RES DEJ, DALARÖ!
           
Manus donerat av Gits efterlevande,
från (oidentifierat reklamblad).    

■■■ Den förvandling som västra Härjedalen genomgått sedan 1960 är bara början. Människorna i fjälltrakterna vet att endast turismen kan få landsändan att överleva. För att komma vidare på den hittills lyckosamma vägen måste Härjedalens fjällfolk få arbeta under snabba beslut, varje förhalning innebär en kapitalförstöring. På samma sätt som de duktiga svenskar, vilka Gustav Vasa och Gustav II Adolf en gång satsade på, behöver härjedalingarna ha fria händer, svängrum och egen beslutsrätt för att tillväxten ska kunna fortsätta. Deras framtid ska inte behöva ligga i händerna på tvehågsna bondepolitiker i Sveg, femton mil från händelsernas centrum. Dessas bestående insats hittills har varit att remittera ärenden till centralbyråkratin i Stockholm med halvårslånga förhalningar som resultat.
FUNÄSDALENS STAD!
  
Vi behöver en ny stad mitt i västra Härjedalen, där den privata initiativkraften låtit någonting hända. Bygg den gärna i Funäsdalen, en stad för de duktiga att bo och arbeta i, medan de politiskt tillsatta byråkraterna må hållas i Sveg.
   Den som möjligen tvivlar på vad jag säger, kan flytta blicken femton ripskott norrut på kartan. I Åre har staten satsat miljoner på Åreprojektet, helt styrt från centralt håll. Resultat: Sveriges största pannkaka.
SKÄRGÅRDEN NÄSTA
  
Det behövs en stad i Stockholms skärgård också.
   På 23 000 öar bor 6 300 bofasta invånare, om sommaren är området en tummelplats för femtioelvatusen badjävlar av olika kaliber samt seglande utländska turister i hela armador.
   Ungefär en gång per år kommer landshövdingar, landstingsråd, kommunalråd och andra beslutsfattare, från maktens boningar fyra mil inåt land, ut i skärgården och försäkrar, att de ska göra allt för att skapa en levande skärgård.
   Hittills har det inte blivit någonting, frånsett en skärgårdsstiftelse, som satt lite fart på turistlivet på Utö.
   Skärgården saknar fortfarande sysselsättning. Dalarö hamn har varit en skandal sedan 1922 när man bordlade den hamnutbyggnad som än i dag inte har kommit i gång. Fiskerättigheter avgörs av en riksdag från skilda delar av bondvischan utan att skärgårdsbefolkningen hörs. Sjöfågeljakt regleras av byråkrater från fastlandet utan att skärgårdsborna får något ord med i laget. Häromåret höjde man taxeringsvärdena på fritidshus till enorma belopp, de som hade sjöutsikt fick finna sig i fyra - femdubbla taxeringar. Den året runt boende fiskarbefolkningen, som haft sjöutsikt sedan 1550-talet, åkte med i samma svep och höll på att få gå från gård och grund.
   Visst tackar skärgårdsborna för intresset varje gång en landshövding uppenbarar sig i vegamössa och gummistövlar för att ta sig en titt på skärgården, men de suckar mer ändå, för de har lärt sig med åren att det blir prat, prat och ingenting uträttat.
RES DIG, DALARÖ!
  
Varför händer inget?
   J0, det är en fråga om feeling, eller rättare sagt en brist på feeling. Det är fel människor som styr skärgårdens frågor, de är aldrig i skärgården, bara en gång om året i vegamössa och gummistövlar.
   Dalarö var municipalsamhälle en gång. Fiskare och tull- och lotsfolk fattade sina egna beslut. Kanske var de inte så visa alla gånger, men så sent som på 50-talet fungerade orten.
   Sen drog byråkraterna på fastlandet in. Vi förlorade provinsialläkaren, vi förlorade telegrafstationen, vi förlorade apoteket, vi förlorade polisen, vi förlorar snart posten och ålderdomshemmet.
   Det enda vi fått är en massa pratkvarnar i vegamössa och gummistövlar.
   Bygg en stad i skärgården, varifrån skärgårdsbor regerar sin egen skärgård! Det är ju ändå bara de som begriper sig på den.
   Gustav II Adolf, var är du?