Komik Maestro, please!

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: Reportage "I helfigur" med GITS)

■■■ Ingen nu levande svensk har roat Sverige så som Kar de Mumma. Han skrev sketcherna och monologerna vi minns och fortfarande hör i radio någon gång till vår nostalgiska fröjd.
    Han skrev åt Ernst Rolf, han skrev åt Fridolf Rhudin, han skrev allt vad Thor Modéen utsade från Södrans estrad. Han skrev de stora paradsketcherna för Hilding Gavle på gamla Blanche, han skrev Lars Ekborgs och Roffe Bengtssons skrattnummer på Folkan och han skrev alla succéer åt Stig Järrel.
   I dag är det bara Kar de Mumma och Järrel kvar i livet.
    — Alla andra är borta, suckar Mumma som i somras fyllde 80 år och firades av en tacksam legion av beundrare på Ängsholmen vid Utö. Han tillade:
    — Jag är ett hopplöst fall för Lasse Holmqvist. Han har inte en chans att göra "Här är mitt liv" om mej, för alla mina bekanta är döda.
    Man begriper egentligen inte hur han har orkat. Teaterdirektörerna brukade ringa ut till Ängsholmen i mitten av juli för att tvinga honom släppa metspöet och komma in till stan. Sommar efter sommar i decennier har det hetat: Ensemblen står redan i manegen, regissören är klar med piskan, det är bara dig, själva gammelpållen, vi väntar på . . . Komik, maestro, please!
    Maestro har dragit gardinerna för sommaren och börjat hamra på maskin. Ark efter ark har våra höstars och vintrars glädje producerats på detta vis. Så har han haft det ända sedan han upphörde att gå två år i varje klass.
    Det är det genuina kunnandet som stöttat honom under en lång dags färd mot skratt. Han känner sin publik och har en hundraprocentig behärskning av revysketchens metodik. Decennierna har lärt honom var svensken har sina skratterogena punkter och han når dem med klockrena träffar.
    Han visste hur orden skulle ligga i mun på Rolf för att publiken skulle besegras, ingen trodde på "Den ensamme hunden", inte ens Fridolf själv, men K de M visste att det där speciella tonfallet som Fridolf ägde var värt att spela på. Han skrev "Middag för Samuelssons" åt Douglas Håge, "Strålande tider, härliga tider" åt Modéen med en fingerspetsgefühl för herrarnas egna tonarter. Han inte bara såg de stora elefanterna dansa, han anade deras förutsättningar och lärde dem att dansa bättre.
    Den hederliga nummerrevyn var den gamle pållens rätta gångart. Crazyepoken med Casinorevyerna skulle, sa man, ta död på den traditionella nummerrevyn. Men hos Kar de Mumma gick tablåridåerna upp och ner som om ingenting hänt.
    50-talet kom med Knäpp upp och Povel Ramel. Nu kunde nummerrevyn hälsa hem. Men Kar de Mumma spelade vidare med den äran. 60-talet kom med TV och Hylands hörnor och Hasse & Tage, nu hade väl i alla fall nummerrevyn satt sin sista potatis? Men Kar de Mumma spelade vidare för fullspikade hus.
    70-talet kom med popdån och Magnus & Brasse. Det ansågs att nu hade nummerrevyn överlevt sig själv. 
Men Kar de Mumma spelade vidare på sin eviga mix - sketch, kuplett, monolog, dans, sketch, kuplett, monolog, dans . . . och de abonnerade bussarna från Malmköping, Hjo och Tidaholm trängdes på Östermalmstorg om kvällarna.
    Man möter honom ibland i något gathörn, när han muttrar sig fram genom stan i keps och lodenrock. Han skriver inga revyer längre, men muttrar om att bara det dyker upp en lämplig lokal, så ska han nog börja dra veven igen.
    Det är som att skaka hand med 20-talet. Han talar lågmält och milt leende om Trasfröken, Kalle Vänster och Kattgreven som om han träffat dem föregående kväll. Han verkar på något vis alltid vara på väg till lunch med flygarbaronen Cederström på gamla Metropol.
    Han har en fot i 20-talet och en i detta förvirrande 80-tal.
    Han vaktar sitt svunna Stockholm lika strängt som en ejder vaktar sitt revir på Ängsholmen, om man nu kan tänkta sig en ejder i keps och rutig väst.
    När vi yngre kåsörer försöker apa oss i mästarens kölvatten, får vi hålla tungan rätt i mun. Skriver vi att det var Naima Wifstrand som sa "Ja, se fruntimmer" när hon trillade av spårvagnen på Valhallavägen, då slår åskan ner i form av en besk näsbränna från K de M, för det var Anna Norrie och det var i Paris. Och så var det inte spårvagn utan buss.
    Han är petnoga med sånt, skriftställarn. 
    Hans ungdoms Stockholm var en småstad, vilken hade råd och tid att hålla sig med original. Men Jörgen och Figaro dog, Daniel Fallströms mustascher försvann 30 och monsieur Fredericque har flanerat färdigt. I den kallhamrade storstad som vi nu här se, har vi bara ett original kvar, en vithårig herre med rutig keps och en 33 år gammal Rolls Royce.
    Hans liv i rampljuset måste ha varit ett slit. Det är bara falsk blygsamhet när han säjer, att "mina barn ska minsann få lära sig arbeta, det fick min pappa göra".
    Vad har Kar de Mumma fått ut av sin möda utöver honorar och marginalskatter?
    Ska vi gissa att folkets leende är hans främsta belöning? Dessutom har han ju fått Kocksgränd enkelriktad åt rätt håll och lyckats genomdriva trafikljus i hörnet av Sturegatan-Valhallavägen.
    Det finns de som menar, att han har blivit lite knarrig på gamla dar. Jo, visst knarrar och kvirrar han, men mest för att bädda för en rolighet av typen "förr lärde man sig allt om grundlagen i samskolan, nu lär man sig allt om samlagen i grundskolan".
    Det som kan låta som knarr och kvirr är ofta en resignerad suck från en vithårig herre med okynnets glimt i ögonvrån:
    - Jag fattar inte att folk hinner med att vara otrogna, själv hinner jag knappt vara trogen.
    Kan man formulera sig så trots fyllda åttio, då är man ett proffs med takterna kvar. Det är briljans i gubben. Kan vi hoppas på, att det en dag dyker upp en lämplig lokal?