Får vi be om notan, tack!
 
Manus donerat av Gits efterlevande, från programblad till "I afton dans" och Göteborgs Stadsteater, 1978.
   
        
 
■■■ De gamla stadshotellen är dömda att dö. Somliga smäller av i flock nästa år, när myndigheterna hämtat de enarmade banditerna. Det är i och för sig ganska olidliga apparater, men de höll dock hotellen igång. Nu är det slut även med denna konstgjorda andning.
   Får vi be om notan, tack!
   Stadshotellen hann bli en något mer än hundraårig parentes mellan gästgivargårdarna och de multinationella motorhotellen.
   Hur kommer vi att minnas dem ?
■  På vintrarna blinkade de med vänliga ljus bakom snödrivorna,
stortorgen, stråktrion där inne rev av tarantellan ur "Söder om alperna" och socitéten i hellångt skyndade in från taxibilarna medan flingorna dansade i strålkastarnas sken.
■  På lördagarna förstärktes trion av några sergeanter ur regementsmusiken, som klädde ut sig
i smoking och spelade jazz. Vi barfotabarn som tappat vår papperslapp tryckte näsorna mot rutan och såg de besuttna hoppa till. "Oh baby, it´s cold outside." Och det var det.
■  Vi kommer väl att minnas sommarkvällarna i småstaden när stadshotellet vinkade med flärdfulla markiser och militärmusiken ompaompade och nyponröda handelsresande satt kring vita marmorbord och klappade servitriserna i stjärten.
   I sina bästa ögonblick kunde stadshotellen spegla något av den bygd där de låg.
Knaust i Sundsvall reste en väldig trappa som monument över den storvulna sågverksruschen, Dalastäderna byggde smårutiga trivselboningar med trähästar och hemvävda Carl Larsson-mattor knarrande furutiljor, kuststäderna vände sina hotellverandor mot hamn och hav och garnisonsstäderna byggde groggkaserner.
   Kring sekelskiftet prunkade
i dessa hus de överdådiga smörgåsborden som utmaningar i ett ganska grått fattig-Sverige. Vi har sett det avspeglas i litteraturen. Piraten beskriver smörgåsbordet på hotell Horn i Malmö ( Savoy) i "Bock i örtagård", där patron Esping sköljer ner de griljerade kalorierna med suparnas mångflad, helt utan aning om vådan för kroppen.
■  I "Kvartetten som sprängdes" låter Sjöberg krumeluren Karl Ludvig lyriskt trumpeta om smörgårdsbordets höjdpunkter, "sardiner i ölja å inkokter lax i ringar å räkeris å rökter lax virad i krusiduller mä skarpsås nereve. . . "
   Åren efter första världskriget drog den rundnätta handelsresandegenerationen in med den legendariske historieberättaren Carlbaum i spetsen. Stadshotellen blev skådeplatsen för en marknadsföring om vilken sena tiders sales promotors bara kan läsa i gulnade årgångar av Strix. Det såldes inte en låda spik i Linköping förrän järnhandlarna fått komma Frimis och ta sig en omgång. "Man söp för 60 kronor och sålde spik för 25 ", erinrar sig ett vittne från tiden.
■  
"Provryttare" sa man om dessa handelsresande med förakt i röstens. Gamle nattportieren på statt i Nora blev berömd för en replik.
I en kulen vintergryning stod han med rutiga filttofflor och släpande hängslen på förstutrappan för att öppna för de resande med dagens första tåg. Till den förste som nådde fram, sa han: " God morgon, direktörn. . . välkommen till Nora, direktörn. . . såg direktörn om det var nåra andra provryttare med tåget?"
   
30-talet blev tangons epok. De blonda damfrisörskorna satt kring matsalsväggarna och sippade Pommac genom sugrör
i väntan på att någon spännande handelsresande med pomada i benan skulle bjuda vickning och amour, "får jag bli din tangokavaljer blott för någon timme. . ."
   Tidens formel för ett svenskt stadshotellsbesök var enligt en luttrad källarmästare denna: "Två vita, en brun, La Paloma och notan".
■  På 4o-talet dansade beredskapspermittenterna "Lamberth
walk" så att kängornas sulstift slog flisor ur parketten. Ensamma medelålders beredskapsänkor, drack Parfait d´amour i kaféet, blev sentimentala och bad orkestern spela "Hallickens miljoner".
   På 50-talet kom först de italienska orkestrarna med vita brallor och marraccas, de latinamerikanska banden som hade puffärmar och
misshandlade ihåliga gurkor med träpinnar och sen kom varietén och det blev kabarétillägg för att någon bollade med ringar och skrek häpp strax innan han tappade dem i golvet.
   I Luleå brann stadshotellet ner och när det byggdes upp igen fick det fönstervägg mot inre hamnen. Det var 38 grader kallt och isblommor över hela väggen på återinvigningen.
Men på golvet stod ett roterande podium, podiet ett piano, vid pianot en neger som sjöng "As time goes by" Vi har de Casablanca vi förtjänar.
   Statt
i Härnösand försökte också med en neger på 6o-talet, men han höll att frysa ihjäl. Med hackande tänder satt han vid flygeln och kväd: "Do you see what it means to miss New Orleans". Jo, vi förstod.
   De gamla stadshotellen dör, de multinationella motorhotellen tar över. De ser likadana ut var de än ligger, samma tegelhög överallt, samma torra entrecote, samma ärtmjölsbriketter till pommes frites.
   Patron Esping och Karl Ludvig skulle fallit
i gråt.
   Vi kom
mer att sörja den rimmade laxen på Storan i Jönköping, rödingen statt i  Lindesberg och augustikräftorna på Mollberg i Helsingborg. Ack, du rökta ål hos fru Nilsson i Åhus, ack, du mjälla surströmming på Appelberg i Sollefteå, ack, du saftiga råbiff i Hudiksvall, hur många extra nattliga mil körde man inte genom Ångermanland för att hinna fram till dig? Vi kommer att minnas sjötungan på Storan i Sveg, uppmärksammad t.o.m. i Michelin Guide, hjortronglassen på gamla Standard i Kiruna och de förtrollande fläskfiléerna Frimurarn i Kristianstad. "Lite men gott", stod det på menyn, fram kom en tallrik som kunde livnära en hel pluton.
  Med de gamla stadshotellen dör dessutom en anekdot, som måste vara mer än hundra år. Den handlade om Oscar II, om Gustav V och om Gustav VI Adolf. Men kanske dyker den upp igen i aktualiserat skick någon gång 2OOO-talet när drottning Viktoria far riket runt på Eriksgata. Kanske ska hon någon lunch i någon stad finna behag i en aladåb, kalla på källarmästaren och säja:
   
Vad är det här för en sylta?
   Och
källarmästarn ska underdånigt buga som han gjort i hundra år, fast svara:
   
 Esso motorhotell, ers Majestät.