldgods till pengar, dels kräver vi numera alltid personlig fotolegitimation innan lån förmedlas och sånt står ingen tjuv ut med. Av fjolårets  nära 14.000 lån, intresserade sig polisen endast för sex panter, någon tavla och ett antal ringar, vill jag minnas. Och det var inte fråga om några professionella stölder, det gällde föremål som inneboende personer stulit av sina hyresvärdar.

Allt belånas
  
På gamla Johan Alfreds tid belånade man allt! bilar, motorcyklar, båtar och möbler. Bilarna stod i ett hyrt garage tvärs över gatan, båtarna låg på ett varv på Lidingö, möblerna magasinerades i de rymliga våningarna på Storgatan 8. Johan Alfred själv slet och stod i vid den handvevade varuhissen på gården. Idag håller man sig till mera lätthanterliga objekt.
   Och vilka är det som lånar och varför?

Alla lånar
   Alla lånar och därför. Diskretion är en hederssak i pantlånebranschen. Men ibland berättar kunderna själva vad de ska ha pengarna till, bilkrockar som drar oförutsedda reparationskostnader, investeringar de vill göra, de lånar på en vara för att ha råd att köpa en annan. Det är mycket vanligt att man lånar på sina värdeföremål inför längre utlandsresor, man slår två flugor i en smäll. Förstärkning av reskassan och inbrottssäker förvaring av sakerna
under bortovaron. Varför har pantbanken fortfarande en dålig klang? Kapar man åt sig oskäliga räntor?

36 procents räta
   Det tycker inte Rolf Brodd att man gör. På smålån upp till 500 kronor tar man visserligen 36 procents ränta, men sedan sjunker räntan varefter lånebeloppen ökar. Värdepapper belånas till en ränta på högst 24 procent och lägst 18 procent. Därtill kommer en expeditionsavgift på 5 kronor.
   ─ Dessutom lider folk av den missuppfattningen att vi gör grova pengar på försäljningen av förfallna panter. Det gör vi inte. När en pant förfallit underrättas låntagaren. "Nu går er TV på auktion, ni har en vecka på er att omsätta lånet eller lösa det." Hör inte låntagaren  av sig, får han en redovisning från auktionen. Har han lånat 500 kr på TV:n och den går för 900 kr, på auktionen, får han i pantbanken utkvittera mellanskillnaden minus räntan.
   Herr Brodd understryker med skärpa, att allmänheten inte ska inbilla sig något annat.
   Hur många panter av fjolårets nära 14.000 kommer att förfalla i den mån de inte redan har förfallit? Svar 4 procent.

Misstrodde maskiner
  
De elektroniska kontorsmaskinerna piper i den gamla pantbankens stenhus. Varubelåningen har ändrat karaktär sen gamle Johan Alfred vände näsan i vädret 1941. Johan Alfred misstrodde maskiner i hela sitt liv, hans kontorister plitade med bläck i bokföringen kring den stora pulpeten. Fast han var en ivrig långrevsläggare utanför bryggan vid sommarnöjet Brohill i Nockeby, kostade han aldrig på sig en aktersnurra. Nej han tryckte han tryckte filthatten ner på ögonbrynen och rodde argt och sammanbitet mot nordanvinden. Han sitter väl i dag på nån molntapp i sin himmel och muttrar lite surmulet när han blickar ner på stenhuset han köpte för precis hundra år sen och hör hur elektroniken tickar och piper där inne.
   Men mera borde han väl ändå glädjas att hans gamla bransch blomstrar mer än förr och har blivit seriös.