Göteborgsvitsen, sägs komma från Hagalund...
    
 Donerat av Gits efterlevande: Svenska myter (2), i SvD, 1977.09.
25. Ritat och berättat av Anders & Gits                        
 
■■■ GÖTEBORG SvD. Det finns de som påstår att det mesta av Göteborgshumorn kommer från Hagalund, Södertälje och Skinnskatteberg och att göteborgsvitsen, som nu uppnått den aktningsvärda åldern av hundra år, skulle vara död . . .
   Grunden till påståenden av denna allvarliga art måste givetvis undersökas tyckte mytforskarna Gits och Anders och for till Göteborg.
   Är Göteborgsvitsen död?
   — Nej, sa en notorisk stockholmare, på Sthlm C, den bara låter så.
   Sen for vi till Göteborg för att höra efter.
   
Nej, inte är Göteborgsvitsen död, men lite gammal och skröplig är han väl, som det anstår en hundråring. För det var omkring hundra år sedan som den legendariske fotografen Aron Jonasson (1838 - 1914) födde den. Enligt en bok, som kom ut 1915 och hette "Aron Jonasson och Göteborgsvitsen", gick det till så här. Författaren heter C. R. A. Fredberg:
"Drott lyftade, sedan kungen med sitt inbjudna sällskap hade intagit middag, ankaret och styrde ut mot Pater Noster. Under färden flög en fågel förbi, vilket föranledde kungen att fråga Aron:
   — Vad är detta för en fågel, kan du säga det?
   — Ja ers majestät, svarade skämtaren, det är den mest musikaliska fågel som finns.
   — Hur så? Vad menar du med det?
   — Jo, sa Aron, det är en Mozart (måsart).
   Kungen skrattade och utropade:
   — I dag är du kvick så det blixtrar om'et.
   Varpå Aron under sirlig bugning genmälde:
   — Blixtrar den ene, så Oscar den andre".

Föddes till havs
  
Till havs utanför den Bohusländska kusten, föddes alltså Göteborgsvitsen under ett evinnerligt bugande, utropande och genmälande. Tiden var idyllisk och anspråkslös. Hade Aron Jonasson utbrutit i samma vits idag ombord i Hans Majestäts "Green Beam",  hade han sannolikt blivit knuffad i sjön av Jan Mårtensson eller åtminstone blivit utan snaps till middagen.
   Tiderna förändras och våra anspråk på vitsen med dem.
   Men Aron Jonsson levde i rätt ögonblick, i en tacksam tid när man kunde bli legendarisk och folkkär på en vits.

"Storvitsiren"
  
Aron Jonasson blev berömd, beundrad och älskad över hela Sverige för sitt vitsande. På ostkusten kände vi en viss avund, trots att vi hade Albert Engström och Hasse Z. Albert Engström och Aron Jonason och var bekanta sen 9O-talet, när Albert gick på Valands målarskola i Göteborg. Albert publicerade pliktskyldigast Jonassons vitsari Strix, men kunde inte låta bli att kalla dem för "en tungas saltomortal på humorns bakgårdar". År 1900, reste Albert till Göteborg för att träffa Aron Jonasson och i nr 32 av Strix heter det i ett resebrev från ett fönsterbord på en krog i Göteborg: "Just som vi ämnade slå oss till ro, gick en viskning genom folkmassan, ett vördnadsfullt mummel steg och sjönk tills alla reste sig som en man, Storvitsiren, nalkades. . ." Engström följer med Aron Jonasson till Marstrand och därifrån rapporteras det i resebrevet:
"Så reser kungen tillbaka och vi bada. Maneterna fläkta i det klara vattnet och göteborgarna och jag trängs . . . De simmade vitsande omkring. Endast då de döko vitsade de icke. Jag såg ingen dyka men dök själv rätt mycket. Göteborgarna borde resa en staty åt Aron Jonasson. Vad vore de utan honom?"
   Vad var det då för vitsar utöver "blixtrar den ene" som Aron blev upphov till? Ja, inte skulle han ha blivit folkkär på dem i dag.
   Där
var vitsen om den demokratiska syjuntan som arbetade för jämlikhet och brodérskap.
   Där var vitsen om den illa tålde göteborgaren som red till häst på Kungsportsavenyn. Aron sa att hästen liknade en kamel "eftersom den hade en knöl på ryggen". Där var vitsen från Oscar Dicksons kalas för Vegas besättning. Det gick livligt till, en ljuskrona dråsade i golvet. Men Aron sa, att "för en Dickson spelar en krona mer eller mindre ingen roll ".
   Men mest bombade han majestätet med sina kvickheter.
   — Vad har egentligen det norska stortinget uträttat? suckade konungen.
   — Stort inget, sa Aron och blev riksberömd igen för sin kvickhet.

Blev tradition
  
Aron Jonason slutade inte vitsa förrän 1914 ty då dog han. Men då hade han skapat en göteborgsk vitstradition och rikets andra stad vitsade på av bara farten. Vitsen hade blivit en tradition som måste föras vidare.
   Axel Engdahl, revymakaren, vitsade på 2O-talet. Han blev berömd efter en replik på sin middag hos Albert Ranft. Efter måltiden tog herrarna en grogg på stående fot, men Engdahl satt. Tillfrågad varför, svarade han:
   — En sån här middag är väl inget att stå efter?
   Engdahl gav uppskattade revyer i Göteborg men hade dåligt sinne för ekonomi. Sujetterna fick aldrig ut sina löner. I sin förtvivlan använde de vitsen som fackligt vapen.
   En morgon fick Axel Engdahl under rubriken "Förlovade" läsa följande annons i Göteborgs Handels & Sjöfarts Tidning:
   Axel Engdahl
   Inga Schaber
   Vitstraditionen i Göteborg fördes vidare av Ludde Genzel i dialogerna med Rulle, av Helge Härneman i GT, han som sen skrev radiodialogerna mellan Optimisten och Pessimisten och av en smålänning  som dök upp i Göteborgs Morronpost på 3O-talet och kallade sig Cello, numera i Expressen.

Vitskungen Hernström
40- och 50-talets vitskung var portier på Park Avenue och hette Åke Hernström. Det var han som sa till Karl Gerhard, att "av jord är du kommen och tillgjord ska du alltid vara"'. Gerhard köpte många av Hernströms vitsar och strödde in dem i sina revyer. En del var geniala, andra låg lite illa i mun på den kultiverade Gerhard. Minns ni den här?
   "Skillnaden mellan en ängel och en skinnknutte är, att  ängeln är skinande vit medan skinnknutten är en vinande skit". Det var mera Hernström än Gerhard.
   Åke Hernström är borta nu. Men i hans bokhylla stod Cellos böcker med dedikation. Den småländske ordvändarspecialisten skrev: "Än är ingen ända vorden på vår lust att vända orden".

Född i Hagalund
  
En vits, som även vi inbitna ostkustbor kan acceptera, är den där om killen som tjärade ett tak i Örgryte. Han stod så att han stänkte ned fotgängarna som passerade nedanför gatan. De började ropa till killen att han skulle ta det lilla lugna. Men han svarade inte ens. Till sist gallskrek dom på honom och då först stack han nosen utanför takkanten och undrade vad saken gällde.
   
— Du stänker ned oss, sa man på gatan. Du kan väl åtminstone svara man hojtar på dej!
   Då sa han på taket:
   
— Ja, kan väl inte vara tjärande och svarande på en gång heller?
   Den, sitter. Men snorkiga personer uppifrån landet påstår att historien kommer från Hagalund.
   Det finns de som påstår att det mesta av Göteborgs humor kommer från Hagalund, Södertälje och Skinnskatteberg, men att upphovsmännen skickar ut den i världen som Göteborsvitsar, därför att skämten är så enkla att de skäms för den.
   
Göteborg skulle alltså vara för Sverige, vad jägmästare Wipperup är för Kar de Mumma?
   Detta är en intressant vinkel.
  År 1987 gav nyssnämnde Åke Hernström och GT:s tecknare Gunnar Wallin ut en bok som heter "Kållevitsar". Som upplänning förstår man inte riktigt titeln. Vitsar är en sak, alltså ordlekar, Jonassons Saltomortaler på humorns bakgård. Kålle och Ada-historler är en helt annan avdelning. Kålle och Ada har inte med Göteborgvitsen att göra.
   Men ändå finns det i denna bok en rad vitsar som mycket väl kan vara av göteborgskt ursprung.
   På tal
om flyttningar av Götaverken, säger Karl, att "man kan ju inte flytta ett helt varv, för då är man ju tillbaks där man börja".
   De har inga varv i Hagalund eller Skinnskatteberg.

Klassikern
  Där finns klassikern, den där om att "bankerna har ljuset tänt på nätterna, för de är rädda för mörkrets inbrott". Det finns inga banker i Hagalund.
  Där finns den där om att Israels barn tog sej torrskodda över Röda havet genom att hålla tätt efter varandra". Så dåligt vitsar man knappast i Södertälje.
  Där finns biten om "han som kallades Tuppen för att allt han sa var galet". Skinnskatteberg? Möjligen på en måndag.
  Där läser man också vitsen om Aberdeen, där det alltid är snöfritt på gatorna "man har hundratusen invånare och alla skottar". Kunde mycket väl vara en äkta Jonasson.

Till Osborn . . .
  
0ch nog verkar den helt i Jonassons anda, diskussionen mellan Kal och Gustaf om vad de ska ge Osborn 5O-årsdan:
   
Vi ger honom en flaska Vat 69 och å skriver: "Denna flaska har 43 procent styrka men har Vat 69".
   Likadant verkar det vara med biten om Osborns bortgång: "Osborn hjälpte gumman med tvätten och så strök han mä".
   1970 gav Sten Schånberg ut "KAL, Göteborgsvitsar påhittade av göteborgarna själva och hoppusslade av Sven Schånberg".
   Där finner man vitsen om Lediga Lennart som står nere vid kajen och ser på när man firar traktorhjul från en båt. "Nu har knegarna blitt galna, firar jul mitt i sommarn". Man finner historien om Kal och Tjim, som ser en engelsman nära att drunkna i älven. "Help, help"skriker engelsmannen. Och Tjim säjer: "De va den fösste som ja hört tala engelska flytande".
   Men även i denna volym av klockrena vitsar smyger Kal och Ada sig in.
   — Vet du varför Ada gillar Bohuslän bäst på sommarn? Jo, för där e varje klippa Kal.
   Nå ja.

240 år gammal?
  
Vitstraditionen lever tydligen vidare i Göteborg med hundra år på nacken. Författaren Rune Olausson, göteborgare, gav på 60-talel ut en bok som heter "Typiskt Göteborg", och där har han mage att påstå att Göteborgsvitsen är hela 240 år gammal! Aron Jonason kan dra något gammalt över sig, den verklige upphovsmannen till Göteborgsvitsen är ingen mindre än den store Ludvig Holberg!
   Dessa göteborgare. Försöker man göra kultur av vitsen nu också?
   Enligt göteborgare Olausson skulle det ha tillgått så här:
   En kväll i maj sitter Holberg och spisar på gästgiveriet i Örgryte.
In klampar amiralen Johan Utfall, kung i stan, men okänd för Holberg. Alla i lokalen reser sig och bugar, alla utom Holberg.
   Utfall:
   — Vem är ni?
   Holberg:
   — Vem är ni?
   Utfall:
   — Mitt namn är Utfall!
   Holberg:
   — Mitt namn är Infall!
   Utfall:
   — Vem inbillar ni er vara?
   
Holberg:
   — För ögonblicket inbillar jag mig att jag är aposteln Lukas, ni vet den man alltid ser avbildad med en oxe vid sin sida.
   Utfall, skulle sin vana trogen ha slagit Holberg i flisor, men han kom av sig. Inte av respekt för en dansk professor, utan därför att detta nya sätt att skämta helt avväpnade den gamle kolerikern.
   1738 i maj, då föddes alltså Göteborgsvitsen. . .
   Inte vet jag, det är en göteborgare som påstår det.
   Möjligen har han rätt och då är det bara att ge sig inför denna förkrossande bevisning. Göteborg skulle ha lärt sig att vitsa medan vi på ostkusten inte kommit längre än till Bellmanbitarna.

Dessa elaka göteborgare
  
Höstsolen blänker över det vitsande Göteborg. På en bänk på Drottningtorget drar en göteborgare en vits om han påstår att jag aldrig har hört.
   Den handlar om "de begåvade bröderna Zola, Emile som skrev böckerna och Gorgon som gjorde osten" .
   Min herr, denna vits gjordes våren 1970 av journalisten Acke Fröberg i Stockholm, en typisk ostkustvits! Rätt ska vara rätt. Däremot är den historien obestridligt göteborgsk, den som för ett par årtionden sen utspelade sig i kiosken på Göteborg C, knappt 50 meter från denna bänk på Drottningtorget. En stockholmare ska köpa reselektyr på tåget och ber att få Grönköpings Weckoblad.
   — Tyvärr säjer damen i kiosken, den är slut. . . men vi har andra stockholmstidningar!
   Dessa elaka göteborgare.