När kameran ljuger. . .   
                                    
Manus donerat av Gits efterlevande,
från (Fotonyheterna nr 5 juni 1981).    

■■■ Kameran ljuger aldrig, men det gör den.
   Till den slutsatsen kom vi häromaftonen när vi satt och bläddrade i gamla bilderböcker.
   — Öh, sa barnen på ungdomens vis, tävlade Kiruna-Lasse för Finland i Garmisch 1936?
   Ja, det ser faktiskt ut som om han bar den finska flaggan på sin bringa, men det förhöll sig så, att ännu på sena 30-talet arbetade svenska pressfotografer med ortokromatisk film som hade sina nycker. Denna svart-vita film var känslig för somliga färger, bl. a. blått. Den svenska flaggan gul och blå blev aldrig mörk med ljust kors, vilket man kunde vänta sig, den fick alltid mörkt kors mot ljus botten.
Vems var flaggan?
  
Bilderna från Svenska Flaggans Dag på 20-talet ser väldigt konstiga ut. Vore det inte för Stadiontornen i bakgrunden, kunde man tro sig betrakta ett anslående fotografi från någon bygdestämma i Karelen.
Biomysterier
  På bio var det ännu värre. Färgerna stämde inte där heller, men inte nog med det, det var fel på rörelserna också. Alla hjul på bilar och bussar snurrade baklänges, vilket väckte stor munterhet på matinéerna. Och fotgängarna ska vi inte tala om, de rörde sig som om gatorna glödde under fötterna på dem. Tidens statsmän förflyttade sig i en slags ryckig one step.
Gustav V:e steppade
Gamle kung Gustav V körde med en specialitet som gick hem hos folket, han steppade ofta med ena handen instucken mellan uniformens bröstknappar, ett shownummer vi aldrig tröttnade på. Förmodligen hade den gamle monarken blivit något härsken, om han vetat vilken skrattsuccé han var bland den tidens hårdhjärtade matinébarn.
   Det fanns barn bland söndagspubliken på Luna vid S:t Eriksplan, som ansåg att han t. o. m. gick utanpå Fyrtornet och Släpvagnen.
Den grönvita nationalsymbolen
  
De gamla journalfotograferna, grabbarna som vevade för hand med kepsen bak och fram, avlöstes emellertid på 40-talet av motordrivna kameror som laddats med pankromatisk film. Det blev normala rörelser och flaggor med ljusa kors mot mörk botten.
   I dag är det ju t. o. m. färg i kamerorna. Nästa generation behöver aldrig leva i ovisshet om den svenska flaggan. Alla som vuxit upp med TV vet ju att den är grön med vitt kors.
1700-talets gummihjul!
  
Dagens tonåringar anar icke under vilka vedermödor filmkonsten arbetade för 40-50 år sedan.
   När man filmade Karl XII med Gösta Ekman, skulle kungen skrida en grusgång fram hållande en monolog om vad som hädanefter skulle bliva hans musik. Regissören hade hittat på något så modernt som “kameraåkning”. Man hade ställt kameran på en vagn med gummihjul och drog hela härligheten framför den vandrande kungen. Scenen fick en varm applåd under premiären på Röda Kvarn, ty publiken såg ju vad regissören missat,  spår i gruset av gummihjul. På 1700-talet! Det var ett nytt grepp.
Farligt med replikslarv
  
För att inte tala om, berättade morfar, när man gjorde en stumfilm i Råsundaateljén på en av Selma Lagerlöfs böcker, jag tror rentav det var Gösta Berlings saga. Sten Lindgren, den gamle hedersmannen, spelade prästen som stod i predikstolen och lade ut texten. Eftersom det var stumfilm, var det inte så kinkigt med vad han sade, huvudsaken var att han rörde läpparna. Och Lindgren sade:
   “Veva på nu, för fan, så vi hinner in på Stenvillan och få en sup och en bit innan dom stänger!”
   Restaurang Stenvillan låg på fem minuters taxiavstånd från ateljén och det började bli kris med tiden.
   Det blev ren skandal på premiären, ty ingen hade tänkt på, att landets dövstumma just vid den här tiden hade lärt sig labiologi, d. v. s. konsten att avläsa folks tal på läpparnas rörelser.
   Nu får man svära
   — Efter den pinsamma historien, sa morfar, försågs alla stumfilmsskådespelare med nödtorftiga repliker.
   — Aharu, sa barnen på ungdomens vis. Och ett av dem tillade:
   — Fast när prästerna svär på bio nu för tiden, så hör det till, för då är det nån film av Ingmar Bergman.
   Så är det nog.