Gits Olsson, avslöjar våra fördomar med humor. . .


Manus är donerat av Gits efterlevande (Land: Reportage 77.12.23 med G
its )

■■■ Gits Olsson, mångårig kåsör i Se, numera reporter på Svenska Dagbladet, hörs ofta i radions morgonprogram. Där berättar han om sina vänner på ön. Nyligen kom också en samling kåserier om samma vänner.
   Här berättar han om vilka dessa skärgårdsgrannar egentligen är.
   Han pekar med pipskaftet:
   ─ Där är bryggan där Clara och Lotten lade till med skötekan för att hämta Carlsson till Hemsö. Där uppe är hotellet där man spelade in den klassiska »pilsnerfilmen» Pensionat Paradiset. Här hittade Anders Zorn sin fru och lärde sig segla av Albert Engström. En bit ut ligger ön där Hasse Z och numera Kar de Mumma tillbringar sommaren. På en annan ö satt Hjalmar Bergman och skrev de flesta av sina romaner. Lite längre ut har du Utö där Gustaf Hellström gjorde sig impopulär med boken STORM ÖVER TJURÖ.
   Jag sitter vid Tullbryggan i Dalarö och pratar med Gits Olsson, en glad, positiv människa, ett av våra stora reporternamn. Känd för sina kåserier i veckopress och radio. Han är en fenomenal iakttagare, han ser på sin omgivning med en blick som obarmhärtigt avslöjar våra fördomar, svagheter och egenheter vilka han sedan redovisar med sin underfundiga humor. Nu har han nyss kommit i sin inombordare från sitt älskade Fåglarö, några distansminuter ute i det av Evert Taube besjungna Mysingen, granne med Strindbergs Hemsö. Trakten är omskriven och ombesjungen och Gits vet det mesta.
   Folket vid bryggorna känner igen honom, han skrattar och hejar och får flitigt lyfta på den väl ingångna Vegamössan från de blonda lockarna. Han erkänner villigt att han förtjust slickar i sig uppmärksamheten.
   Då han som grabb jobbade med en scouttidning vände han sitt namn Stig för att få en signatur. Under volontärtiden på Svenska Morgonbladet skulle Gits hjälpa en kamrat in i yrket. Han sände honom en broschyr med bilder av tidningens befattningshavare och egna texter som: Det här är en fin kille, snacka med honom, eller det här är också en rätt bra kille, men det här är en jäkla surkart som du inte skall bry dig om. Gits skrev fel adress på brevet, det kom i retur, öppnades av surkarten och Gits stod plötsligt utan jobb!
   Av blivande landshövdingen Gösta Netzém, som då redigerade tidningen Lantarbetaren, tipsades han att söka upp en man vid namn Hällvik, styrelseledamot i Lantarbetaren och chefredaktör på Örebro-Kuriren.
   Av detta kom sig att Gits 1 maj 1943 började på ÖK. I öronen ringde den kände kollegans ord: Det dummaste och mest förstockade du kan finna i denna värld är en full bonde från Hallsberg!
   Gits stannade på Örebro Kuriren i 6 år, då han återvände till Stockholm tog han med sig flickan i växeln, nu fru Olsson sen över 30 år.
   Debuten i radio kom 1952 och trots nedsablingen av en kvinnlig recensent i Svenska Dagbladet, där Gits nu jobbar, blev han flitig i mediet. I våras avslutade han en 26 veckor lång programserie, nyligen pratade han humor från Wadköping.
   Vi kommer att tala om Hemsö-Kymmendö som det står på kartan. Gits älskar »Hemsöborna» och har funderat på detaljer. Som när Madam Flod ligger på sitt yttersta och ber sonen Gusten att inte köpa för dyr kista utan ta en billig från begravningsbyrån vid Kornhamnstorg. Kunde en skärgårdsgumma på den tiden vara så bevandrad i Stockholm, var hon där mer än ett par gånger om året?
   En 83-årig f d arrendator på Gits ö berättade: Madam Flod var med och rodde in till stan 2 gånger i veckan! För två par åror rodde man in, till Fjäderholmarna, strax utanför Djurgården. Här låg en av skärgårdens många krogar, här träffade man folk från andra delar av skärgården, här spelade man kort, slogs, söp och sov i bästa fall en stund innan man på morgonen kapprodde in till Kornhamnstorg, där första man fick bästa plats och kunde bestämma priserna. Dit rodde alltså Madam Flod för att sälja fisk, mjölk m m. En skärgårdsbondes vardag för 100 år sedan!
   ─ Det där skrev Strindberg inget om i boken, säger Gits och tänder sin pipa. Inte heller att Carlsson inte alls omkom på isen på väg till Madams begravning, dit vägen f.ö. inte alls var så lång som i boken. Gusten övertog gårdens drift och upplät en undantagsstuga på Carlsson. Ute på ön står fortfarande möbler kvar efter Strindberg, runt knuten växer den syrénberså han själv planterade. Men själv kom han inte tillbaka sedan boken kommit ut. Invånarna tog illa vid sig av hans skildring och den som tog åt sig mest och lär ha varit den mest trogen återgiven, var kyrkoherden!
   Gits Olsson, kanske mest känd som humorist, var får han vitsarna?
   ─ Folk hör av sig! Under många år hjälpte jag Egon Kjerrman med läsarnas bidrag till Året Runt. Många helt otryckbara. Själv är jag inte rolig, jag bara håller upp en spegel för Svensson, buktar den lite och han säger: - Det är så likt min granne Jonsson så jag kan garva ihjäl mig! Ett igenkännandets leende som framkallar lustkänslor.
   ─ Gubbarna på ön som jag skriver om är inga skärgårdsbor. De är direktörer från stan som gör misslyckade försök att verka genuina. Folk vill ha det så. Dyker det upp en strömmingsfjällig gubbe i snickarbrallor, vegamössa och gamla stövlar här i hamnen så drar han folk. Men skrapa på honom så är det en byrådirektör under.
   ─ Bästa historien?
   ─ Svår fråga, men den här från skärgården är bra: Österman och Westerberg är ute i båten. Westerberg frågar:
   ─ Fryser du Österman ? Denne tindrar, med ögonen, gnuggar händerna och svarar:
   ─ Jaaaae tack!!!!
      Det bästa jag vet är att vakna en lördagsmorgon på ön, sitta vid köksbordet, titta ut över havet och lösa radions melodikryss. Jag är en harmonisk människa som trivs med livet, säger Gits och drar ett bloss på sin pipa.