Det var här jag lärde mig utförsåkning

Manus är donerat av Gits efterlevande (ÖP: Reportage 84.03.09 med Gits, av Lars-Erik Sommarmyr)

■■■ Ramundberget (ÖP) - Förr höll man på i tre timmar att ta sig uppför, sedan skalade man ett apelsin och åkte utför på några minuter och så tre timmar upp igen . . .    Det är inte precis med vemod som Gits - alias Stig Olsson - berättar om sina år som turåkare i västra Härjedalen.
   Nu har det gått åtta år sedan han skolade om sig. Han bytte skidor och pjäxor, ställde undan ryggsäcken med apelsiner och sedan dess har det bara gått utför.
PR-man
  
Gits Olsson har på gamla dagar blivit en av utförsåkningens främsta PR-män. Genom sina kåserier om livet i backen, eller snötivolit, som han kallar det, har han säkert inspirerat  en och annan skeptiker till att prova såväl lift som slalomskidor.
   Fast utför skall det åkas i Ramundberget och ingen annanstans. Det har Gits Olsson slagit fast en gång för alla. Nu tillbringar han minst tre veckor varje vinter i Norbergarnas skidparadis. Nyårsveckan, då brukar han hålla tal till det nya året, en av sportlovsveckorna (fast inte "armbågsveckan" eller stockholmsveckan) och endera påsk eller valborg (då brukar han hålla tal till våren).
Trivdes här
Till Ramundberget kom Gits Olsson 1964. Då hade han kuskat land och rike runt under vintersäsongerna och provat på både den ena och andra anläggningen, utan att egentligen trivas så där riktigt bra. Men hos Norbergarna, först i Bruksvallarna, sedan i Ramundberget kände han att han trivdes.
   ─ Här finns en specifik odefinierbar anda. Var och en känner sig som en gäst hos familjen Norberg, säger Gits Olsson. . .
   I början gick han och frugan på tur. Med träskidor, motlut och apelsiner i ryggsäcken. År efter år.
   En vinter i mitten av 70-talet, föreslog Erling Norberg på Ramundbergets fjällgård att Gits skulle prova hur det var att åka utför. Gits var skeptisk och med känd slagfärdighet sa han till Erling:
   ─ Om du behöver roa dina andra gäster får du kontakta artistförmedlingen i Sveg.
Helfrälst
  Men Erling gav sej inte och snart satt slalomskidorna på Gits fötter. Och det dröjde inte länge innan Gits var helfrälst  på nya sättet att förflytta sig över snö.
    I början fick man lära sig hur man lutar 92 kilo Olsson rätt i förhållande till backen och minns hur roligt nybörjarna hade åt varandras vurpor.
   ─ Det är som att åka långrör på skridskor. Jag vet ingen som har börjat och slutat igen, fortsätter Gits, som aldrig upphör att förvånas att han överhuvudtaget kommer ner.
   Nu klarar han alla nedfarter,  men faller minst en gång i veckan.
   ─ Annars har man inte åkt på sitt maximala sätt, fyller Gits i.
Även skidskola
 
Skidskolan har han inte lämnat. Den går han i av sociala skäl. Skidlärarna tjänar där som "ställföreträdande karaktär".
   ─ Annars hade man säkert stannat inne i styggväder, säger Gits.
   Nu åker Gits i veterangrupper där inträdeskravet är att man fyllt 50 år och förlorat all prestige. Gits själv är 58 år.
   ─ Vi kallar oss "allte kameraden" eller "kalte kameraden" eller "halte kameraden". Vi har samma sound i knäna, lätt knakande, säger Gits och beskriver lyriskt gubb- och gumslalomen.
   Och till Ramundberget har han dragit både den ene och den andre. Den här veckan åker förutom hela familjen Olsson med barn och barnbarn (minst tio stycken) också kompisen vägg i vägg på Svenska Dagbladet. Tecknar-Anders.
Känd från Se
 
Gits Olsson är en journalist av den gamla stammen. Mest känd är han för sina kåserier, tidigare i tidningen Se, men nu tre gånger i veckan i Svenska Dagbladet. Fast kåserierna är bara en liten del av Gits verksamhet. Han är officiellt anställd som inrikesreporter på svenskan. Och på frågan vilket som är roligast svarar Gits:
   ─ Inte är det kåserierna.
   Signaturen Gits tog han under sin volontärtid på Svenska Morgonbladet 1942. Gits är helt enkelt förnamnet Stig baklänges. På den tiden använde sig journalisterna av signatur. Främmande var, bylines och personfixering.
   Andra volontärer på religiösa Svenska Morgonbladet samtidigt som Gits, var inte de helt obekanta namnen Lars Orup, Jolo och Per Rådström. 
  
Anledningen till att så många volontärer flockades på Svenska Morgonbladet var att de var en av de få tidningar som ansåg sig ha tid ta emot volontärer.
Fick sparken
Men efter bara något år på Svenska Morgonbladet fick han sparken och började i stället frilansa för tidningen Socialdemokraten. Redan då skrev han sina första kåserier. Han fick rådet av chefredaktören "att om Olsson åker ut i landsorten några år så kanske vi kan tänka oss att anställa Olsson". . .
Olsson åkte ut i landsorten som blev Örebro. På ÖrebroKuriren övertog han inte helt obekante Torsten Ehrenmarks jobb och som han uttrycker det "slarvigt skötta klichéarkivet".
   ─ Men jag skötte klichéarkivet ännu slarvigare. Fast det gjorde inte så mycket. Bildjournalistiken i landsortspressen var inte så högt utvecklad på den tiden, säger Gits.
   Efter åren i Örebro återvände Gits till Stockholm och Aftontidningen. Han gjorde förstasidan och Pekka Langer gjorde löpsedeln. Sedan blev det veckotidningen Se. Sista sidans "Mummel i kön" av Gits Olsson blev tidningens mest lästa. Under 25 år på Se hann Gits avverka 19 chefredaktör. Några månader satt han själv på chefredaktörsstolen.
Skönt att sluta
  
I mitten av sjuttiotalet värvades han så över till Svenska Dagbladet. Och det var väl tur det, förklarar Gits.
   ─ Tidningen hade mer och mer börjat likna en porrblaska och jag hade mist tron på det jag höll på med, säger Gits.
   ─ Havet och kalfjället har beröringspunkter. De kan förvandlas från leende lugn till storm på nolltid. Jag har respekt för båda, säger Gits eller Stig Olsson och hankar tag i släpliften.