Svenska Bilder, i SvD, 1980.07.18
. Text: Gits Olsson. Teckningar: Sven Rydén      
             Myrbrännvin                
                                                                   
■■■ Vi har i dag inte fler än drygt 6.000 bofasta i skärgården mellan Grisslehamn och Landsort. Masse Jakobsson och hans Kerstin, Lekarvikarns, är ett av
de åretruntboende skärgårdsparen.
    Masse är dessutom en av de sista skärkarlarna. Han sköt sin första ejder på Vindbåden mellan Norsten och Huvudskär när han var åtta år och började hjälpa pappa med fisket när han var tio. I dag har han fiskat i 60 år och det är fortfarande pappas gamla tecken som gäller.
    — Han gick varje vår och väntade på törnrosleken, säger Masse. När vildtörnet blommar då leker strömmingen sa pappa. Samtidigt var det dags för algäddan. När alens första löv är små som råttöron då leker gäddan sa pappa. De märkena stämmer än i dag.
   Det var strävsamt att vara skärgårdsbo när Masse var pojke. Pappa seglade strömmingen och mamma till Saltsjöbaden, därifrån tog hon tåget med lådorna in till Stadsgården.
    — När det hade varit storm ute i skärgården och ingen annan än pappa vågat sig ut då kunde hon få en krona kilot för fisken. Men om det var stora mängder som landades på Kornhamnstorg, hände det att man fick realisera lådorna till madammerna i Munkbrokanalen som slängde åt en någon symbolisk slant för hela klabbet.
   Man levde i båt och reumatism hörde till att man skulle ha.
Det var långt till doktor och man fick kurera sig själv. Pappa använde myrbrännvin. Han tog en liter Krön, slog av några supar och ställde den nästan fulla buteljen i en myrstack så att bara halsen stack upp. Efter någon vecka var flaskan full av skogsmyror som drunknat i brännvinet. Pappa silade joxet med filtrerpapper och fick då fram en snusbrun soppa som han tog sig en klunk av så fort reumatismen satte åt honom. Han påstod att det hjälpte. Mamma trodde vad hon ville hon. Ända tills pappa fick bältros. Ingen av alla de läkarna han sökte kunde bota honom från de fula utslagen på halsen. Han fick salvor till höger och vänster men ingenting hjälpte. Då gjorde pappa något radikalt, han tvättade utslagen med myrbrännvinet. Och si, utslagen försvann som ett skott!
    Sannerligen, sade mamma, nu börjar jag tro på myrbrännvinet jag också!
    I dag är det väl bättre med kommunikationer och läkarvård i skärgården får man förmoda. 
Masse Jakobsson i Lekarvik ler lite snett. Nejvars. På Ornö där Lekarvik ligger är situationen denna: Om en skärgårdsbo t. ex. skadat ett ben och skall in till Södersjukhuset på återbesök får han först ta buss till färjan som går in från Dalarö på fastlandet. Från Dalarö är det buss till Handen. 
Från Handen är det pendeltåg till Stockholm C. Från Centralen är det tunnelbana till Ringvägen. 
Från Ringvägen är det buss till sjukhuset.
    Man får inte vara värst skadad för att orka med sådana resor, säger Masse. Är isvintern svår, går det ingen färja alls. Då får man ta hydrokopter eller flyga helikopter.  
     Det är en välsignelse att man har myrbrännvin till hands.