Skepp och hoj. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (Reklamfolder för cykling, av Gits)

■■■ ACK, var det någon som sa i veckan, man saknar Svenska Amerika Linjens vita atlantångare . Kungsholm, Drottningholm, Gripsholm . . . det var en tjusig epok!   
   Tycker jag inte alls!
   Jag krossade Atlanten med Kungsholm med start från Göteborg tredjedag jul 1967. Man hade ju sett på bio hur det skulle vara och hade vissa förväntningar. Man skulle promenera i månskenet på däck i vit smoking och en dekolleterad dam under armen. Vi skulle luta oss mot relingen, jag skulle tända två cigaretter och överräcka den ena till damen, precis som Paul Henreid gjorde i någon film.
   Min vita smokingjacka gjorde dock ingen succé ombord. Den ende som reagerade var ett svenskamerikanskt blodtryck som röt: "Vaktmästarn, får vi en omgång till här!"
   DET BLÅSTE i tio dygn och havet var ganska enformigt.
   Men man uthärdade tack vare Jansson och hans cykelinstruktion. Jansson hade inte mycket att göra för vi var bara 150 passagerare ombord. Jansson umgicks med alla och underhöll oss med högläsning ur Arméns cykelmaterielinstruktion (Acmi), fastställd 1943 och utgiven av, Lantförsvarets kommandoexpedition, Bokdetaljen.
   SOM ALLA militära handböcker utgår denna cykelbok från att civila personer är idioter. Från att ha redogjort för cykelns huvuddelar kastar sig författaren handlöst ut i en redogörelse för pedalernas anatomi: "Pedalerna bestå av inre och  yttre pedalplåtar, pedalgummin och pedalhylsa", läste Jansson medan Atlanten hävde sig tung och öde utanför ventilfönstren.
   "I pedalhylsan ligger pedallagret, som består av inre och yttre pedalskål, inre och yttre kulhållare med kulor, pedalkona, pedalmutter med bricka samt pedalkapsel. Den inre konan utgöres av pedalaxeln. Muttrarna hålla fast pedalerna vid pedalaxlarna, som äro inskruvade i vevarna. Pedalerna äro höger- och vänstergängade liksom vevpartiet".
   
Och allt detta har man trampat på, suckade Jansson i höjd med Hebriderna.
   MEN DET skulle dröja ända till Manhasset utanför New Foundland innan Jansson hann fram till bokens bärande kapitel, det som handlar om hur man buntar ihop en hel hög cyklar ovanpå en enda cykel för att kunna transportera dem under sådana ögonblick av svår avskjutning i kriget, att endast någon enstaka soldat återstår, på fem cyklar.
   "Transportkoppel för 4-5 cyklar ordnas på följande sätt", läste Jansson med samma vibrato på stämman som Olof Widgren brukar ha när de ger Ibsen på Dramaten.
"För hopsättningen av transportkoppel behöves tre (3) man. Första man tar en cykel - den bärande cykeln - tillser att vänstra pedalen står framåt och något lägre än den högra, ställer sig därefter framför cykeln, vänd mot denna och fattar med båda händerna om styrstången.
   Andra och tredje man taga var sin cykel samt ställa sig, andra man till vänster och tredje man till höger om den bärande cykeln och göra därefter helomvändning med respektive cyklar, varvid tillses, att den pedal som efter vändningen befinner sig närmast den bärande cykeln står rätt upp.
   Andre man lyfter sin cykel och hänger den med pedalen på den bärande cykelns packningshållare så långt fram som möjligt. Härvid tillses att de hängande cyklarnas bakhjul stöda mot den bärande cykelns pedaler samt att deras packningshållare komma att ligga under styrstången på den bärande cykeln och under stänkskärmarna framför bakgafflarna på de hängande cyklarna, under det att tredje man sammanbinder styrstängerna med en rem. Den fjärde cykeln läggs därefter med kedjehjulet uppåt och framhjulet bakåt ovanpå de sammanbundna cyklarna och dessas längdriktning. Vid behov kan ytterligare en cykel läggas ovanpå det färdiga kopplet.
   Kopplet får icke dragas baklänges enär den bärande cykelns pedaler i så fall rotera".
   DET RÅDDE en gripande tystnad ombord sedan Jansson avslutat högläsningen av detta vackra kapitel. Det var tur att Sverige inte kom med i kriget.
   Så var det på Atlanten.