GOTLAND RUNT, dimma som vispgrädde

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1977.07.06)

■■■ Nio Gotland-runtbåtar har gått på grund. Sjöräddningen Gotland hade fullt opp med att natten till tisdagen hjälpa vilsna seglare. Sammanlagt har 29 båtar redan brutit seglingen på grund av blåsigt väder och dimma.
   Anders
Philipsons, Orm, väntades på tisdagskvällen bli den som först når målet i Sandhamn. Vem som vinner är ännu ovisst.
Vi kommer att bli
sista båt i årets Gotland Runt, för vi har varit turné och har kommit litet på sned och i natt i dimman var det ingen som kunde säga
var
vi var.
   Det är märkligt vad man kan virra bort sig i dimman, sa kaptenen halv två i natt. Tjockan stod som vispgrädde kring båten och ekolodet pekade på fyra meters djup. Anmärkningsvärt grunt för att vara mitt i havet.
   ─ Ha, ekolod, fnös besättningen, loda med att släppa ned en dragg i stället. Då gjorde kaptenen det. Pling, sa det i
bergbotten och det var snudd på att draggen studsade upp i båten igen. Som sagt, fyra meter.
   I sittbrunnen stod hans besättning och pekade åt var sitt håll och ropade Östergarns holme ligger där! Den låg inte alls där, när vi trodde vi var utanför  Gotlands östkust var vi vid Falludden. Och när vi trodde
att vi var vid Laus holmar, var vi en mil därifrån. Det luktar land, sa kaptenen. Och visst luktade det land, om man med land menar doften av väderspända kor.
   Vi rundade Hoburgens
udde med god skjuts och en pannbiff i nypan, en så kallad  Hoburgare med lök. Ögonblicket efter lade sig stiltjen som en oljefläck på havet. Sedan kom en  bitsk, ilsken nordlig körare med dimman i släptåg. Flera av Gotland Runt-båtarna förlorade orienteringen och rände upp på grund. Etern surrade av förtvivlade radiorop på assistans. Livräddningskryssaren från Hoburgen fick en strävsam natt. Flera av båtarna stod så illa på att de måste överges av besättningen som räddades i gummibåtar. Sammanlagt uppger radion i vår båt, att inte mindre än nio deltagande båtar var illa ute.
   När vi själva letade febrilt efter en fyr som skulle finnas på det ställe, där vi trodde att vi var, observerade vi ett grönt ljus och plötsligt sköts en ilsket rödflimrande nödraket mot den blygrå , himlen. Maxi 95:an "Lou-Lou" med C-A Friberg som ägare, hade havererat. Vi tog radiokontakt med kusträddningen
som dirigerade assistans till platsen och sedan meddelade vi Friberg över vår radio att folk var på väg för att dra honom av grundet. Mannen lät lugn och samlad så vitt vi kunde höra i radioburkens knastrande brus.
   
Ögonblicket efter var vi själva fast i dimman och irrade runt i fyra timmar sökande efter en fast punkt i tillvaron. Inget känns så pinsamt som att förlora orienteringen till sjöss. Klockan 05.30 på morgonen lättade tjockan, så pass att vi kunde identifiera en remmare och fastställa vår position till ost, sydost, Närs fyr. Två tjoande torskfiskare drejade bi och undrade vad vi hade haft för oss. De andra båtarna i tävlingen hade passerat för länge sedan sade de. Några flytvästar hade de inte, men de hade mellanölsburkar med sig som räckte för att  bära ett helt regemente.
Ja, att vi var sist det visste vi förut. Vi förlorade, sju, åtta timmar i dimman under natten och stiltjen under dagen. Men någon ska ju komma sist också.    
   Fast
man vet aldrig, på förmiddagen körde vi om en gubbe i en Ketch, som stävade mot Sandhamn med en och en halv knops fart. Men han kanske var kvar i banan sedan förra årets Gotland Runt? Vad vet man på detta förbryllande hav.
   
Vi styr ut ur dimman, till havs rakt öster ut från Gotland och där är det solsken och där är det sommar. En stare kommer plötsligt flygande, jagad av tre rovlystna måsar från land. Utmattad och med hjärtat bultande under fjäderskruden slår han sig ner på skotet i vårt storsegel och faller i sömn. Och vi som just skulle göra slag. Hur bär man sig då? Vi får fråga någon i Starbåtsklassen.
   När solen steker i båten och stiltjen lägger sig över vattnet, mellan Östergarn och Fårö, då förstår vi hur nära land vi var i natt. Båten har invaderats av hundratals ladugårdsflugor, som nu propsar på att ta sin morgonpromenad på våra ostsmörgåsar.
   Vi utnyttjar stiltjen till att hinka upp vatten, ta fram rak
hyvlarna och framkalla våra ansikten. Så som vi såg ut efter några dygn till havs, skulle vi aldrig komma in på regattabalen i Sandhamn.
   De här tävlingarna tar hårt på både folk och båtar. När blåsten brakar på har ingen tid att städa, äta, sova eller hålla efter hygienen.
En segrarbåt, som kommer till Sandhamn efter ett Gotland-Runt, ser inte särskilt snygg ut. Ett år lär det ha varit en dam som kastade en säck avfall i "Refanut", hon trodde det var sopbåten som kommit.
   Hurra! i skrivande stunds ögonblick, har det börjat
blåsa småspik igen, så det är möjligt att vi hinner i mål till torsdag kväll, i alla fall. Hovmästaren kan väl vara snäll och hålla bordet, åtminstone till klockan nio. I annat fall får vi väl klämma en grillkorv tillsammans med gubben i Ketchen.