Sänk fikonspråket!

Manus är donerat av Gits efterlevande (Från en båttidning, av och med Gits)

■■■ Det marina fikonspråket ställer till massor med trassel för nykomlingar på sjön. De salta skepparna svimmar hellre med "kranbalksvis" på läpparna, än säger "snett fram till höger" Men skärgårdsborna själva använder alltmer sällan fikonspråket. Det är dags att begrava det, tycker Gits Olsson.
   Nu rycker dom i startsnörena igen, skepparna på de 900.000 fritidsbåtar som vi enligt gängse statistik har surrande i svenska skärgårdsvatten.
   En ny seglation stundar. Men vad vet vi om det 900.000 fartygens skeppare?
   Vi vet mycket lite om deras kapacitet. Vi vet att amortera är en sak, navigera en annan. Vi kan endast ana oss till grunden av deras sjömanskap och komma till slutsatsen, att 80 proc av fritidsskepparna är att hänföra till kategorin marina klantskallar.
   Isaksson på Rödskär hade fått sitt livs första aktersnurra levererad. Den kom i en stor låda från Pentaverken i Skövde och en instruktionsbok följde med. Grannen, dvs gubben Lundgren, skulle hjälpa till. Lundgren skulle läsa högt ur instruktionsboken, Isaksson skulle koppla greppen.
   När man väl fått snurran fastskruvad på akterspegeln i båten så läste Lundgren:
   ─ Öppna bensinkran A!
   Då gjorde Isaksson det.
   ─ Flöda förgasaren genom att trycka in nålen B upprepade gånger tills bensin droppar! läste Lundgren.
   Då gjorde Isaksson det.
   ─ Linda startsnöret medsols kring balanshjulets tallrik! läste Lundgren.
   Och när Isaksson gjort även detta läste Lundgren vidare:
   ─ Starta motorn medelst ett kraftigt ryck i snöret!
   Isaksson tog spjärn med stöveln mot toften och sög i för kung och fosterland. Men . . . han hade väl inte satt fast knuten på snöret som man bör. När Isaksson ryckte till for han därför baklänges överbord och försvann i djupet med stövlarna i vädret.
   Han var arg som ett bi, fräste och spottade sjögräs när han kom opp till ytan och röt medan han simmade mot bryggan:
   ─ Förbannade Lundgren, hur läser du egentligen?
   Denna historia stod att läsa i SöndagsNisse-Strix för exakt 58 år sedan.
   Sedan dess har ingenting i aktersnurrevärlden förändrats, tro mig. I dag levererar inte bara Volov-Penta och andra svenska snurrtillverkare motorer till svenska folket, japanska och amerikanska tillverkare formligen öser snurror i papplådor över en aningslös armé av fritidsskeppare.
   Under ett femtioårigt sommarliv i Stockholms skärgård har jag varit i tillfälle att kolla utvecklingen i den mån man kan tala om sådan.
   Jag minns en kristendomsadjunkt vi hade i vår vik på 30-talet. Han hade alltid en brinnande cigarrstump i mungipan från morgon till kväll. Och det hade han även när han skruvade av locket på aktersnurrans bensintank för att kolla om det fanns någon bensin kvar. Det fanns bensin. Det small något ohyggligt och tanken såg efteråt ut som en tårtkartong som någon trampat på. Men vad som förvånade oss barn i kristendomsadjunktens omgivning var, att den fromme mannen i detta ögonblick åkallade potentater långt utanför kursplanen.
   Jag tänker på underhållaren Pekka Langer, sommarbosatt på Tynningö utanför Vaxholm. För att kunna ta sig in till Radiohuset och direktsändningar av Svensktoppen en gång i veckan hade han köpt sig en Fjordling med en 80 hästars Mercury på och skaffat sig båtplats vid Djurgårdsbron, varifrån det inte är många steg till radion.
   Mitt i Halvkakssundet hände det som händer alla ovana aktersnurreskeppare, bensinen var slut. Soppatorsken, som den Yamahadrivna ungdomen uttrycker saken.
   Det var bara tre kvart kvar till sändningsdags och Pekka stod i sin båt och svingade den tomma bensindunken i vädret i hopp om att någon båt i den trafikerade leden skulle stanna och undsätta honom med några liter bensin. Det dröjde tio minuter innan någon tog notis om honom och då var det en gammal Petterssonbåt på utgående från Pålsundet som förbarmade sig. Vid rodret stod en kommunalarbetare i vit skjorta med ärmhållare och kaptensmössa. När båten kom långsides, skrek emellertid besättningen, dvs kommunalarbetarens hustru:
   ─ Hugo, de é Pekka Langer, de é "Dolda kameran", stick så're dammar!
   Och så försvann dom.
   Livet till sjöss kan vara så där för den ovane.
   Jag tänker på den här racerföraren vi hade, Picko Troberg, han ni minns med de stora röda mustascherna som satt som ett cykelstyre i ansiktet. Han deltog i det s.k Roslagsloppet som en tid på världen startade från Skeppsholmen och hade mål i Öregrund. Som många andra fritidsskeppare insåg inte denne Troberg att den bofasta skärgårdsbefolkningen är ett stolt släkte som inte tolererar att badjävlar från Stockholm behandlar dem hur som helst. På transportsträckan genom Väddö kanal råkade Picko ut för samma pinsamhet som Pekka Langer, soppatorsken. Men det stod några skärgårdsbönder på en brygga för att titta på loppet. Picko anropade dem i typiskt stockholmska ordalag:
   ─ Hallå där, mörtmördare, ere nån som har lite soppa att sälja?
   Ingen svarade. Idolen ilsknade till och röt:
   ─ Har ni knäck i lurarna, jala bonnläppar, ere ingen som kan fixa lite bensin?
   Då tog en av skärgårdsbönderna till orda:
   ─ Hörru Picko, nästa gång du äter ekkorre till lunch, svälj svansen också!
  Som man ropar i skärgårn får man svar.
   Visst kan man känna medlidande med fotografen Jan Ehnemark. Han är en av de få som kan konsten att navigera, en överdängare på att hitta kontrollerna i beckmörker under nattliga motorbåtsorienteringar. Men ibland hjälper ingenting.
   Han hade stuvat hela semesterbagaget och familjen i motorkryssaren, han hade passerat Mysingen och Damziger Gatt och hade kursen på sjösemesterns första mål, Visby på Gotland. Det svenska fastlandet försvann som en smal strimma och mitt ute på det villande hav, stängde Ehnemark av motorerna. Till den förvånande familjen sa han:
   ─ Det är lika bra att erkänna det, jag har navigerat åt helsefyr!
   Mitt i havet stod en jättefyr som inte skulle finnas där, en rak, mäktig pinne på horisonten!
   Vad gör man? Pejlar kanske? Jo, det går ju an att försöka. Men frun ombord, som är en praktisk natur, sa:
   ─ Styr på fyrn, det kanske står vad den heter på själva kasunen. Den kanske rentav är bemannad av någon som kan tala om var vi hamnat?
   Barnen fnissade.
   Ehnemark styrde mot fyren i förtvivlans mod.
   ─ Det är något styrfel på våran båt, skrek han ner i ruffen, jag ligger på svag styrbordsgir hela tiden fast jag håller rak kurs på fyren.
   Tjugo minuter senare vann Jan Ehnemark klarhet. Då syntes inte bara fyren ovan horisonten utan även bogserbåten som drog den, Falsterbo revs nya fyr under bogsering ner mot Skåne!
   Nu tycks det vara så med den nya fritidsskepparna, att dom kan sina motorer ganska bra, att dom vet vad som är bak eller fram på kompassen och att det t.o.m finns dom som kan lägga ut en kurs, i varje fall om de använder en sån där behändig kurslinjal.
   Men det är det marina fikonspråket dom aldrig lär sig. Det är just fikonspråkets fel, att alla de som köper båt i dag och ger sig ut på farvattnen, bildar en grupp som redan från början är dömd till alienation.
   Fritidsskepparnas äldsta generation kräver av dem, att de redan vid första kontakten med sjölivet ska veta vad det innebär att göra en haklask med skärnagel, svikta ett fall, naja en ända. Det gör dom inte.
   Jag minns ett exempel på vad detta fikonspråk kan ställa till med. Det var ägaren till en gammal hederlig folkbåt av trä som i en kinkig passage överlät pinn till en ovan passagerare, därför att han själv hade något att bestyra på fördäck. Därifrån skrek han till en ovane rorgängaren:
   ─ Se upp för grynnan kranbalksvis om styrbord!
   Hade han sagt "snett fram till höger", hade han haft båten kvar i dag. Men så fungerar det inte i de salta skepparnas led. Det håller på sitt fikonspråk och väljer att svimma med "kranbalksvis" på läpparna.
   Om vi låter de nya skepparna säja "snören" och "knyta knutar" och kalla fendertarna för "puttifrån-påsar" tror jag vi kunde räkna på en ökad säkerhet till sjöss. Det är klokt att avskaffa ett fikonspråk som tar livet av folk.
   Skärgårdsborna själva använder alltmera sällan det marina fikonspråket. Som gammal seglare vet ni givetvis att utanpåhängande roder på båtar brukar ha två eller tre gångjärn och att gångjärnen består av A malja, vilket är en ring i akterspegeln, och B fingerling, vilket är en krok på rodret som passar i maljan.
   Hände sig att en söndagsseglare jag känner råkade bryta av en av fingerlingerna och uppsökte ett varv utanför Dalarö för att få saken reparerad. Men ack, det råkade vara en lördag då alla varv håller stängt. På varvet var endast varvsägarens hustru hemma. Mannen knackade på i bostaden och sa:
   ─ Snälla fru Nyberg, jag har fel på min fingerling och det är lördag, vad ska jag göra?
   Varvsägarhustrun drog igen dörren med ett brak. Sen öppnade hon köksfönstret och skrek:
   ─ Otäcka karl, ni får väl skriva till Inge & Sten som alla andra!
   Begrav det marina fikonspråket! 900.000 fritidsskeppare skulle jubla vid graven.