Varför ska bara de unga ha kul?

Manus är donerat av Gits efterlevande (Expressen/Grå Pantern 19/1 1983)

   ■■■ Kavandet uppför tar tre timmar. Först hela tallskogen, sedan den allt glesare björkskogen, sist kalfjället och våfflan i toppstugan.
   Nerfärden tar tjugo minuter. Högst.
   Redaktören Olsson, 57, Gits kallad, bytte stil för sex år sedan eller så. Han åker numera enbart utför. I en skidskola med mottot "det är aldrig för sent".    
   Sedan Gits blev frälst på utförsåkning har skidskolan i Ramundberget fått ett motto till, man ska aldrig ge upp.
   Det mottot kan användas på flera sätt. Dels i skidbacken, när eleven står på näsan i pisten förstås, men också därför att det emellanåt krävs flera års övertalning för att få femtio och sextiåringar att pröva utförsåkning. Plogstilen sitter i ryggmärgen och förresten ser alla i slalombacken ut som om de antingen slitit sig från någon kändisbar eller också varit kompis med Stenmark i många är. Backarna är så höga och farten så hisnande.
En påse snö
    Så var det med mig, berättar Gits, medan vi fraktar honom, plastpåse med konstsnö och lånad skidutrustning ut till den totalt övergivna och gröna Högdalstoppen i Stockholm.
   Vi som bor söderut har ingen snö i år. Men ska man ha skidåkare på bild, så ska man. . .
   Nåväl.
    I flera är åkte jag och min fru Barbro på tur medan ungarna susade upp och ner i slalombackarna vid Ramundberget, berättar Gits.
   Det var det eviga skalandet av frusen apelsin och sedan snabb nedfart. Man ledsnade faktiskt på alla slingor, även om vi försökte variera med lite vessletolkning då och då.
    Det var också trist och avundsjukt att stå nedanför slalombacken för att med jämna mellanrum trycka in hamburgare i ansiktet på ungarna.
   Ungarna njöt. . .
   ─
Dom njöt och hade rajtan tajtan medan vi släpade i eviga uppförsbackar.
   Skidläraren i Ramundberget, Erling Norberg, sa till Olsson att hyra slalomutrustning och pröva själv. Ingen var för gammal och det var aldrig för sent och allt det där . . .
   Less på tjatet beslöt Olssons att pröva. Sedan den dagen går de inte längre på tur. Gits svämmar formligen över av alla dråpliga historier kring egen och andras skidåkning.
   Den fordom enda veckan i fjällen har blivit tre, bara för att det är så roligt att åka utför.
   ─ För egen del var jag förbluffad hur mycket utrustningen gjorde för konsten att åka, säger Gits.
"Alte Kameraden"
   ─
Fast man ska gå i skidskola. Man börjar med att lära sig åka lift ungefär och avancerar sedan så försiktigt. Utförsåkning är en social grej. Man har förfärligt roligt tillsammans medan man åker upp och ner. Och med skidläraren i täten tar man det precis lagom fort. Numera är vi ett veterangäng som åker ihop. Alte Kameraden, kallade. Är det kallt ute blir gänget i stället Kalte Kameraden. Och tyvärr finns det också dagar när man tvingas acceptera namnet Halte Kameraden. . .
   Sådana lustigheter får man alldeles på köpet när man talar med en skidåkande kåsör av Olsson-typ.