Vem släckte branden, Ehrenmark eller Gits?

Manus är donerat av Gits efterlevande (AB: Reportage 85.03.16 med Gits av Steinar Olsen)

■■■ I drygt 40 år grälade Torsten Ehrenmark och Gits Olsson om vem som egentligen och en gång för alla släckte Den Stora Branden vid Mosås på Närkeslätten 1938.
   Båda skyllde på den andra.
   Året var 1943 och Torsten Ehrenmark diversejobbade på Örebro-Kuriren. För 150 kronor i månaden skötte Ehrenmark det mesta samt det som ingen annan ville ta i med tång i Örebro med omnejd. Samt sattes han att hålla ordning på klichéarkivet.
   ─ Nej tvärtom, säjer Gits Olsson. Han höll inte ordning på klichéerna. Han ställde däremot till med ett makalöst trassel.
   Dan innan det flammade  i Mosås for Ehrenmark till Sundsvall och tidningen där uppe som lockade med 50 kronor mer i månaden. Han efterträddes av Gits Olsson, som då hette Stig och var ett fjunigt yngel från Stockholm. Och på Stigs första arbetsdag brann det i Mosås.
   Men klichén fanns inte. Det var en brandbild från 1938 som användes vid alla bränder. Man kunde skymta eldslågor, suddiga brandmän och bakgrunden var så diffus att den kunde föreställa vad som helst från Kreml till Vita Huset samt Stora Hotellet i Örebro.
Grym start
  
Det var en grym början för Olsson i Örebro. Och sen grälade herrarna i mer än 40 år om vem som slarvat bort brandbilden.
    Ehrenmarks tavla gottgjordes i någon mån av att han helt själv skrivit på en kliché av kommunalrådet Gotthard Berg "Kan även användas som Lloyd George" (engelsk förkrigspolitiker).
   Så småningom hamnade Ehrenmark på gamla Stockholms-Tidningen. Stig som vi numera kallar Gits, minns med förtjusning när Ehrenmark skickades iväg för att rapportera från Boklotteriets första stipendieutdelning i Stockholms Konserthus 1948 och skaldade sålunda: "Alla Klaraförfattarna framträdde på podiet, anmärkningsvärt uppsnyggade. Den ende som bar frack var dock Helmer Grundström men han skulle väl på Pilen (känd journalistkrog) efteråt".
   Nu är Torsten Ehrenmark borta.
   Jag sökte upp Gits Olsson, kåsör och diversearbetare på Svenska Dagbladet och sen vi hade avverkat lite minnen sporde jag.
Nu är de stora elefanterna borta. Ehrenmark, Jolo, Bang, Red Top. Nu är det väl bara du, Cato i Aftonbladet och Unge i DN kvar. Är det månne ingen som vill bli kåsör? Är det kanske inte fint längre?
   ─ Det är väl i varje fall jävla roligt. Men det är roligt att lösa korsord och lägga patiens också.
Är det svårt att skriva ett kåseri?
   ─ Nej, man håller bara upp en narrspegel och skildrar verkligheten. Så din granne tycker sej känna igen dej som byfåne medan du tycker likadant om honom.
De flesta kåsörer blandar förtjust in sina barn i skrivandet. Inte du. Varför?
   ─ De är väl inte roliga nog.
   Gits Olsson har inte bara kåserat. Han har skrivit böcker också. 84 stycken.
Finns det nåt du inte skrivit om?
   ─ Ja, konstgödsling på norrländsk kalljord.

1966 såldes Torsten Ehrenmarks kåseribok i bara 650 ex. Men sen hände nåt märkligt?
   ─ Ja. Radion bad Torsten kåsera och eftersom han visste att inte en själ läst hans bok skickade han hela klabbet till radion. Och när han själv läste dom gjorde han dundersuccé. Sen dess såldes Ehrenmarks julböcker i ungefärligen i 80.000 ex varje år.
Att heta Stig och sen kalla sej för Gits tyder inte det på nån överväldigande kåsörfantasi?
   ─ Nej, folk tror jag är fallen efter Git Gay.
Hur många extraknäck har du skrivit i ditt drygt 5O-åriga liv?
   ─ Tusentals.
Blir man rik på att skriva strunt eller kåserier som ni kåsörer säjer?
   ─ Det rasslade in 330.000 förra året. På Svenska Dagbladet drar de hela lönen i skatt, jag har inte sett ett kontant öre där sen jag började. På radion tar dom 90 procent i skatt, på förlaget 80. Och ändå fick jag 45.000 i kvarskatt.
Men du ser inte svältnärd ut precis?
   ─ Nej, jag får behålla 70.000 och det räcker bra för mej.
   Sa Sveriges roligaste kåsör enligt många. Dock delas den meningen icke av Olsson själv.
   ─ Red Top, sa Gits. Toppen!