Då höll soporna skärgårn i spänning!

Manus donerat av Gits efterlevande. Publicerat i tidskriften " Må bra, 12/3 1976".       

■■■ Va roligt vi hade i skärgårn på 50- och 60-talen innan den kommunala sophämtningen kom igång.
   Det gällde för oss på ön att till varje pris bli av med våra sopor. Vi satsade all vår kreativa kapacitet på den verksamheten. Vi var de första miljökämparna.
   På fastlandet ville man inte veta av våra sopor. Det stod inga containers i vartenda vägskäl som det gör nu. Vi fick smyga med våra säckar, använda list och fula påfund.
   Samhällets kallsinnighet mot våra sopor eldade oss till bedrifter. Smugglarkungen kapten Niska, som på 30-talet var ett geni när det gällde att smuggla in estnisk sprit från havsbandet till fastlandet, satt förmodligen i sin himmel och applåderade med vingspetsarna.
   Söderlund i viken körde med Nyqvist-metoden. Nyqvist ägde bensinmacken på fastlandet. Nyqvist hade en stor soptunna, men om några andra än mackens personal slängde något i tunnan, då slog åskan ner. Men Söderlund observerade att Nyqvist var en man med regelbundna vanor. Kl. 18.00 stängde macken, 18.10 gick Nyqvist ut med hunden och köpte Aftonbladet. 19.00 åt han, 19.30 tittade han på Aktuellt, 19.55 somnade han mitt i Väderleksrapporten och där satt han framför burken tills frun purrade honom vid 22-tiden. Varje kväll 19.55 smög sej Söderlund i land från sin lilleka, tassade med säcken i famnen raka vägen till soptunnan och blev av med sina sopor. Det hände att Nyqvist någon morgon fundersamt betraktade sin ständigt fulla tunna och sa:
   — Hustru, hade vi Janssons frestelse i går?
   Det hände någon afton, att det gått en säkring i Nyqvists TV.
   — Vart ska du gå? sa Nyqvist när Söderlund kom tassande med sin säck.
   — Jag ska sätta potatis, morrade Söderlund.
   Sen fick Söderlund trava runt samhället med säcken halva natten. Nyqvist knöt sej sent den kvällen. Halv två kom Söderlund äntligen hem till ön, trött och förbannad och fast besluten att tänka om.
   Oskarsson på udden använde Operation brödbil. Varje morron klockan 09.30 kom ICA-bussen ut till badorten, för att ladda därvarande snabbköp med limpor. När limpchauffören knogade ut ur bussen med arton lådor limpor, öppnade Oskarsson skjutdörren på bussens andra sida och kastade in sin soppåse i bussens mörka innandöme. Det funkade i flera veckor. Men flera fick tips om metoden. När limpchauffören tre kvällar å rad hade kommit hem till ICA i stan med bilen full av sopor, blev han plötsligt på sin vakt och låste dörrarna efter sej medan han levererade.
   Öberg med Pentan hade inte semester förrän i augusti och pendlade därför hela sommaren. Han hade en soppåse med sej på bussen till stan varenda morgon. Medpassagerarna tyckte inte om det, särskilt en stekhet morron i juli när Öberg åkte buss med resterna av ett räkparty.
   Öberg brukade kasta soporna i en tunna på arbetsplatsen. Det tråkiga var att Öberg är lite disträ, så på väg hem från jobbet en kväll, upptäckte han, att han satt i T-banan med soppåsen i knät. Han smög ner den på durken och föste lite diskret in den under sätet och steg av vid Ringvägen. Men väl ute på perrongen blev han ifattsprungen av en liten scout som triumferande överräckte påsen.
   — Farbror glömde sin påse, sa det stolta barnet och räckte inte bara fram påsen, utan också en hand för att få 25 öre.
   Öberg ville inte berätta hur det slutligen gick med soporna, men vi fick vissa misstankar när det några dagar senare stod i Expressen:“ Effektförvaring slår igen, Niding kastade stinkbomb?“
   Pettersson med Archimedesen saknar fantasi. Varenda lördag stoppade han veckans sopor i en säck, fyllde på med gråsten, knöt till och sänkte härligheten mitt ute i farleden, där det är 38 meter djupt. Sånt kan man få fan för. En kväll siktades han av kustbevakningen strax utanför Dalarö skans. Kusten drog på full fart i maskin och bordade Pettersson
   — Var det ni som nyss sänkte sopor i farleden? sa kustuppsyningsmannen bistert.
   — Sopor? sa Pettersson med oskyldiga Sven Lindahl-ögon.
   — Försök inte, sa myndigheterna. Vi såg i kikarn hur ni vräkte en hel säck överbord.
   — Äsch, sa Pettersson, det var inte sopor. Det var svärmor. Hon var så gammal och grinig summan, hon skulle aldrig klara besiktningen. Det var lika bra att kasta bort henne.
   Kustbevakningen har ingen humor, suckade Pettersson där han satt och tummade sin böteslapp.
   Resten av sommaren åkte han in till bilparkeringen vid stora bryggan i skymningen, men där var alltid någon bilägare som försummat låsa sin koffert.
Det var ett ögonblicks verk att lätta på bakluckan och smyga ner soppåsen.
   Söderlund började efter motgången hos Nyqvist, denne man som håller sej med en alltför opålitlig TV, att använda allt brutalare metoden. Söderlunds snurra gör 28 knop och i sena kvällar styr Söderlund några sjömil till havs och lägger sej att lura på sitt offer. Det kommer förr eller senare alltid något långsamgående skorv som inte toppar mer än sju knop, då pressar Söderlund gasen i botten, stryker förbi den långsamma så skummet yr och kastar över soppåsen i flykten. Sen försvinner han som en prick mot horisonten lämnande en förvånad skorvskeppare bakom sej.
   Oskarsson på udden tjatade länge om att vi skulle skramla till en kanon. Oskarsson gjorde lumpen i Kustartilleriet i södra skärgårn och erinrade sej med täckt välbehag en vintermanöver, när man sköt ansjovis med kanon. Infanteriet, det var I8 från Uppsala, skulle anfalla ön över isen med 500 skidburna soldater. Där stod Oskarsson och hans kamrater och såg soldatsvärmarna nalkas, ålande, skidlöpande, krypande från isvall till isvall och skidlöpande igen. Kustartilleriet kunde inget annat göra än att rikta kanonerna mot fienden och markera salvorna med en blyertskråka i stridsdomarens protokoll. Det fanns ingen lös ammunition till jättekanonerna på ön, men då small det likt förbannat. Ett ljushuvud vid tredje pjäs hade fyllt hela kanonpipan med ansjovisrens från öns matsal, laddat med en krutkardus därbak och sen brassat på. Det yrde sprängd ansjovis över hela södra skärgårn. Fy så illa I8 luktade och fy så dom såg ut när dom kom i land för att slutgiltigt erövra ön.
   — Jag trodde dom skulle slå ihjäl oss, sa Oskarsson. Hela tredje pjäsbemanningen inklusive furirn som hittat på det här med ansjovisen åkte in i buren, men man fick i alla fall nåt att prata om inom Kustartilleriet och så blev man av med ansjovisen.
   Oskarsson menade, att om vi skramlade till en kanon, så skulle vi inte bara kunna skjuta bort våra egna sopor, vi skulle kunna ombesörja sopskjutning för varenda badjävel inom en mils omkrets, vi kunde t.ex. lösa sopfrågan även för småbåtsfolket.
   —Tror ni man kan ta femton spänn skottet? undrade Oskarsson.
   Kanonaffären kom dock inte tillstånd, för just i samma veva som vi räknade på saken, blev det äntligen lösning på sophämtningen i skärgårn.
   Kommunen satte in en reguljär pråm som hämtade vårt skräp vid bryggkanten varje torsdag. Det är skönt, det är bekvämt.
   Fast det var på något vis roligare förr, när vi kämpade på sopbarrikaderna. Vi var de första miljökämparna. Dom borde resa ett monument över oss, en sopsäck i plåt på fundament av marmor, där det står: “Dom höll skiten ifrån sej.“
   Numera sätter vi in våra krafter på andra problem i skärgårn. Förra sommaren var vi ute och åkte med Söderlunds båt och la till vid en trevlig brygga för att spisa frukost. Vid bryggan låg redan en båt förut, en läcker sak för cirka 80.000. Ett osympatiskt nylle med vegamössa och KSSS-märke stack opp ur ruffen och sa:
   — Försvinn.
   — Bryggan är inte privat, sa vi. Inga boningshus ligger så nära att vi kan genera något. Allemansrätten you know.
   — Vägrar ni försvinna, jädrans svin?
   — Svin kan herrn vara själv, tyckte vi.
   — Då går jag opp och kallar på polisen, röt nyllet.
   — Gör så, sa vi och dukade vår frukost.
   Mitt i maten kom en tant med en stor påse av en typ som vi känner igen sen förr.
   — Jaså, ni är äntligen här nu? sa hon. För det är väl sopbåten?
   — Nej, damen misstar sej, sa vi. Sopbåten ligger där.
   — Då så, sa tanten och vände opp och ner på säcken samt fyllde nyllets plastkryssare med en härlig röra av gamla burkar och tomglas, lite potatisskal och kaffesump satte piff på anrättningen.
   — Tack, sa damen och neg.
   — Skynda sej nu hem, sa vi. Sen kastade vi loss och seglade till en gästvänligare brygga.
   Visst man kan ha roligt i skärgårn även nu