Håller skrattspegeln framför Svensson. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (Smålandsposten: Reportage 83.11.12 med Gits av Birgitta Stribe)
  

  
■■■ Han sitter på långvården, hade han sagt. Bland kulturen, tecknarna, och ett par andra gubbar med vita toppar.
   Stig Erik Oscar Olsson, alias Gits, håller mycket riktigt till i en långvårdsblek blindtarmskorridor på fjärde våningen i Dagbladshuset.
   Här vårdar han sedan 1976 Oskarsson på udden, Söderlund i viken och andra vanliga vardagsfigurer som tilldelats kåseristatus eftersom de nafsar varmkorv på ett säreget sätt eller har en oemotståndlig mimik när de sjunger i bilen.
   För några år sedan inlemmades morfar i skaran. Gits får förfrågningar om denne morfar så snart han framträder vid en församlingsafton, deltar i ett
Rödakorssamkväm eller tjänstgör som dagens kåsör på Ålandsbåten.
   ─ Det är så mycket vitsar och larv i de där kåserierna, säger Gits. Det pinsamma är att folk dyker på en och ska ha förklaringar till allt. Morfar är sammansatt av ett par äldre herrar i min närhet och själv är jag snart 60 taggar och morfar på riktigt. Det är bra att koka ihop en figur som kan
uttrycka ens funderingar. Det skulle kännas pretentiöst att skriva om sig själv hela tiden.

INTE
   Folk påstår att Gits är rolig. Det kallar han struntprat.
    ─  Jag håller en skrattspegel framför Svensson och buktar den lite så att han ser aningen roligare ut. Ha, ha, säger Svensson, det där är ju precis
som Jonsson, min granne. Svensson har upplevt igenkännandets glädje, men har inget annat ord för lustförnimmelsen än rolig.
    ─  Jag tittar på hur folk omkring mig uppför sig. Jag lyssnar på hur de snackar. Så skriver jag det. Min verksamhet är av rent registrerande art.

KÅSERI PÅ TORGET
   Det är hans hobby att titta på folk. Han gör det istället för att lösa korsord. Ur väskan hivar han ett papper från en gotländsk biluthyrningsfirma. Baksidan har han kråkat full av sådant som han hört och sett.
   ─ Här har jag ett av veckans kåserier säger han. Barnbarnet fyllde fyra i helgen och jag var över på Gotland. Systemet stängde klockan tre eftersom
det var dagen före Alla Helgon. Vilket drama som utspelades framför den låsta dörren! Det var suckar och svordomar och "vad ska Helge säga därhemma".
   ─ Jag rusade in till min grabb som har biluthyrning vid torget och ryckte åt mig ett papper. Sedan var det bara att skriva av.

TOMTEFÖRLAGET
  
De bästa kåserierna varje år blir bok.
   ─ Svårt att sälja de där gamla kåserierna, säger Gits. Men tomteförlaget Semic har gett sig katten på att det ska gå. De utrustar en hoper snorungar
med prover på jultidningar och på min bok och skickar runt dem i husen. Ungarna brukar sälja 60 000 exemplar av de 78 000 som vanligtvis går åt.

BILDERBOK
  
På bordet i arbetsrummet buktar en ICA-kasse av bilder. För tionde året ska Gits välja material till en bildårsbok. Han ärvde jobbet efter Jolo och
han sysslar gärna med bilder. Sällan har han frossat som när han började på Se 1952.

KOSKENKORVA
   ─
Då var det bildtidning inte herrtidning, poängterar Gits, som satte igång att rulla pälsmössa i Moskva, bjuda invånarna i finska Koskenkorva på svenskt Renat och räknat kotor på avlidna gutar.
   Han valturnerade med politiker utan att ställa en enda standardfråga och han färdades genom Lortsverige i Lubbe Nordströms spår.
   De till synes enkla och självklara berättelserna var alltid noga förberedda.
   ─ Det gäller att skaffa sig en helvetes massa fakta och sedan bortse från dem, säger Gits och låter lika enkel och självklar han.
   Han lämnade Se 1976.
   ─ Man måste tro på det man gör. Eftersom jag varken var intresserad av heroin eller prostitution så kunde jag inte fortsätta på Se.

TUSEN OCH EN NATT
  
Eventuellt vilade han ett tag i skärgården. Där är han hemmastadd. Det har man förstått av kåserierna.
   ─ Ska man prestera tre, fyra kåserier i veckan så är man nästan i samma sits som Sheherazade, hon som skulle berätta en ny saga i tusen och en nätter.
Man behöver ha ett revir som man kan plocka historier från.

SKÄRGÅRDSLIV
  
Skärgården är Gits revir. Här har han hittat många användbara konflikter.
   ─ Där gnisslar det mellan de bofasta och stockholmarna, eller 08:orna som man säger i Tellemars tidevarv.
   ─ Det har gnisslat alltsedan Strindberg skrev Hemsöborna och varenda grosshandlare skulle ut på öarna och leka Carlsson.

KÅSERIDEBUT -42
  
Mellan skidskolediplom från Ramundberget och Jantelagens "tro inte att du är någon" löper över väggen ett par meter begagnade presskort. Det första
är utfärdat 1942, samma år som Gits debutkåserade i Socialdemokraten.
   Kort därpå sändes han ut i landsorten. Till sex roliga 40-talsår i Örebro.
   ─ Då var landsortsstäder fortfarande landsortsstäder med lokala värderingar och dialekter. I Örebro låg halva befolkningen på knä i bönhusen medan andra halvan låg på krogen. Det var en intressant brytning.

SOM GUDAR
  
Gits höll till på Örebrokuriren där han efterträdde Torsten Ehrenmark som klichéarkivarie. Herrarna har alltjämt olika uppfattningar om vem som slarvade bort den tvåspaltiga eldsvådan, bilden som publicerades så snart det brunnit på trakten.
   Gits Olsson gräver bland minnen och bilder. Beskriver längtansfullt de gamla redaktionernas kapsejsade författare, nerkrökade adjunkter och avsuttna ryttmästare.
   ─ De, hade livserfarenhet, var jävligt allmänbildade och skrev som gudar.

SNODDAS ELLER EJ
  
Då ringer "tuschpennans Paganini" i interntelefonen. Tecknaren Sven Rydén undrar hur dags man ska avresa till Bollnäs.
   ─ Halva Bollnäs befolkning vill resa ett monument över Snoddas, förklarar Gits. Övriga tycker att det är genant att man inte har något annat att ställa dit. Nu ska vi upp och informera oss. Dessutom tänker jag granska trappan på Kilafors herrgård. Den trappan förekommer i vartenda svenskt lustspel från 40-talet. Det var ett desperat tjoande bakom 40-talets mörkläggningsgardiner, påstår Gits Olsson som tänker göra reportage om tidens nöjesliv.
   Väntar man sig det av en som sitter på långvården?