Luttrad och nedstigen från barrikaderna

Manus är donerat av Gits efterlevande (Reklamfolder för Trafik Restauranger av och med Gits)

■■■ Olsson är namnet, kommer ni ihåg mig? Det var jag som för tio år sen ledde kampanjen "Bojkotta restaurangvagnarna!"
   Bortskämd med vitklädda hovmästare, servering på porslin och gonggong i korridorerna klarade jag inte övergången till en ny tid med självservering, elektroniska biffar och mackor i plast.
   Som många andra fick jag en chock.
   I dag då?
   Jag är inte lika bitter längre, har fått perspektiv på det hela och blivit allmänt luttrad. Det är så mycket man har fått vänja sig vid på tio år.
   Vad tror ni t ex händer om jag ställer ut mina skor till borstning i hotellets korridor? Någon snor dojorna och jag får resa vidare i strumpfötterna.
   Vad tror ni händer, om jag ringer receptionen och vill ha frukost på rummet som förr i världen? Jo, personalen säjer till varandra, att "det ligger en på 103 :an som inte är riktigt klok".
   Vad tror ni händer, om jag kör fram till mackens rad av bensinpumpar och sätter mig att vänta på service? Jag får sitta där till jag rostar ner.
   Vad tror ni händer, om jag ringer speceributiken om hörnet och ber att de ska skicka hem en springpojke med ett antal varor som jag önskar beställa per telefon, precis som mor och mormor· gjorde? Man hånskrattar mig i örat.
   Tio år var det sen Tage Erlander sa, att vi lever i ett föränderligt samhälle, inte förrän nu har det gått upp för en hur pass föränderligt ett samhälle kan vara.
   Min kampanj mot restaurangvagnarna för tio år sen var den med gammaldags service bortskämde tågresenärens protest. Aningslös och utan begrepp om den nya tidens förändringar hojtade jag som ett barn vilket berövats sin slickepinne.
   TR råkade bara vara först med rationaliseringarna, märkvärdigare var det kanske inte.
   I dag kan man bara betrakta plastdrivorna som återstår efter gästernas frukostar i stadshotellens frukostmatsal för att förstå, att övriga delar av service-Sverige just har hunnit i kapp.
   Det är kl
art, att det fanns ett visst fog för klagomål för tio år sen, ty allt flöt inte som det skulle. De elektroniska manickerna för uppvärmning av käket sköttes inte hundraprocentigt av den ovana personalen. På centralköket packade man tallrikarna i viss ordning - köttbiten t.ex. i riktning klockan 2, potatis i klockan 4 och salladen i klockan 6. Rätt inställd i elektroniken skulle en sådan lunchtallrik bli upphettad i rätt ordning. Men ovan personal singlade in käket lite hipp som happ i apparaten. Det var därför man fick iskall biff och sallad som höll 58 grader.
   Jag minns att min bojkott väckte sånt uppseende, att den följdes upp av Ulf Thorén i "Hvar 14:e dag". En PR-person från TR och jag käkade lunch i en stillastående restaurangvagn på Centralen medan Thorén och hans pojkar filmade. PR-personen skällde inför rullande kamera ut mig efter alla konstens regler och avslutade med, att jag åtminstone borde tänka på personalen: Sedan min bojkott inleddes, hade si och så många TR-anställda sagt upp sig. Jag tillät mig svara, att orsaken till att de sagt upp sig säkert var den, att maten ingick som löneförmån. Ack, hur stygg kunde man inte vara för tio år sen!
   Jag är en luttrad man i dag, jag har helt accepterat tågmaten. Det beror inte bara på att människan vänjer sig vid allt, utan till stor del också på att personalen har vant sig vid maskinerna. Varm biff och sval sallad är numera regel.
   Visst var det en tid att minnas, den där epoken när man hade vita dukar på bordet, kritvitt porslin och bestick i alpackasilver och glasen klirrade mot varandra i skenskarvarna. Men upplevelsen var så lagom förtrollande på sträckan Södertälje-Katrineholm, som hade Sveriges skumpigaste spår. Man fick ta ett krampaktigt grepp om besticken för att dom inte skulle hoppa i golvet och man fick hålla ett öga på tallriken som alltid "vandrade" på denna sträcka. Många kritrandiga herrar på ämbetsresa fick sin kritrandiga värdighet ödelagd redan i höjd med Flen.
   Visst var det en imponerande personal som höll de gamla restaurangvagnarna igång, kallskänkor, kokerskor, hovmästare, kassörskor, servitörer och nissar, men ett iskallare rödvin än det som serverades på tågen fick man leta efter i hela Europa, ty vinet förvarades i en låda under köksgolvet, utsatt för isande fartvind.    
   Visst var rödspättan fin på väg från Göteborg, visst var biffen utsökt på väg från Stockholm till Göteborg, men tvärtom var det ibland ganska tveksamt. Rödspätta från Göteborg, som varit i Stockholm på övernattning, kunde få en bismak av tran som inte gick att skyla över, fast en del barbarer t.o.m. försökte med iskallt rödvin.
    I dag fungerar det mesta, och passagerarna accepterar det mesta. Fast det tog tio år att komma därhän.
 

   
   
    .