Gits . . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (Okänd tidning: Reportage med Gits av Lars Dimming)
  

  
■■■ Det finns dåliga tidningskåsörer och det finns bra tidningskåsörer. Gits Olsson tillhör den senare sorten.
   55 år gammal har han 40 skrivarår bakom sig, varav de flesta på tidningen Se, där han och de nakna brudarna aldrig drog jämnt på senare år.
   Så gråsossen Gits flyttade över till moderata Svenska Dagbladet varifrån han numera även kåserar. Det gör han två gånger i veckan "i marginalen", som den sida heter, där till och med BH-annonserna tycks vara så gott som bannlysta.
   I denna sobra tidningsmiljö sitter Gits Olsson (han heter förstås Stig i förnamn) och trivs och filosoferar över vad som kan tänkas vara humor.
   ─ Humor, det är ett sätt att överleva, säger Gits. Det är förmåga till tolerans och ta livet med en klackspark när levnadsomständigheterna och medmänniskorna gör tillvaron besvärlig, säger Gits Olsson också.

Enorm produktion
   
Någon närmare definition vill han inte gå in på. Humor kan ju som bekant vara väldigt mycket. Inte minst kan den vara ett roligt sätt att försörja sig på.
   Som i fallet Gits Olsson till exempel.
   Han skrev sina första kåserier redan under volontärtiden i Kuriren i Örebro och har fortsatt sedan dess.
   Gits har en enorm produktion bakom sig. Kåserandet har inte enbart kommit de läskunniga till godo. Även radiolyssnarna och TV-tittarna har glatt sig åt Gits Olssons rappa språk och träffande beskrivningar, av samtidens händelser i stort och smått. Han är en av vårt lands folkkäraste kåsörer, men han är inte den bäste, säger han själv.
   ─ Det är (var) Red Top i Dagens Nyheter, en mästare bland alla Sveriges tidningskåsörer.
   Signaturen Red Top heter Lennart Nyblom och är numera pensionerad. Hans blygsamhet förbjöd honom att bli lika känd som Gits Olsson. Ingen kan beskylla Gits för att vara blygsam, även om han har stor distans till det han skriver.
   ─ Man ska aldrig tro att man är något märkvärdigt i det här jobbet. Bäst att hålla sig kvar på jorden, menar Gits, som dock kunnat glädja sig åt höga procenttal vid många läsarundersökningar under årens lopp.
   Vad Gits Olsson beträffar är det emellertid inte så att han håller sig på jorden särskilt ofta. Nej, helst ger han sig iväg till gubbarna och badjävlarna (ett av Gits uttryck) i den stockholmska skärgården.
   Det är på sjön som denne genuine stockholmare har sina rötter. Skärgårdsmiljön är väl inmutad. Gits kan varenda kobbe, skär och holme utanför Stockholm.
   ─ Skärgårdsmiljön är tacksam, konstaterar Gits. Här finns dråpliga motsatsförhållanden mellan den bofasta befolkningen och sommargästerna.
   Dessa motsatsförhållanden tar sig bl. a sådana uttryck som att sommargästen går och uppträder i stövlar, snickarbyxor och vegamössa rökande krokig pipa, medan skärgårdsbon föredrar slitna jeans, T-shirt och en Marlboro.
   När dessa människor möts uppstår ofelbart komiska situationer som Gits antecknar för vidare befordran till läsekretsen.
   Otaliga är de historier som Gits Olsson har förmedlat från "typiskt svenska" miljöer. Så visst har han haft en viss betydelse för den svenska humorns fortbestånd, den bakvände Olsson som han också kallas.
   ─ Nu finns det för all del folk som anser att det inte är riktigt fint att berätta historier, men dom fattar ju inte att den svenska historieskatten är något av ett kulturellt värde som vi ärvt från våra fäder, menar Gits, som också räknat historiernas antal och kommit fram till att det finns 378 stycken.
   Gits är för övrigt inte ensam om uppfattningen att historierna, eller vitsarna, är begränsade till antalet. Povel Ramel är till exempel inte överens med Gits. Han hävdar att det bara finns sju i Sverige. Alla de övriga är bara varianter till de ursprungliga sju.
    Mark Twain sade på sin tid att det bara finns två vitsar som är riktigt äkta. Men jag står fast vid 378. Jag har ju haft tid att räkna dom under alla de år som jag redigerat lustifikationer i svensk press.
   Själv föredrar Gils de korta historierna. En av de bästa bland de 378 är mycket kort. Den låter så här:
   Gubbarna Österman och Wästerberg är ute och fiskar och Wästerberg säger:
   ─ Fryser du, Österman?
   ─ Ja, tack.
   Den historien är roligast, säger Gits. Däremot tycker han inte om långa historier och de som missar poängen när de skall återberätta en historia har han inte heller mycket till övers för. Exempel:
   Sergeanten och korpralen var ute och gick i vinterkvällen. Sergeanten pekade på ett fönster i fjärde våningen och sa:
   ─ Där uppe, där det lyser, har jag släkt (släckt).
   Korpralen stal historien. När han passerade platsen senare med en vicekorpral pekade han på fönstret och sa:
   ─ Där uppe, där det lyser, har jag en moster.
   Sådana personer skall ha en spark på smalbenet, anser Gits Olsson.

För provinsiella
  
Den Olssonska humorn står sig gott för hemmabruk, men hur hävdar den sig i internationell konkurrens? Inte särskilt väl, medger kåsören själv.
   ─ Men det gäller nog hela den sammanlagda svenska humorkonsten, vi är alldeles för provinsiella för att ha någon internationell genomslagskraft. Den svenska humorn är möjligen gångbar i Tyskland utanför Nordens gränser, sedan är det stopp.
   Själv känner sig Gits Olsson så blågul, att han skulle vilja bli upphissad i en flaggstång den 6 Juni.
   ─ Visserligen har jag rest mycket och sett underbara platser utomlands, men det finns inget som går upp mot en sommar i skärgården.
   När Gits inte befinner sig på sin ö reser han gärna omkring i landsorten, d v s alla platser utanför Stockholm och tar tempen på folkhemmet. Då blir det ofta fråga om målande beskrivningar från den politiska horisonten.
   Trampolinsosse är ett annat av denne kåsörs favoritord. Trampolinsosse är en socialdemokrat som använder partiet som språngbräda i den egna karriären. Sådana figurer har inte Gits mycket snällt att säga om.
   ─ Nej och lika illa är det med tokvänstern i det här landet. De som anser att näringslivet kan drivas med gitarrer enbart.
   I kraft av sitt språk är Gits en påverkare, som inte bör underskattas och det kanske är just därför som han sitter där han sitter just nu.
   Den svenska humorns framtid ser han inte odelat positivt på, men i de kärva ekonomiska tider som väntar oss är humorn oumbärlig, anser Gits.
   ─ I kristider är humorn en livsnödvändig ingrediens. Då frodas humorn, det visar historien. Se bara vad som hände under ockupationsåren i Norge, då var ju t.o.m. norrmännen roliga!!!