Gits Olsson, byter från Mummel till Sorl. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (RiR: Reportage 77.01.31 med Gits av "Fabian")

■■■ Han föll väl för reklamen kan jag tro. Byter till Svenska Dagbladet, som det stått på bussarna nu ett tag att man ska.
   Från tidningen SE i Bonnierskrapan flyttar redaktör Stig "Gits" Olsson över skrivdon och vitskartotek till Svenska Dagbladet i Marieberg. Efter tjugofyra års "Mummel i Kön" kommer han i fortsättningen att förnimmas som ett "Sorl i Marginalen".
  Eller kanske ska han ha Mumlet kvar, man vet aldrig så noga när det gäller Gits. Han är en arbetsför man och SE utan Kökarl vore liksom lite rumphugget. Han kan för resten gärna fortsätta att fingra ihop saker åt Sveriges Radio också.
   Stig O som blev Gits O, eller bakvände Olsson som polarna säger, är ett hållbart märke, uppskattad inte mindre av redaktionssekreterare än av läsare. Hans manus kommer alltid i rätt tid, med rätt längd, rätt ton. Gärna med en extra rolighet utöver beställningen. Hans förråd är omfattande, han behöver inte knussla.
■  Gits har samlat på sig i trettio journalistår. Sen han startade som sjuttonåring på troende, gamla Svenska Morr. Pär Rådström satt där redan, Jolo stötte till under tiden. Hyfsade auskultanter kan man säga.
   Deras handledare hette Gösta Ohlén, i tidens fullborden folklifsskildrare och hofreporter på Expressen, då mera huvudsakligen nattredaktör, specialist
på djupt lögnaktiga, fast helt sanningsenliga löpsedelsrubriker. Typ "Prins B gifter sig", när någon prins Bhumibol eller, Bira slagit till.
■  Även den åsyftade prinsen B är ju numera gift till slut och reportern Gits alltså värvad till SvD, en mot huset B välvilligt inställd tidning. Dock torde
det knappast vara detta som lockat honom, mera då längtan på gamla dar, han fyller snart 52, att få skriva för en fullvuxnare publik än bildtidningen SE:s.    Chefredaktör von Platen, som lockat honom över, får ett par medarbetare på kuppen. Resenär, reporter, intervjuare, kåsör. Gits har sysslat med det allra mesta i journalistiken. 
   Fast ledare tror jag inte han har skrivit, det blir nog inte aktuellt i SvD heller. Han är inte alldeles på linje med det nya fadershuset.
 Förresten tror jag inte Gits bryr sig om att randa ledare. Han har för längesen kommit underfund om att påverkar folk, det gör man mycket effektivare
i reportage och kåserier där tycket kan smusslas in i harmlösa bisatser. Där det verkar, utan att läsaren ens tänker på att värja sig.
   Det är ju lite lustigt med medieforskningen som den bedrivs här i landet. Tankfulla docenter sitter och gnor genom ledare och pressgrannar och skapar sig, tror de, en bild av politiken och dess påverkare i Sverige.
■  Ingen Torbacke, Hadenius eller professor Westerståhl för den delen, läser en lirare som Gits, för att ta reda på vad han har skrivit genom åren, mellan  raderna ofta, om Erlander, Palme, folkhem, jämlikhet, skatter, hela tjillevippen. 
   Det är skada, för det kan nog tänkas att han och några likställda i de folkkära skrivarnas kompani påverkat flera väljare än de tvärsäkraste ledarskribenter.
■  Fast detta är en sidoeffekt såklart. Gits Olsson är inte ute för att missionera, när han skrönar om Oskarsson på udden, Söderlund i viken och Öberg med  Pentan. Han skriver för att roa och för att det roar honom själv att skriva.
   Han skriver om sig själv och om oss alla, låter oss sprattla en stund i skrattspegeln till varandras förnöjelse. Han har alltid varit en klippare på att upptäcka det typiska och det spännande i systempåsarnas och domuskassarnas vardagsland.
   Han kan gyckla ganska överlägset med det han ser, men bakom gycklet finns värme och stundom beundran, för sånt som han anser värt uppskattning. 
   Lita på att han är en påverkare.