När bilen kom, hördes och segrade
    
Manus donerat av Gits efterlevande. (Tidskriften: Utan bilen stannar Sverige)

   Det fanns länge ett segt motstånd mot bilen på svensk landsbygd.
   Kanske berodde det på vägarna som mera lämpade sig för häst och vagn än bilism. Sålunda berättas det från Östergötland om en vår då tjällossningen var ovanligt häftig. Provinsialläkaren kom körande på en till synes bottenlös väg mellan Sya och Väderstad då han upptäckte ett huvud som stack upp ur gyttjan.
   — Stackars man, sa doktorn, hoppa opp så får ni åka!
   — Tackar som bjuder, sa mannen, men
det går inte. Jag sitter till häst.
   Kanske var det avundsjukan. Matts Ola var först i byn med en T-Ford och grannarna bara fnyste åt nymodigheten. För att inte tala om barnen som sjöng bakom ryggen på Matts Ola :
   "Inne på gården
    står den gamla Forden,
    sparkar man den i ändan
    så går den
... "
   Kanske var man rädd för kostnaderna, det var inte precis billigt att köpa bil ens på 20-talet. Och hade man väl kostat på sig ett ekipage, blev man utnyttjad av grannarna. En som hette Eriksson och bodde i Nora var bland de första i stan med bil. En dag ringde kyrkoherden. Han skulle på dopförrättning i någon bergslagsby och tiggde skjuts.
   När man kom fram till byn sa kyrkoherden:
   — Han ska ha tack, Eriksson. Den här skjutsningen får väl Vår Herre stå för?
   — Må dä, sa Eriksson, men du kan väl lägga ut för'n, du som känner'n?
   Man fick inte vara dum, man fick värja sig för omgivningens oförsynthet och man fick lära sig att tåla spektakel. När det var marknad i Hedemora visade sig hemmansägare Johnsons Pontiac inte vilja starta hur mycket Johnsson än arbetade med veven. Och det blev ju inte bättre av att en närsynt dam steg fram till Johnsson efter tjugu minuters vevande, tryckte 25 öre i hans hand och bad att få höra "Donauwellen".
   
Det var en låt som ingick i alla positivhalares repertoar på den tiden.
   Och så var det kanske olycksriskerna som fick allmänheten att tveka i det längsta innan den skaffade bil. Gubben Olausson, en av de första på bruket som körde Chevrolet, råkade en halkig vinterdag braka rakt igenom staketet till prästgården och hamnade på lasarettet i Avesta.
   När han vaknade upp ur narkosen berättade doktorn att Olausson hade brutit fyra revben och knäckt tre.
   — Vill han se bilderna? undrade doktorn och höll upp röntgenplåtarna.
   Olausson plirade yrvaket och sa:
   — Skarpare kort har jag sett. Spjälstaketet känner jag igen, men var i helskota är Chevrolen ?
   Motståndet mot bilen bröts som bekant. Hur gick det till?
   Kanske var det på de flesta håll som i Bergvikshammar. Där hade det fattiga byfolket aldrig kommit på tanken att dra på sig avbetalningar på en bil, inte förrän båda oxarna blev utslagna på en gång just som vårplöjningen skulle börja. Man plöjde med gemensamma oxar och turades om. Och nu strök båda med i mul & klövsjukan och en lätt panik spred sig i stugorna. Men si, då puttrade det i kröken och en försäljare av T-Fordar kom farande på jakt efter hugade spekulanter. När han fick klart för sig byns aktuella problem, spände han bara T-Forden framför plogen och visade vad den dög till. Bilen hade hel- och halvfart och på halvfart höll den lagom takt för att bönderna skulle hinna med och styra plogen.
   Så tedde sig bilens genombrott i detta samhälle.
   Mera dramatiskt gick det till på Svärå bruk.
   Här regerade en brukspatron som var stenhård och religiös på en gång, en kombination som hade sina konsekvenser för bruksfolket. Brukspatron härskade över de sina med alla medel. Det var han som ägde brukshandeln där folket fick handla bok. Det var han som ägde det lilla kraftverket som försörjde stugorna med  elektricitet. Klockan nio på kvällen stängde patron huvudströmbrytaren och för dem som inte hade fotogen hemma var det bara att gå och lägga sig.
   När bruksborna ställde till med midsommarfest på lövad dansbana, stängde patron strömmen redan klockan åtta så det blev mörkt i både skjutbanan och peka rätt-ståndet, ty han var som sagt varmt religiös och gillade icke flärdfulla nöjen.
   En höst hände det sig att Bröderna Sjöbergs kringresande tältbiograf kom till Svärå bruk med "Bröderna Östermans huskors" på repertoaren och hela bruket löste biljett, för se biograf var ett aldrig skådat nöje på orten.
   — Aldrig i livet! röt brukspatron och bröt strömmen redan klockan sju. Ingen ström, inget bågljus till Bröderna Sjöbergs filmprojektor.
   Byn rasade. Lite till mans knöt man nävarna i fickan.
   — Jag har ju generator, sa en av bröderna Sjöberg när de suckande byborna ville ha pengarna tillbaka.
   Men vad hjälpte det med generator när man inte hade något vattenhjul att driva den med?
   — Jag har ju Forden, sa Sjöberg.
   Man pallade upp bakvagnen på bilen, krängde däcket av vänster bakhjul och drog en drivrem från fälgen till generatorn och hela bruket hade en vidunderlig kväll i sällskap med Bröderna Österman och deras huskors.
   Det dröjde inte mer än ett år så stod det T-Fordar och drev både tröskverk och sågklingor på Svärå bruk. Vid högtidliga tillfällen använde man t. o. m. bilen till att åka i.
   Så gick det till när det begav sig.
   Idag är det, som bekant så, att utan bilen stannar inte bara Svärå bruk, utan hela Sverige. Svensk nutidshistoria har sina segrar att berätta om.