Svenska Bilder, i SvD, 1980.08.29
. Text: Gits Olsson. Teckningar: Sven Rydén      
    Somliga blir aldrig bortglömda               
                                                                       
■■■ Tänk vad rolig han var, säger en gammal dam i vit sommarhatt och vita tygskor till den ljusblåa bomullsklänningen.
    — Ja, säger hennes väninna i blommig hatt och regnkappa, men så kom det från hjärtat också.
    — "Kvinnorna kring Larsson" var nog den bästa, säger en herre i ljusgrå kavajkostym, ljusbrun keps och kamera på magen. Och "Larsson i andra giftet" var rolig den med.
    — "Söder om landsvägen" tyckte jag mest om, meddelar en annan herre som ser sig omkring efter en plats där man kan fimpa en cigarrcigarrett utan att profanera stället.
    En busslast pensionärer står framför Edvard Perssons grav på Jonstorps kyrkogård i Skåne och minns.
    Det lär varken vara den första eller den sista busslasten denna sommar. Han drar fulla hus Edvard P, ännu 25 år efter sin bortgång. Folkkärare kan man inte bli.
    Det är annars sjökaptenernas kyrkogård det här. Gravstenarna är smyckade med fartygsrattar, ankare, fullriggare och vimplar. Men den största gravvården har den folkkäre filmkomikern, en tredelad skapelse i röd porfyr med hans välkända drag i relief på mittpartiet. Han ser lika glad och
fryntlig ut som vi var vana att se honom på biodukarna.
   Porträttet flankeras av vyer hämtade söder om landsvägen. Edvard Persson född 1888 - död 1957
står det på själva stenen.
    På andra sidan kyrkogårdsvägen råmar de svartvita skånska kossorna på bete, på landsvägen som stryker förbi rullar turistbussarna mot Mölle och Kullaberg.
    — Kommer ni ihåg, säger han med kameran på magen, när han kom sent en natt och ungen började skrika? Han måste köra barnvagnen fram och tillbaka för att tysta barnet så att inte frugan skulle vakna.
Men så körde han över en sån där leksak som skriker när man klämmer på den, så hon vakna ändå. . .
Jag tror det var i "Söderkåkar".
    — Eller när han körde dressin i "Stinsen på Lyckås", säger damen i vit hatt och nynnar på en melodi "Jag trallar, jag trallar, jag trallar mig fram. . .".
    —  Och tänk när han dirigerade gässen som polis i "Skanör-Falsterbo", säger damen i blommigt.
    —  Det var roligare på bio förr, säger han som just varit utanför kyrkogårdsmuren och fimpat cigarrcigarretten.
    — "Kalle på spången", suckar damen i vit hatt när skaran drar sig mot bussen. Alla instämmer och suckar av det välbehag som angenäma minnen skänker och sedan rullar bussen iväg.
    En ny buss växlar ner bakom kröken.
    Åt denna rusning lär väl Edvard P, le och fröjdas i sin himmel.