Tomtebolycka, eller. . .

                                           Svenska myter (4), i SvD, 1977.10.02
. Ritat och berättat av: Anders & Gits                        
 
■■■ Den här veckan kan vi hälsa från Sundborn och Carl Larsson-gården, dit vi for för att se om Carl Larsson och hans välsignade tomtebolycka är en myt.
   Vi kom inte precis ensamma. Per buss och bil dräller det in 60 000 besökare om året, heminredningstokiga människor med smårutiga gardiner i håg och bollfransar i blick. Sundborn är ett Mekka för alla som fångats av syrentorpsorren i Allt i Hemmet och Hem i Sverige. Här säljs Carl Larssonsouvenirer, Carl Larsson-böcker och Carl Larsson-reproduktioner till folk som köar för att bli guidade runt av tonårsflickor i fotsida Carl Larsson-klänningar.

Laddad med nostalgi
  
Plötsligt på 60-talet slog Carl Larsson ner som en bomb laddad med nostalgi mitt i den svenska förortsbetongen.
   Det skulle vara Carl Larsson-stolar, Carl Larsson-bord och Carl Larsson-sängar i varenda trea. Ett 70 år gammalt heminredningsideal kom tillbaka och bet sig fast.
   En lyckodröm i rött, grönt och vitt blommade bak vartenda perspektivfönster i Tensta, Salem och Hallunda vare sig det stod Hämäläinen, Karlsson eller Gisoli på dörrplåten. Prylar som var unika 1906, dök upp på Ikea, kopierade och hopskruvbara, 1977.
   Visst kunde man vifta
bort Carl Larsson-vågen som ett tillfälligt utslag av oron i en stressad och otrygg tid. Människorna hade skakat av sig gamla värderingar och mossiga auktoriteter. När vi slutade gå i kyrkan, började sticka upp mot lärarna, ifrågasatte politikerna och lade av med att lyfta på mössan för direktörn, sökte vi en bättre trygghet någon annanstans.

Usel tomhet?
   Nostalgi, sa de som begrep. Det går över. Saker händer så fort nuförtiden. Beatles, en sensation 1963, nostalgi 1977.
   Det kan vara. Men somlig nostalgi går inte över så lätt. En ångbåtsbiff smälter man fort, en Thor Modéen-film älskar man i TV i 1 timme och 44 minuter, sen är den glömd. Men Carl Larssons förbaskade stolar och bord och soffor, de står där i våra trerummare och präglar vår tillvaro tills vi får råd att köpa något nytt, kanske ett helt liv.
   Sundborn, nästet från vilket den äppelkindade indoktrineringen bedrivits, håller det stället för en närgången granskning? Eller finns det en usel tomhet att avslöja bakom jugendtunga paneler och under de Önnemopräktiga stolsöverdragen? Kan man med en skrapning på ytan deflorera idyllen och triumferande utropa: "Sundborn, you are a humbug!"?
   Inte då.

Man ger sig ...
  
Förklädd till objektivt kallhamrad skeptiker blir man avslöjad redan i lilla ateljén - som sedermera blev Karins "verkstad" - ty värmen, den svenska innerligheten som lyser om detta rum, den rår man inte på. I matsalen kring det sandskurade bordet och vid det vackra "syndaskåpet", med lilla pärlan, kortleken och cigarrerna, kroknar man en bit till och i gemaket sen, med de smårutiga fönstren ut mot ån och Bullerholmen, är man färdig att ta till lipen. Det är ju ens egen barndom som bor i detta rum som fanns inramat på väggen både hos mormor och farmor. Denna bastanta familjelycka från Sundborn hängde i varenda stuga i 20-talets Sverige.
   Det är nog bara att ge sig. 60.000 människor om året ger sig i Sundborn. Men. . . visst har man läst lite annat än bara lyckosmet om Carl Larsson och hans hem? Visst har man läst, att detta var Karins och barnens hem medan pappa Carl mest gick till och från?

Far for ...
  
När han var hemma var det ett välsignat klottrande på väggarna och ett evigt designande. Carl behövde en idyll omkring sig som kompensation för en svart och fattig barndom i Stockholms slum. Därför målade han en idyll åt s
ig. Karin instämde och vävde. Men familjen, de åtta barnen, det var Karins avdelning. Carl reste kors och tvärs i Europa och hade fullt sjå med att vara berömd. Man visste aldrig var man hade honom, han tog släden för att fara till en auktion i grannsocknen och några dagar senare skrev han att han hamnat i Berlin. Hemma satt Karin och läste högt för barnen i fotogenlampans ljus. Ibland var Carl inte hemma på månader. Han reste, ty han ansåg sig behöva det för sin utveckling. Vad far gjorde var rätt.
   Så såg det alltså ut innanför den vackra ytan på sufflén?
   Nja. . . man läser i böcker och arkiv. Så länge han levde var nästan allt som skrevs om honom och hemmets blåögd panegyrik. Men efter hans död kom hans egen självbiografi med den självklara titeln "Jag" och där  redovisade han en svartsyn på livet som kom hans troskyldiga tillbedjare att sätta sig på hasorna.
   Sen skrev Axel Frieberg, gift med en av döttrarna· Larsson, boken om Karin som byggde på Karins och Carls brevväxling under 35 år. Breven från 1918 har samma förälskade ton som breven från 1883. Men mellan raderna dök här upp en annorlunda Carl Larsson än den fryntligt piprökande patriark i tofflor som vi vant oss vid.
   Carl framstår som en mansgris, men det framgår också att Karin hade ett litet SM i
självutplåning, en djupt förälskad flicka, som gav upp sin egen konstnärskarriär och levde resten av sitt liv som dörrmatta för idolen i idyllen.
   När hon t.ex. ligger i lunginflammation på 90-talet, ber hon om ursäkt. Carl är inte vid hennes sida, men hon skriver till honom: "Hur skall jag kunna ersätta dig för all oro du haft?" Carl målar i Göteborg och Karin skriver varje dag: "Dina ungar mår bra men äro förresten ena riktiga rackare . . . Det behövs nog en pappa hemma för att hålla reda på dem. Jag är förtjust att du är så upptagen av ditt arbete och att Göteborgsfruarna ännu inte fått tag i dig . . . "
   Hela hösten 1890 är hon ensam i Sundborn med barnen, suckar och skriver: "Jag är färdig att bygga en kyrka åt Gud av tacksamhet den dag vi åter få leva tillsammans". En hustru med mindre smak för självutplåning skulle förstås ha skrivit: "Kom hem, din knöl, innan jag åker ner och skär örona av dig!"
   Carl glammar med Göteborgssocieteten, kommer inte hem när han lovat och Karin skriver till sin mor: "Jag är en martyr".
   Sommaren 1894 spöregnar det ungefär som sommaren 1977.

Inget dåligt råd
  
Carl är grinig, kan inte vara ute och måla. Karin föreslår honom att måla interiörer i hemmiljö - akvareller med barnen och vrårna och så. "Fruntimmerspjolt från en hönshjärna" fräser Carl, men sätter sig till att måla den akvarellserie som gav honom den definitiva platsen i svenska folkets hjärta.
1894 - Carl var på långa resor, kom hem emellanåt men låste in sig för att måla. Karin skriver: "Han var bara tillgänglig under måltiderna, då gällde det att stoppa i honom något gott".
   1895 ber hon om ursäkt för sitt slöseri med hushållskassan: "Till hyra 450, ved 100, farmor 100 = 650, så ej blir det några slantar du får behålla själv av tusenlappen, då jag fått betala frakt samt tagit 100 för egen räkning. Stackars min gosse".
   Strindberg och Carl Larsson var ytterst goda vänner i 40 år. Plötsligt, i "Blå boken III", ger Strindberg sin vän ett rasande knivhugg i ryggen. Strindberg  skriver om Larsson:
   "Jag känner en man sedan 40 år, som ljugit ihop en karaktär åt sig . . . Han tillhörde denna naturliga grupp av fähundar som talar väl om människorna emedan det renterar, icke av medfödd god vilja . . . Hans natur var motsatserna av alla de vackra egenskaperna han klädde ut sig med. Sålunda gav han sin största roll i "den lyckliga familjefadern", 'patriarken', hemmets man, och naturligtvis förgudade han sig i sin riksbekanta maka (som var en stor djävul, i elakhet). . . . "

Carl rasar
  
Hur reagerade  Larsson. Jo han tog med sig en kniv och for till Stockholm för att mörda Strindberg. Han skriver själv om saken: "Ett sådant vidrigt stinkdjur skall ur världen! Och verkligen: med en dyrbar kniv - ty fint skulle detta i alla fall vara, som jag fått av Zorn gick jag i Stockholm och spånslog efter mitt offer, men han,
denne fege skribentusling, höll sig säkert på sina rum den närmaste tiden . . ."
   Har man sett, den gemytlige solskensmålaren från Dalom var i stan med dragen dolk som den värste raggare på besök i Södertälje! Det sa aldrig mormor något om, när hon hängde upp hans tavlor i ens barnkammare, Det var tydligen fart på kulturlivet när seklet var ungt.

"Visst var han despot"
  
De lokala vittnesbörden om familjelyckan på Sundborn har sina reservationer, Rut Tofte, lärare som ferieläste med barnen, sa: "Visst var Carl Larsson ,en despot i sitt hem." En av döttrarna sa: "Vi tyckte nog att pappa ibland kunde tala hårt och orättvist till mamma . . ." Karin själv ombads att skriva om sin Carl i Idun 1913. Skulle hon ta bladet från munnen. Ack, nej, det blev en tindrande kärleksförklaring den gången också. Fast det fanns ju möjlighet för den som ville att läsa mellan raderna. Citat:
  "Om jag kunde likt Bellmans hustru berätta att 'människan inte alltid var så lätt att dras med', så vore ju mycket sagt i några få enkla ord. Men de passa inte riktigt här.
   Snarare kunde jag vända om meningen och tala om allt det tålamod han haft att dras med mig, en före detta målarinna, som hade minsta möjliga begrepp om skötande av hem och härd, och det skulle bidraga till hans förhärligande."
   På en av hans evinnerliga utlandsresor når honom ett brev från Karin: "Jag lever endast genom dig. Det är ju du som väckt mig till livet. När jag tänker tillbaka på tiden innan jag kände dig. Ett sånt träbeläte jag var! Utan tankar och känslor. Visste varken vad sorg eller glädje var. Ja tack! Tusen gånger tack för allt du skänkt mig. Ett liv fullt av jublande fröjd. Rara ungar och allt."
   Det är kärlek det. Karin älskade sin Carl Larsson och vem gör inte det?
    Myten lever än, fastän flagnad och ärrad av omvärderarnas anlopp. 60 000 om året söker lyckan i Sundborn. Den fanns där uppenbarligen, men inte en lycka man kan köpa på Ikea, inte en lycka för, 20;nde seklet.
   Lyckan i Sundborn byggde på att de där människorna i gården, Karin. barnen och Carl, hade en sak gemensamt - kärleken till Carl.
   Far gjorde piruetterna och
familjen stod omkring och hurrade. Det kunde vara så på den tiden. Värre är, att så kan det vara än idag bakom bollfransarna i de smårutiga treorna i Tensta, Salem och Hallunda. Det är väl det som är betänkligt. Det är väl det som får grupp 8 att stampa i golven.