Den raka glädjen. . .
    
Manus är donerat av Gits efterlevande (Reklamfolder för skidor Handic-Sport 1977/78, av och med Gits)

■■■ Utförsåkningen är en ung sport som växer fortare än en finnig tonåring. Varje år samlas legioner av nybörjare vid liftarna för att ge sig utförsåkningen i våld. Människor kan ha så många olika motiv för att börja med slalom.
   Jag vet en som började därför att han var så vansinnigt road av att åka släplift och på något sätt måste han ju ta sig ner mellan åken.
   Jag vet en som heter Lundberg som började åka slalom för att imponera på en tjej. Hon var blond och hade fräknar på näsan och stod i hotellets bar och var det stiligaste han sett. Tycke uppstod på fläcken. Det var bara ett aber, Lundberg var inbiten terrängåkare och den här underbara flickan ville bara snacka utförsåkning. Därför anmälde sig Lundberg i gryningen till slalomskolan.
   ─ Jaha, sa hotellet, vilken lärare vill ni åka för? Persson, Borg, Larsson eller Schmützer?
   ─ Schmützer förstås, sa Lundberg, för han tyckte liksom att det var klang av centraleuropeiska massiv och alpina branter i det namnet. Och skulle han lära sig åka slalom för att imponera på den blonda så skulle han väl göra det ordentligt.
   ─ Vi börjar nio, sa hotellet.
   Klockan 08.55 stod alla Schmützers elever uppställda vid foten av fjället. Klockan 09.00 kom Schmützer. Och Schmützer var den blonda flickan med fräknarna som stod i baren om kvällarna . . .
   Sen finns det dom som börjar med utförsåkning därför att det ser så lätt ut när Stenmark åker i TV. Lätt och inte alls så brant. Jo, det ÄR brant. Att det ser flackt ut i TV är en optisk villa. Den upplever man själv, när man ber barnen smalfilma sig just som man kastar sig utför hotellets brantaste nedfart. Man har bestämt för sig att man åker på en lodrät vägg. När den framkallade filmen vevas upp inför släkt och vänner, ser backen ut som sluttningen nedanför Koppartälten i Hagaparken. "Varför står du på huk så där?" undrar mormor. "Han har väl spänt hängslena för hårt", säjer morfar. "Eller ätit nåt olämpligt kanske?", säjer mormor.
   Det finns dom som börjar med slalom av precis samma skäl som jag, nämligen att dom har tröttnat på terrängåkning. Jag höll ut i åtta säsonger i hasorna på samma färdledare och vet hur hans pjäxor knarrar. Dessutom vet jag hur det ser ut på alla kläppar i Härjedalen - Lillkläppen, Storkläppen, Mittåkläppen, Hästkläppen och fan och hans mormorkläppen. En kläpp är en plats där man äter smörgås med prickig korv medan färdledaren säjer, att "normalt är här en fin utsikt". Terrängåkning i fjällen går ut på att i fyra timmar klättra uppför ett fjäll på ena sidan för att sen åka nedför på andra sidan på åtta minuter så att polletteringslapparna ryker om skidorna.
   Det är tjusigt men tjatigt i längden. Dessutom kände jag att jag fått den prickiga korv jag behöver i mitt liv. Det blev dyrt också. Jag vill minnas att korven var uppe i 30 öre pricken när jag la av.
   Långfärdsåkning på skidor är till för snötammejävlar som älskar att fira nyårsafton nergrävda i snön och dela två buljongtärningar och tre mörade tåremmar med hundarna.
   Folk går över till utförsåkningen för att slippa skavsår, slippa klabbsnö under skidorna, slippa dra griniga ungar efter sig i pulkor, slippa gå vilse på fjällen. Och en herre, mån om sin värdighet, anmärkte: "Bara en sån sak, som att behöva klä ut sig till norrman varenda gång!" De blommiga långstrumporna och de broderade tröjorna var för honom ett dystert minne blott.
   Men de allra flesta går över till det alpina åkandet därför att det är så roligt. Någon av de sista långfärdsentusiasterna har sagt, att slalom är den dummaste vägen mellan två punkter. Så är det naturligtvis inte. Det är sant att slalom går i krokar, men det är ändå rakaste vägen till glädjen.
   Jag pratade med Lasse Björn om det här, den legendariske ishockeybacken i Tre Kronor ni minns. Det var ganska tröstlöst under VM-turneringarna i Europa förr i världen: Grabbarna satt mest och spelade kort på hotellrummet om dagarna när det inte var match. Eller "bassade papp" som det hette söderkisar emellan.
   Men Rolle Stoltz och Lasse Björn och Sura-Pelle fann en räddning i tristessen. På den österrikiska ort där VM gick, fanns det underbara slalombackar. Man hyrde skidor och skor och stavar och tog första bästa lift upp, och sen var det bara att braka utför av hjärtans lust.
   ─ Det får vara slut med det där, sa Herman Carlsson, lagledaren.
   ─ Det motverkar hotelldöden ju, sa Lasse Björn.
   ─ Ja, men det är snart final och många är skadade. Jag behöver varje man. Vad ska pressen säja därhemma om vi torskar därför att någon i ishockeylandslaget har skadats i skidåkning! Upp på rummet, ingen mera slalom förrän VM är över!
   Sen satt Herman i lobbyn och vaktade så att ingen smet ut. Men kisar från Söder går sina egna vägar.
   ─ Vi tar på oss bästa gåbortsvidarna, sa Rolle.
   ─ Mörkblått alltså, sa Lasse.
  Och skrudade som till bankett kom Lasse Björn, Rolle Stoltz och Sura-Pelle marscherande förbi Herman Carlsson i foajen.
   ─ Stopp där, sa Herman, var ska ni?
   ─ På museum, sa Rolle.
   ─ Trakten har en gammal fin kultur, sa Lasse.
   ─ Man måste odla sin själ, sa Sura-Pelle.
   ─ Dra åt skogen, sa Herman Carlsson. Vad ni än hittar på, så ska ni vara hemma före fem!
   Sen, sa Lasse Björn, lubbade vi raka spåret till skidbacken och hyrde skidor och dojor. Dessutom skaffade vi varsin säkerhetsnål att sätta ihop kavajslagen med i halsen, för slipsen var inte skydd nog mot fartvinden.
   ─ Vi var de stiligaste män som någonsin störtat oss nedför backarna i den österrikiska alpvärlden, våra oklanderliga filthattar och välpressade mörkblåa kostymer väckte ett berättigat uppseende. Man gissade, att vi var ett gäng amerikanska diplomater på utflykt. Det var bara Sura-Pelle som spräckte tavlan, för han hade en vinare i bakfickan och såg lite folklig ut.
   Vi hade roligt den gången, säjer Lasse Björn.
   Det kan man tro.