GOTLAND RUNT, ett Vasalopp på Östersjön

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Svenska Bilder med GITS, 1977.07.03)

                                                                                     

■■■ Östersjön (SvD) Kära hjärtanes, så mycket snören!
   Sedan kl. 10 idag befinner jag mig för första gången i mitt liv till havs i en segelbåt. Och så mycket snören har jag inte sett sedan jag extraknäckte som kulisshalare på Operan.
   Segelbåten, som ställer upp i årets Gotland runt, är en blå Ballad som heter "Jacquea 4". Kapten ombord Jacques Nyman, som äger båten. Han är löjtnant i marinens reserv och kan det här med navigera. Att kunna navigera är att veta att Sextant, inte är det samma som Mae West.
   Besättningen heter Sven Lundin, som har seglat förr, Jan Forslund som också kan navigera och har seglat Gotland runt flera varv, Johan Forslund som är son till Jan och fram
stående jolleseglare och, så jag då, som är inbiten motorbåtsskeppare och inte vet mer om segling än att det heter "reva" när man stryper gasen., Jag frågar mig fram ombord.
   ─ Hur sätter man en spinnaker? frågade jag t. ex. när vi var ute och samtränade besättningen på Mälaren i förra veckan.
   ─ Enkelt, sa Janne. En gaj här och en gaj där och så opp med skrotet och så FLUFF så sitter den där!
   Så enkelt var det.
   De är väldans hjälpsamma ombord och det är tur, för det är nämligen viktigt att man drar i rätt snöre när man drar, nästan lika viktigt som på Operan. Att lossa fel tamp så att storseglet dråsar ner och begraver rorsman är lika ödesdigert som att hissa ner, fonden till första akten ur Aida mitt i smugglarscenen ur Carmen: Det är samma grad av förvirring som uppstår.

Motionsseglare
  
Vi är fem motionsseglare på väg i Gotland runt, havets Vasalopp, med Ölands norra grund som Mångsbodarna och Hoburgen som Evertsberg, 395 spännande sjömil.
   Vårt mål är i första hand att få behålla maten och, ta oss runt banan. Väderleksutsikterna är rätt kymiga, men kapten Jacques säjer, att det har dom varit förr. Ett år blev det sån stiltje att Östersjön låg som en glasskiva.
   En av de deltagande skepparna tog kustvägen ner och stack inte till havs förrän i höjd med Ölands norra udde. Han såg förstås inte en medtävlare på hela vägen. Han rundade Hoburgen och spanade för att se om det fanns, några kappseglare på andra sidan Gotland. Nähä de var som bortblåsta. Och när skepparen så småningom kom till Sandhamn fanns det inte en seglare där heller. Var regattan avblåst, var allting slut?
 
Hade vunnit
   ─ Nej, sa Sandhamn, men du är först, du är totalsegrare, grattis!
  Mannen hade haft nytta av den lilla vind som trots allt kan uppstå inne vid kusten i bältet mellan fastlandsvärme och havskyla, medan konkurrenterna låg och plaskade med slaka segel i havets stiltje.
   Sen finns det förstås, år när meteorologerna har varskott om värmebölja och stiltje och hälften av båtarna ändå fått masterna avblåsta, redan i starten.
   Vi styr ut över havet i en fullpackad båt. Det är proviant, paltor och säkerhetsutrustning överallt. Köp en burk Vingasill Original och kolla bilden av fiskebåten utanpå burken, så ser vi ut just nu. Öppna sen burken och titta, så får ni veta vilket svängrum vi har under däck. Men tävlingsledningen är obönhörlig just när det gäller säkerheten, det ska vara dubbla kompasser, dubbla eldsläckare, dubbla länspumpar, dubbelt av allt och sånt tar plats. Och så ska varje båt medföra en uppsättning koniskt svarvade träpluggar om det skulle gå hål i botten på båten.
   Det är ju inte bara koniskt, det är komiskt, hur kan man veta att hålen som eventuellt uppstår blir runda? Det är klart, att om ålarna går anfallsvis till väga eller om främmande makts ubåt beskjuter oss underifrån med luftvärnskanon, då blir det runda hål. Men sånt ska väl inte behöva hända? Vi får väl se.
   De närmaste fyra dygnen blir ett skiftarbete med tre timmar rortörn, tre timmar sömn, tre timmar däckstörn, tre timmar sömn. Blir det hårt väder kommer vi hem till Sandhamn på torsdag, tämligen urkramade. Det finns seglare som tagit ut sig så pass att de svimmat i armarna på sin moatjé under regattabalens första tango.
 
Hamlet i telefonhytt
Vi får se hur vi klarar det fysiskt och psykiskt, att segla fem man i en trång båt i hårt väder över havet är som att spela Hamlet i en telefonkiosk, det frestar på.
   Antingen blir vi vänner för livet eller också blir vi knasiga som Ofelia.
   Vi har faktiskt telefon i den här flytande kiosken. Och om turen och televerket står oss bi, så ska vi ringa in en rapport till SvD varje dag som loppet går. I morgon blir det alltså ännu ett loggboksblad från en blå Ballad på havet.