Sickan Carlsson från Söder. . .

                                                                                               Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1977.04.15)

■■■ Stockholm (SvD) I serien stockholmare har turen kommit till Sickan Carlsson. Född på Söder men en ödets nyck gjorde att hon gick i skola på Östermalm. Sickans vandring till barndomens kåkar blev en berg och dalbana mellan rivningsgropar och trappuppgångar i "försvunna" hus.
Man har rivit Sickan Carlssons barndom.
   I den fjortonåriga minkpälsen, köpt för gaget hon fick för "Gungstolen" i det ljuva 60-talets gryning, traskar Sickan Carlsson genom gatorna på Söder och letar förgäves efter sig själv. S:t Paulsgatan, där har de rivit och byggt upp en modern trivselbunker i gruset efter det gamla huset. . . Götgatan . . rivet och nytt. . . Bastugatan där hon också bodde, ja, 21:an står där och skallrar med fönsterrutorna i den vårliga snålblåsten. 25:an också. Men var har dom gjort av 23:an? Är den riven och hopbyggd med 25:an? Sickan ränner i trappor ringer på dörrar och gluttar i brevlådor. Var det kanske i den här ettan som jag bodde? Ingen öppnar, ingen svarar. Bostadshusen står döda på dagen i detta dubbelarbetets tidevarv.

Ödmjukt litet hus
  
Och Högbergsgatan, där hon föddes och växte upp i det lilla huset som låg där så ödmjukt, vid fötterna på Södra latin? Ack nej, huset revs redan när Södergatan skar sitt asfaltsår rakt igenom halva Söder. Kvar är bara en grop för bilparkering, en pluton P-automater stinna på 25-öringar och en brandgavel med klottrat budskap om anarki och revolution från dagens barnageneration, beväpnade till mjölktänderna med spritpennor.
   Sickans generation lade sej inte  i världspolitiken, barn på 20-talet hade inget annat att protestera mot än att lakritsremmarna gått upp 2 öre på Södermannagatan.

Mitt i gropen
  
Sickan står där mitt i gropen och ser lite patetisk ut. Lurad på återseendets glädje förlorar hon sina smilgropar och suckar i spontan besvikelse:
   ─ Dom har rivit hela mej!
   Inga smilgropar, bara bilgropar. 
   Gränden finns där föralldel, den branta Banbrinken där hon i majkvällarnas blåa skymning lotsades till bal på Södra Latin av kavaljerer med finnar och cheviotkostym och en världsvan Alba med kork rykande mellan fingertopparna. Butiken där dom sålde sockerglaserade äppelklubbor för 5 öre och två sega bollar för 1 öre, är igenbommad för länge sen, Och asfaltsgården, där Sickan och Birgit Tengroth lekte affär med tallkottar som ägg, är bara grus. Rörelsen har gått omkull, men det var väntat, så svindyra som flickorna var på tallkottarna.

Dofterna finns kvar
  
Men Sickan har dofterna kvar. Lövsprickningen i Tantolunden kändes ända hit, för det fanns inga avgasridåer emellan. Den friska lövdoften kom med våren. Vinterns dofter var brasröken från alla kakelugnarna i kvarteret. Man behövde inte ha almanacka för att veta att veckan var slut.
   Det luktade lördag längs hela gatan, för till lördagen kostade man på sig att elda med björkved. Vardagar eldades det med barrved. Torsdagarna tog man aldrig fel på, kvarteret luktade ärter och fläsk som det värsta husarregemente. Och på söndagarna spred sig kring gårdarna den ljuvliga doften av benig kalvstek med gurka, den svenska medelklassens söndagsnjutning., 25 år innan grillåldern slukade stan med hull och pommes frites.

Pappan typograf
  
Pappa Vitus Carlsson var typograf, handsättare på Centraltryckeriet som sedermera blev Esselte. Mamma Siri Olga Elisabeth stod i leksaksaffär. Enda barnet Sickan Annagreta Carlsson fick en skyddad uppfostran utan att bli bortskämd en barndom i de mjuka paketens anda. Vankades det nån gång hårda paket, så var det lagerskadade pinaler som mamma tog hem från leksaksaffären. Sickan drömde hela sin barndom om en egen cykel. Nej sa pappa Vitus, hyrde cykel och promenerade bredvid medan barnet trampade.

Svart tavla
  
Den käraste leksaken hon minns var en svart tavla med kritor.
   ─ Jag älskade att leka skola. Jag var både elev och fröken och minns att jag var ganska sträng mot mej, när jag hade slarvat med läxorna. Ibland stack jag upp mot mej, men då gick jag ut, för uppnosiga elever kan ingen fröken stå ut med. Men jag var snart tillbaka i klassrummet.
   ─ Är du snäll nu?
   ─ Jo, trots allt kom vi ganska bra överens jag och jag.
   Sickan var fram till skoldags ett skyddat barn på Söder utan den tuffa bakgårdstillvaro som präglat såna som Asklund, Fogelström och Slas, Pappa och mamma och mormor var hennes värld, ut i den brusande huvudstaden kom hon bara med mormor som var galen i att åka spårvagn. För 15 öre kom man runt hela stan och mormor tröttnade aldrig, Mormor och Sickan kom hem och skakade på tomgång ännu en kvart efter dagens spårvagnsresa. Men det bjöds vibrationer hemmavid också.

Tallrikarna klirrade
  
Man bodde på nedre botten i gårdshuset och gamla Södertunneln gick under matsalsgolvet. När snälltågen ångade i väg mot Skåne klirrade tallrikarna i Skåpet. Det upplevde man inte som något obehag, det kändes bara spännande. Det var väl med tåget som med gråsparvarna när Sicken blev stor och hela Sveriges kvittrande Sickan. Det satt alltid fyrtio gråsparvar på hennes telefontråd i Äppelviken och någon påstod att dom satt där för att det kittlade så skönt i hålfötterna när Sickan talade i telefon.
   Högbergsgatan, S:t Paulsgatan, Götgatan, Bastugatan var hennes adresser som barn, men under en viktig period i hennes liv bedrog familjen stadsdelen  Söder med en tvåa på Östermalm. Sen blev det Söder igen. Men just de året Sickan skulle skrivas in i skola, var det Östermalm.
   Det var därför hon hela skoltiden gick i Statens Normalskola på östermalm och pendlade med 10:ans spårvagn från Söder. Halva sin ungdom tillbringade hon på den klassiska sträckan Hornsgatan - Slussen - Skeppsbron - Gustaf Adolfs torg - Norrmalmstorg - Stureplan.
   Ulf Tengbom, som blev journalist på Aftonbladet så småningom, gick i Östra Real fast han bodde på Bastugatan. De två blev följeslagare under ungdomsårens spårvagnsresor. På vintern var rutorna ogenomskinliga av is, på sommaren åkte man i öppna vagnar och hade hela stan brusande kring lockarna.

Riktiga fröknar
  
Fröken Lagerström var klassföreståndare, fröken Svensson undervisade i kristendom och fröken Lindell hade sång och musik. "Dom var fröknar hela bunten", säjer Sickan, "ingen hade någonsin så mycket som nosat på en karl." Fröken Lindell minns hon med särskild värme, för hon uppmuntrade till sång och spel på orgel och piano. Sickan fick spela på morgonbönerna. En morgon, när det hade gått särskilt bra, tog hon med sig Birgit Tengroth, som var bänkkamrat, upp till farbror Sven. Året var 1925 och radio var något alldeles nytt. På kristallmottagaren hemma på Söder hade Sickan hört att det fanns något som hette Barnens Brevlåda. Jo då, flickorna fick vara med. Birgit läste en dikt och Sickan sjöng "Blåsippan ute i backarna står, niger och säger nu är det vår".

Kuplett på Grönan
  
Fem år senare stod hon på Typernas revy på Gröna Lund och sjöng en kuplett av signaturen "Tvi vale". Den hette "Starta motorn och kliv opp i våran Fordkaross! Det fanns varken rim eller meter i visan men succé gjorde hon, Recensionerna var så fina att självaste Kar de Mumma och Björn Hodell från Södran kom ner till Grönan och tittade. Två år senare debuterade hon på Södran, men det är en annan historia.

I sandlådan
 
En stor del av sin barndom måtte hon ha tillbringat i sandlådan, för överallt vart hon sen kom som vuxen och idol, mötte hon människor som påstod sig ha bakat sandkakor med henne som små. "Jag måtte ha lekt i världens största sandlåda", säjer hon.
   De som inte minns henne från sandlådan, minns henne från skridskobanorna på Tanto och Stockholms Stadion. Skridskokvällarna blev man som flicka alltid omsvärmad av kavaljerer som tävlade om att få spänna ens skridskoremmar. Sickan var första flickan på Stadion med egna rör utan remmar, men dom skulle ju snöras. . .

Ett stadsbarn
  
Hon var ett utpräglat stadsbarn, vistades mycket lite på landet. En sommar minns hon att man hälsade på morbror och moster, som hade sommarställe på Älgö utanför Saltsjöbaden. Morbror och pappa skulle pröva morbrors nya aktersnurra.
Pappa satt i båten, moster stod på bryggan med Sickan i hand. Sickan vinkade till pappa. Moster fick för sig att även hon skulle vinka, släppte greppet om Sickan och gjorde det. Plums, sa det och Sickan sjönk som en sten. Pappa dök med kepsen före och fick tag i barnet när det flöt upp för tredje gången.
   Sickan gillade inte söndagarna på landet, det var tryggare på matinébio i stan där Söders ungar andlöst följde Chaplins och Jackie Coogans öden. Fast Sickan var mest såld på flickorna, Clara Bow och Anny Ondra, hon som sedan gifte sig med Schmeling, boxarn.

Suckar tungt
  
Det suckar så tungt uti Sickan där hon står i den grop som var hennes barndom. Just där i porten i gränden brukade hon stanna till på väg till skolans baler för att med en vanlig rödpenna lägga lite farligt rött på sina oskuldsfulla läppar. Läppstift var det inte tal om förrän hon började vid teatern.
   Just här gick man och ängslades för att inte bli bjuden. Vit klänning hade man köpt på Svenska Varuhuset vid Götgatan. Hela dan hade man gått med papiljotter och inte sett klok ut. Tänk om ingen bjöd.
   Men det ordnade sig alltid, om ingen annan så kom Ulf, den trogne spårvagnskamraten, och förbarmade sig. Och om man efter dansen och det traditionella läskedrycksbålet slutligen fick en tafatt puss i porten, då dansade man på rosor för veckor framåt.

Skriver memoarer
  Hon skriver på sina memoarer just nu, denna Carlsson. Boken ska komma ut till jul med minnen både från barndomen och de fyrtio åren vid filmen. I fyra decennier var hon faktiskt hela Sveriges glittrande glada Sickan, en kramgo helyllekicka som vann hela folkets oreserverade kärlek. Vi älskar henne för att hon är så svensk. Det är nämligen sanningen om Sickan Carlsson: Hon är röd med vita knutar.