Svenska Bilder, i SvD, 1977.10.17
. Text: Gits Olsson. Teckningar: Sven Rydén
                                                                                Manus donerat av Gits efterlevande    
            Björnvittring skrämde älgen 
                                                                                                      
 
■■■ ÖSTANVIK (SvD). Björnen skrämmer bort älgen från dalaskogarna! När bönderna i Östanvik i älgjaktens första gryning spred sig över myrmarkerna längs Ore älv, fick de budet på knastrande walkie talkie-apparater: "Folke Östlund har sett  björn vid Hallbergs kojan. . ." Folk som jagat älg hela livet förstod: Nu flyr älgen ur skogen.
   Björnvittring får älgen att flytta sej miltals, därför var radions besked dystrats tänkbara start på årets älgjakt.
   Annars var det precis som det brukar och ska i norra Dalarna på älgjaktens första smällande dag. Arbetare och bönder gick man ur huse, byarna låg öde som om digerdöden gått i repris. I tätorterna stod skolorna tomma och industrier still. På andra håll i landet nödgas företagen köra med korttidsvecka, det behövs inte Dalom - här stänger man hela landskapet under älgjakten.
   Folke Östlund, han som såg björn vid Hallbergskojan var egentligen inte med på jakten i år. Han har jagat älg i 32 år, knäppt 16 stycken och nu tycker
han att
det räcker, grabben får ta över. Men en liten sväng med Volvon upp till jaktmarkerna tyckte han väl ändå att han kunde hinna med. Och det var då
han såg björn. Sakta och majestätiskt kom han framklivande ur ett buskage. Han förde sig som Georg Rydeberg brukar göra när han har entré i någon ödesmättad pjäs.
   Folke hade inte mycket annat att
göra än bara sitta där i bilen och glo på'n.
   Två stora och två mindre jaktlag har jakten i skogarna norr om Östanvik. Nämndeman Hjalmar Forsslund med hamiltonstövaren, leder ena laget som har 4.000 hektar skog att jaga på. Inge Nordlund har 28 gubbar med sig, i andra laget som pangar älg på 3.200 hektar. Och så smågängen. Tillsammans får de
i år nedlägga 23 djur, 12 tjurar och 11 kalvar. Korna låter man löpa, de tre första dagarna råder rentav förbud att skjuta älgkor.

Hemingway - en mas!
   
Älgjakten är en sakrosankt historia i Dalbyarna. En dalkarl som inte har stirrat en tolvtaggare i vitögat, är ingen riktig karl utan hålls för lite besynnerlig. Att med bössan i näven söka envig med storälgen i skogen, det är i dessa trakter pricken över i för den som vill markera sin manbarhet. Det bor en Hemingway i varje mas, säjs det.
   Styvnackade masar fnyser åt sådant snack och menar att möjligen var det kanske något av mas i Hemingway.

Fotsvett i luften
   
Oktobernatten står
ännu som ett karbonpapper kring stugorna när vi letar oss fram till Smedbo skogskoja vid Sälens fäbodar, norr om Furudal. En matt glödlampa blinkar inne i kojan, järnspisen av märket Näfveqvarn står mitt på golvet svart och het som en huladansös och gubbarna har börjat komma i stövlarna. Det är förväntan och fotsvett i luften. Här är Albert Blank med åttaåriga jämthunden "Spana" som gnyr av iver och rycker i kopplet. Här är Ivar Rudén och Nils Karlsson, här är Anders Hansson som ger Remingtonautomaten en sista tillsyn och säjer, att det aldrig har varit en sån trängsel på älg som i år, 8.000 djur ska skjutas i Kopparbergs län mot knappt 5.000 i fjol.
   Ett tveksamt dagsljus hjälper oss att urskilja busk och småtall när vi traskar ut i skogen och sprider laget på ett tjugutal pass.

Kamelkyss
   Inge Nordlund går före med stövarn. Det är småkallt och blött, stövlarna sjunker här och där ner till skaften och det låter som en smällpuss mellan två kameler när man drar upp dem.
   Ingvar Olofsson från Sandviken, född i Östanvik, hinner knappt såga ved och bryta ris på sin station, så är klockan 07.00 och jakten börjar. Alla är på plats, rapporterar jaktlagschefen. Men då menade han gubbarna, inte älgarna.
   Inte en älg hörs fnysa i nejden.
   — Dom är fulla i fan, älgarna, säjer gubbarna, dom drar sej undan när dom anar volvobilar i mossen.
   Tyst igen, alla lyssnar. Nötskrikor i väst och orrspel i söder är allt.  Två skott långt i fjärran, halvvägs till Norge.
   — Pappa sa, att man inte får stå opp på passet, säjer. Ingvar. Lägg dej bakom en sten, älgen får inte ens se skallen på dej, sa han.
   
Jag  gjorde som gubben sa de första åren, men jag höll på att frysa ihjäl. Nu har jag varit med i 17 år och skjutit fyra älgar,  så nu kan det vara det samma om en står opp.
   Albert Blank kommer klivande med "Spana". Hade vi hört skotten? Di sköt borta på Kopparfors skogar. De våra, stötte på en hel älgfamilj, men dom gick över linjen åt Kopparfors till. Dumjävlar, säjer Albert och kliver vidare eftersom nosvingarna fladdrar på "Spana".
   — Pappa sa, att man aldrig får spana rakt fram på passet, säjer Ingvar. Man skulle ha blicken lågt, för de vita hasorna är det första som syns på en älg i antågande. Själva den gråa kroppen smälter ihop med buskagen.
   1973 sköt Ingvar sin första älg, en stor bamse fast han bara hade fyra taggar. Ingvar kramar Husqvarnabössan. Han är i form för sitt livs femte älg.
   I älgjaktens tredje timme står höstsolen högt på himlen Albert Blank kommer på andra vändan, släpande efter hunden. Den  64-åriga karln svettas som en maratonlöpare och vi förstår varför när vi hänger honom i hälarna till nästa station, det räcker väl med att jaga älg, man behöver väl inte gå som en älg?
   Nere mot skogsvägen till fäboden står Inge Östlund, 19 år, med slagfjädern spänd på sin Stiga 7,62:63. Lillbrorsan Åke, 13 år, är med utan bössa. Det är ju lov i skolan. Om fem år är han betrodd att föra eget vapen.
   — Sett nån älg? spörjer Albert.
   — Nä, inte blir de nå heller, säjer Inge.  Dom sa på radion att pappa mött björn borta vid Hallbergs koja.
   — Å dä ä därför! säjer Albert. Undra just varför de va så konstit tyst i år. Finns dä björn i trakten, kan vi lika gå hem.
   — Med så många göbb på en sån liten ruta, borde dä ha smullit för länge sen, säjer Inge, med 19-åringens hela allvar.
   — Dä blir inget idag, vi får ta älgen i "Safferiet" på torsdag, säjer Albert.
   "Skafferiet" är en ruta i bergen, norr om fäboden. Där står älgen tätt som strömming i stim. Om inte björnrackarn varit där också förstås och spritt sin förbaskade vittring. är älgen miltals bort.
   — Och björnen skjuter man inte? frågar SvD som inte vet mera om jakt och djur än att en älg brukar ha taggiga horn fram och hallvägg där bak.
   — Björn är fridlyst numera, säjer Albert. Men vi sköt en här 1958. Han står på Nordiska så det går ann att gå dit när ni kommer hem till Stockholm. Hälsa'n från Östanvik.
   Det blev alltså dåligt med älg på älgjaktens första dag. Men, fick vi veta, det blir så här ibland.
   För han är inte korkad älgen. Det har hänt förr att han lagom till älgjakten dragit sig ner till bebyggelsen där ingen där ingen enligt lag, får skjuta på honom.
   När jägarna trötta, sura och tomhänta, kommer traskande hem, kan de möta älgen på sin egen gårdsplan. Det finns t.o.m. dom som påstår sig ha sett älgar hånflina med mulen sned.
   Älgar kan vara elaka också. En gång på Hunneberga blev en älg så arg på greve Carl Bernadotte att han satte sig på greven och slog honom så hårt i huvudet med klöven, att greve Carl fick ligga på Vänersborgs lasarett i veckor.
   Det berättas ju så mycket om jakt och om älgar, mera sällan får man syn på dem. Ibland skyller man på ogynnsam väderlek, ibland skyller man på tjuvskyttar som tagit stammen, ibland skyller man på björn.
   Men roligt tycks man
ha.