Fråga i Delsbo: Skär ni varann?
 
         Svenska myter (1), i SvD, 1977.09.11
. Ritat och berättat av Anders & Gits                        
 
■■■ De svenska myterna, vad skall vi ta oss till med dem? Inte är väl Glada Hudik så glatt? Inte ränner de väl kniven i varandra i Delsbo? Inte skiner väl solen mera i Karlstad än annorstädes?
   Sverige är fantastiskt och inte minst fantastiska är dess myter. Ofta grundade på lögner och sägen lyckades de ändå överleva generation efter generation.
   Tecknar Anders och Gits Olsson har jagat de
svenska myterna och frågar sig vad de skall göra med dem? Skall man låta myterna leva därför att  folket vill bedragas och därför behöver dem! Eller ska man en gång för alla ge myterna en avgörande nådastöt? Göteborgsvitsen, skall man avslöja att den egentligen kommer från Hagalund? Carl Larsson gården i Sundborn, monumentet över den blåögda svenska drömmen om tomtebolycka, är man hjärtlös om man röjer att bilden är falsk?
   Landskapsmyterna,
skall vi ha dem kvar? Är skåningen dryg, är smålänningen strävsam och är det sant att närkingen är så sävlig att han får mal i gångkläderna!    
   Nej vars.
   Ortsbefolkningen i Delsbo ser denna torsdag, rentav fridsam ut och de allra flesta har örona kvar.
   Ingen av husmödrarna på Domus har något knivskaft stickande ut mellan skulderbladen. Det var längesen som doktorn på orten fick några överblivna fingrar efter auktionskalasen. Mannen som ligger framstupa i rännstenen på ortens huvudgata har kommunens uppdrag att rensa en avloppsbrunn. Men detta är en torsdag. Det blir kanske mera fart på lördag? Det har man ju läst, att det svallande hälsingblodet, svallar som hetast på lördagar.

Tolv år sen. . .
    Man traskar omkring i samhället och känner sig lite otrygg, för man minns den klassiska ordväxlingen mellan två Delsbobor:
   — Är det en utsocknes som kommer därborta på landsvägen?
   — Ja.
   — Ska vi ha ihjäl han?
   Nej, försäkrar den lokala polisen, det blir nog ingen knivskärning den här lördagen heller. Det var närmare bestämt tolv år sen någon slogs med kniv i detta polisdistrikt.
   Alla dessa turister som så här års kliver ur bilen och frågar var nånstans i byn man skär fingrarna av varandra, är offer för en av de envisaste svenska myter, den om laglösheten i de långa knivarnas Delsbo.
   Visst, för hundra år sen var det full rulle på Hälsingland, på Åkerbergs och Pila-Brittas tid, på 1870-talet, när det hände att "länsman kom bort".

Ingen knivbonde
   Nu tror alla människor att länsmannen som kom bort föll offer för någon knivbonde som lönnmördade honom. Så var det ju inte alls utan så här:
   En skräddare i Delsbo
anlade mordbrand  i sin egen gård som rymde både hans bostad och skrädderiet. Det hette i skadeanmälan till försäkringsbolaget att ett ansenligt lager nyinköpta tygpackar, högt försäkrade, hade blivit lågornas rov. Länsman i Delsbo intygade att så var fallet. Men efter en tid fick skräddarens gesäll ont i sitt samvete.
   Han erkände att han fått en bra slant av skräddaren för att nattetid och i god tid före branden köra undan tygpackarna till en övergiven lada.
   Aha, sa försäkringsbolaget och så blev det ny utredning. Det var uppenbart att försäkringsbedrägeri förelåg och att länsman hade varit i maskopi med mordbrännaren. Rikspolis kom farande och tog itu med saken, men då hade länsman "kommit bort". Han satt redan på atlantångarn på väg till USA. Skräddaren fick fängelse och efter att ha suttit sina år, emigrerade även han till USA för att slå ihop sitt dåliga samvete med länsmannens.
   Så var det med den myten.

Deras eget fel
  Är vi sörlänningar sådana ärans offer för hälsingeskogarnas knivslagsmål, så är det till en bit, Hälsinglands eget fel.
   Landskapets stämma i världen hette nämligen Ida Gawell-Blumentahl som under artistnamnet "Delsbostintan" for land och rike runt i flera decennier och berättade Delsbohistorier. det handlade nästan utan undantag om bondslughet och knivskärning, om ett nackstyvt, munvigt folk som inte tyckte att samhället, dvs. länsman skulle lägga sig i.
   En typisk stintabit från tiden, är den om bröllopsgästerna
som slogs. Den ene bet den andre i örat. Men tro inte att den bitne jämrade sig. Han bara vred på huvudet han och sa:
   — Ät du gosse, dom säjer att du inte har det för fett hemma!

Muntration
  
Eller den där om Bjuråkersbon som kommer till doktorn i Delsbo och
är så tilltygad, att det tar flera timmar och sy ihop honom. Doktorn vill förstås veta om det hade varit dans eller auktion i Bjuråker.
   — Inget dera, de har vari studiecirkel med muntration.
   En annan stintabit som vi hörde i radio och folkparkerna på 30- och 40-talen:
   — Hur gammal är ni Jon Jonssa?
   — Snart åttifyra.
   — Tänk om man hade alla litrar som ni har supit upp i ert liv, det bleve en hel sjö det.
   — Nä inte nån sjö precis, men nog skulle ni bli blöta om fötterna.
   Så berättade stintan, är det underligt då att vi har den bild av Delsbo som vi har?

Hel och oskuren . . .
  
Den siste länsmannen som kom bort i Delsbo var
Håkan Lange som försvann 1965 helt enkelt därför att han i all stillhet gick i pension. I dag heter det inte länsman längre. På polisstationen i Delsbo är det polisassistent Åke Holmqvist som håller gästningen. Han ser hel och oskuren ut hittills.
   Nästan
förlägen erkänner han, att hans distrikt har ytterst få brottsfall att rapportera till rikets brottsstatistik. I en tid när rånarna står i kö på bankerna med damstrumpor över huvudet har Delsbo inte ett enda fattigt rån att rapportera från de senaste 30 åren. Jo, vänta, vänta, det gjordes ett försök i fjol på Friggesunds postkontor. Rånaren var inte vidare professionell. Posten hade stängt när han kom. Rånaren blev då så härsken att han slog sönder fönsterrutan med   bössan han beväpnat sig med. Men i stället för att krypa in och råna, kastade han sig på trampcykeln och pinnade hem. Dagen därpå kom han in på posten med en bukett blommor och bad om ursäkt.

"Korven"
  
När batongen var ny i svenska fjärdingsmäns utrustning var det på ett lördagskurr som vapnet först användes. Då avbröt som bekant den tuffaste slagskämpen verksamheten och röt ut i mängden: Vem i h-e är det som slåss med korv?
   Polisassistent Holmqvist har tjänstgjort i Delsbo i 12 år och har aldrig slagits med korv.
   — Det är klart att vi har de stora lördagsdanserna på Österbacks loge och att där förekommer en smula ungdomsfylleri liksom annorstädes. Det är klart att en och annan ordningsvakt får sig en sittopp. Men några allvarliga tillbud har aldrig rapporterats, försäkrar han. Det är klart att den årliga spelmansstämman i Delsbo, som drar en publik på 25.000 människor, ställer till med en del ordningsproblem, men ingenting att tala om, säjer polisassistent Holmqvist.
   Vi beger oss till Österbacks loge som ligger ett stycke utanför byn. Lagårdsutrymmen i bottenvåningen är förvandlade till ölpub och toaletter, Atmosfären på toaletterna verkar
bekant, det luktar ungefär likadant om dagens poppublik som gårdagens kritiker. Logen oppanpå har fått nytt brädgolv och estrad. På väggarna grinar tidens idoler från färggranna offsettaffischer - Polarna med Jörgen Edman, Saints, Pippis och Liljans.
   Utanför dukar Vår Herre upp detta Hälsingland när det är so m skönast. Leende ängar, tyst granskog, trolskt blänkande sjö, betande häst, ja, hela repertoaren.    Det är en sådan här dag som turistföreningen skickar ut fotograferna för att ta broschyrbilderna.
   Var är du kära myt om det vilda Delsbo?
   Inne i samhället igen kollar vi knivmarknaden på Rudolphis järnaffär. Det var enligt sägnen hit han kom, kamraten från finnmarken som ville prova "en kniv som sitter bra i ryggen".

Klassisk kniv
  
Jo det finns Fiskars campingkniv, en vass sak för 49:00, det finns Frosts "Fishing knife" (dom där marknadsförarna gör sitt bästa för att maskera saker och ting). Den kostar 16:75, en kniv för folkliga slagsmål. Den klassiska "Delsbokniven" kostar 20 kronor men är inte mera klassisk än att den tillverkas av Frosts i Mora även den.
   Vi köper en i alla fall så att vi inte stå där alldeles nakna, om det skulle dra ihop sig till studiecirkel.
   — Ni får nog vänta förgäves, säjer den oförbätterlige polisassistenten. Delsbo är en lugn idyll numera. Är det några som slåss med kniv, så gör dom det i slutna sällskap och bjuder inte in polisen.
   Ack, vi förstår att denne präktige polisman talar sant. Nöjeslivet lyser helt med sin frånvaro denna torsdag. Det är som Ferlin skrev om Nykroppa:

   Att nöjen är högst relativa
   jag lärde mig tidigt förstå

   - I Nykroppa mente man så:
   
Vi har en
och annan gravning och tåget
   att titta på.

   Men har man sett, ett konditori vågar man i alla fall ha lite smygöppet! Kanske ett lönnkondis, tillhåll för langare av smuggelkaffe?

Kanske ändå . . .?
  
Asch nej. . . rutiga bomullsgardiner, en hög med Hemmets Veckotidning och Allers, pelargoner i fönstren och en tvärarg humla som ideligen försöker borra huvudet genom glasrutan. En rund snäll flicka serverar kaffe ur kanna. Svenskt fika, vetebullspräktigt som alla andra, plaskande juiceblandningsmaskin på disken för att markera att han hänger med. Men ändå. . . i alla fall. . . när flickan skär upp prinsesstårtan . . . med den där långa kniven . . . vilka kusligt snabba snitt. . . kanske ändå?
   Äsch, åt skogen med myten om Delsbo!