Ekar skratten i Hudik?

                                                  Svenska myter (5), i SvD, 1977.10.09
. Ritat och berättat av Anders & Gits                        
 
■■■ Ack, dessa myter om svenska städer! Sola i Karlstad var ingen sol utan namnet på en servitris i stan som sken som en dylik. Gurkorna har vissnat i gurkstaden Västerås. Smederna har dött ut i smedstaden Eskilstuna och skomakarnas led har glesnat i skomakarstaden Örebro. Åker man till Enköping när de ber en att dra dit pepparn växer, får man återvända med oförrättat ärende.
   Hur är det då med "det glada Hudik"?
   Dansar man på gatorna, står det spelmän och gnider fiol i hörnen, genljuder de smala gränderna i Fiskarstan av mullrande skratt?

Ser glad ut
  
Naturligtvis inte.
   Att en stad är glad behöver inte betyda att den skrattar och dansar, den behöver bara se glad ut. Och det gör Hudiksvall som ligger där med sin norrländska träempir som ett leende på näset mellan havet och Lillfjärden.
   Även en höstdag som denna, när blygråa moln skymmer kyrkans torn och råkalla havsvindar får det att gå vågor t. o. m på Sundskanalen, lyckas den lilla staden se glad ut. Mörkret faller över torget, Stadshotellet tänder ljusskylten, höstlöven rullar rasslande i Storgatans rännstenar. Gatlyktorna  speglar sig i Brunska gårdens berömda apoteksfasad. Löpsedlarna utanför tobaksaffären ropar ut världens oro och vånda, men det rör liksom inte lilla Hudiksvall i ryggen. Här lyser vänliga lampor bakom smårutiga fönster i tidlösa trähus och i skvallerspeglarna, som ännu finns kvar från den tiden de tjänstgjorde som lokal nyhets-TV i småstaden,
avspeglar sig här och där ett nyfiket öga spanande ut i kvällen. Skulle man möta tant Brun, tant Grön och tant Gredelin på promenad med hunden Prick, skulle man inte bli förvånad.
   Men det gör man förstås inte, ty idyllen i Hudiksvall är nog bara skenbar. Visst lever stan i tiden. Det säjs att farbror Blå kör raggarbil.
   På kvällen glammar, danspubliken på Statt, men det säjs att den inte är från stan, de flesta som shakar i dansrotundan så att polisongerna fladdrar är från Söderhamn och Sundsvall. När det glada Hudik vill shaka själv, gör man det i Sundsvall. Det är liksom lite lättare att släppa gäcken lös när man inte är lika igenkänd och observerad som på hemmaplan. Det är småfegt men mänskligt, så sjung hej och hå.

Pelle från Enånger
  
På morgonen är solen tillbaka och på kajerna framför de gamla timrade magasinen i Strömmingssundet kisar ledighetskommittén mot himlen.
   En plirögd farbror menar, att visst finns det glada historier i Glada
Hudik och han drar som, exempel den där om Pelle från Enånger, han som träffade en sockenbo inne på Systemet i Hudik.
   — Nu får du väl bju på en sup, sa sockenbon när han såg att Pelle hade en
sjuttiofemma under armen.
   — Nja, sa Pelle, det går inte, för vi är två om flaskan och jag har min del nederst i botten.
   Och längre bort på
träbänken berättar någon om stockholmsbilisten som kört över en katt i Fiskarstan. Gumman som ägde katten blev förstås bestört. Det blev bilisten också.
   — Jag är villig att ersätta katten, sa han.
   — Jaså, sa gumman, på det viset? Ja, lägg sej då framför spisen och spinn!

Skogshuggarskryt
  
Annars är det trögt med de glada historierna. Herrarna menar att det är synd att inte Olle är på plats. Olle kan tusen bitar, "fin på att berätta är han å". Men Olle ligger på lasarettet.
   Olle brukar dra den här om Kanada-Lasse och långa Herman som skröt för varandra om sina bravader som
skogshuggare.
   — En dag när jag högg i Kanada, sa Lasse, skulle fyra tunnland kalhuggas på, åtta timmar. Vi var femti man om'et, men det hade utbrutit nån maginfektion i förläggningen, så jag blev ensam om jobbet. Och tro mej eller inte, när det var 30 sekunder kvar av dom där åtta timmarna, så brakade sista granen ner!
   — Ja, jag' förstår, sa långa Herman, jag känner igen det där från mina två år som skogshuggare i Sahara.
   — I Sahara, där finns väl för fanken inga trän?
   — Nu nä, sa långa Herman.


Typisk hudikhistoria

  En typisk hudikhistoria skulle annars vara den här: Pastorn hade engagerat en dräng från Enånger och var mycket belåten med honom, för det var en idog pojke. Men det tråkiga var att han svor så förfärligt.
   — Du svär alldeles för mycket, sa pastorn.
   — Jajaja, sa drängen, visst svär jag en del, men det är med det som med husbonds predikningar - vi menar inte så mycke me't.
   Rent allmänt är människorna på gatorna i Hudik en höstdag som denna ganska nödbedda. Visst kan dom roliga historier, säjer de, men det är så svårt att komma på dom så här på stående fot.

   En
dam, som bott i Hudik sedan hon flyttade in från Iggesund -52, slår kanske huvudet på spiken, när hon anmärker att det är skillnad på rolig och glad. "Hudik kan väl vara glatt även om det inte kan berätta en massa roliga historier", säger hon.
   Det är så sant. Det är heller inte de roliga historierna som givit Hudik, ryktet om att vara Glada Hudik. Visst var det jubel i busken på den tiden som Tjalle Schalander och tandläkaren Diamant spelte opp sina lokalrevyer, men Hudik blev glada Hudik redan för hundra år sen.
   Det var träindustrins blomstring som låg bakom. Mellan 1850 och 1870
fördubblades folkmängden i Hudiksvall och på det nya stadshotellet levde de nyrika träpatronerna loppan för pengarna. Ryktet om det hejdlösa nöjeslivet i Hudik spred sig över landet.
   Det var likadant längs hela norrlandskusten. Städer, som utskeppade trävaror, byggde sig pompösa hotell där träpatronerna red med häst uppför trapporna om nätterna. Knausts berömda trappa i Sundsvall tycks ha haft tämligen reguljär hästtrafik och även i Hudik stampade pållarna i trappan. Densamma finns kvar än idag och verkar vara tilltagen med tanke på att hästarna skulle ha gott om svängrum i kurvorna.

Tusenlapp på smörgåsen
  
Det berättas i skrifterna om överdöd i högkonjunkturens periferi, det nyrika livet bland de skogsförsäljande bönderna i Hälsingland.
   "Det fanns de som tappade huvudet totalt vid åsynen av så ovanliga sedlar som tusenlappar. Bönder fanns som i sitt överdåd använde tusenlappar som smörgåspålägg."
   Det framhålls också att borgarna i det goda Hudiksvall tämligen snart tog avstånd från de nyrika patronernas orgier. De odlade kulturen, musik- och teaterlivet blomstrade och den vackra teaterladan blev centrum för deras umgänge. Att gå på Stadshotellet annat än på nyårsbal och välgörenhetssoaréer var inte att tänka på.
   I dag ligger hästtrafiken nere på Hudiksvalls stadshotell utan att staden därför blivit mindre glad. Eller som en skeptisk servitör uttryckte saken: "Folk kan väl ha roligt utan att rida inomhus".


Glad hudikfestprisse
  Träpatronernas leverne för 100 år sen skulle alltså ligga bakom uttrycket "glada Hudik"?
   Både ja och nej. Uttrycket fanns långt innan träpatronerna tuggat i sig sin första tusenlapp. "En glad Hudik" sa man redan i början på 1800-talet i Uppsala om en festprisse. "Festhudik" var ett annat uttryck. Ordet "hudik" tycks ha kommit från lågtyskans "hudeken" som betyder "liten hud". Hur det sen har kommit att betyda festprisse eller glad garcon på svenska, vet man väl inte riktigt. Men den saken är klar att "en glad Hudik" fanns i språkbruket långt innan Hudiksvall blev "glada Hudik".
   I dag ligger kajerna öde utmed Strandgatan. Här såg man förr inte fjärden för allt exportvirke som var uppstaplat i väntan på frakt, en skog av master och segel och från ångbåtsrökar skymde också sikten. Här flanerade Nathan Söderblom och Arthur Engberg med sina flammor som unga studenter.


Bara en bogserare

  I dag inskränker sig sjöfarten till en timmerbogserare från Mo & Domsjö som lämnat sina massavedsflottar ute vid Höllick och pilat in till stan för att  proviantera.
   De enda som flanerar är en ung mamma med barnvagn och en Lediga Laban med en "vinare" i bakfickan. Han säjer att han heter Sundström och egentligen hör hemma i Söderhamn. Varför håller han sej inte där då med sin vinare?
   — Söderhamn? säjer han och betraktar oss med undran och förakt. Nä, fy farao. Det vet du väl att Söderhamn är så förbannat tråkigt att kråkorna flyger på rygg för att slippa se't när dom passerar. . .
   En glad Hudik?

 

'