De tusen öars land. . .
                   
Manus donerat av Gits efterlevande.  (bilaga till Vi Bilägare, "SOMMAR SVERIGE"! nr 11 sommaren 1981) 

■■■ Stockholms skärgård, unik i världen, ligger nysanerad och försommarglittrande, 23 000 öar bara väntar på dig. Genom allemansrätten är de dina allesammans, bara du följer reglerna, uppträder som folk och inser att det också finns en allemansskyldighet.
   Trots att denna skärgård har legat där i flera tusen år mellan Grisslehamn och Landsort, tog det förvånansvärt lång tid för folket att upptäcka den.
   Den första "badjäveln" hette August Strindberg, han upptäckte skärgården åt stockholmarna och det är knappt 100 år sedan.
   På 1800-talet hade grosshandlarna byggt sina villor längs stränderna mot Vaxholm, längre ut hade man inte vågat sig. Men 1887 kom den ut, boken som vållade fullkomlig explosion i havsbandet, Strindbergs festliga, frodiga, folkliga roman "Hemsöborna"! Plötsligt skulle varenda grosshandlare hyra stuga eller köpa mark i havsbandet och bli sin egen Carlsson.
   Begreppet "badjävlar" föddes. En sådan uppträder i stövlar, snickarbyxor, blåblus och vegamössa samt röker krokig pipa, s.k. Fälldinsaxofon, för att helt leva upp till rollen som genuin. De 6.000 urinnevånarna, de genuina, går i utsvängda jeans, t-shirt samt röker Marlboro.
   Många har sjungit skärgårdens lov, andra har vänt tummen ner. "Stockholms skärgård är en kalops", muttrade Hjalmar Söderberg. För Albert Engström, Bruno Liljefors, Heidenstam, Fröding och Taube var den ett paradis, kanske därför att de lyckades hitta filébitarna i kalopsen.
   Det var nämligen sekelskiftets kulturmaffia som blev de första "badjävlarna" i skärgårn, ett slags pionjärer för livet i havsbandet. Några av de nyssnämnda histrionerna hyrde en sommar hos skeppare Sjögren på Östra Lagnö och Liljefors ville förstås lära sig segla.
   ─ Går väl bra dä, sa skeppare Sjögren. Kom med ner till bryggan.
   Där låg skötbåten och Sjögren sa:
   ─ Här är alltså en båt. Det här partiet här framme kallar vi för fören, baken kallar vi för aktern. Om en nu tänker sej att vi seglar för babords halsar bidevind.    
   ─
Förlåt, avbröt Liljefors, vad menas med bidevind?
  Då tittade Sjögren med förakt på konstnären och sa:
   ─ Är Liljefors så förbannat obildad, att han inte vet vad som menas med bidevind, då skiter vi i det här.
  Och det gjorde man.
  Anders Zorn tände också på skärgården, kom till Dalarö tillsammans med Emma Lamm som sedermera blev hans hustru, föll pladask för landskapet och sa till Albert Engström:
   ─ Albert, här vill jag måla, du får skaffa mej en båt!
  Albert skaffade båten "Mejt" (som än i dag seglar i skärgårn med konstnären Göran Brunius vid rodret) och satte Zorn i segellära, för segla kunde han inte, masen. Det var inga dåliga skolseglatser man gav sig ut på, med skutan lastad till relingen med punsch och whisky korsade man Östersjön både på tvären och längden. Det var Albert som svarade för mathållningen, mest corned beef, eftersom det var den enda ätbara köttkonserven som fanns på den tiden. När herrarna låg på kryss någonstans mitt i Finska viken, tänkte Albert att det skulle sitta bra med lite färskproviant och ville göra strandhugg. För att linda in det lite sa han:
   ─ Anders, nu när vi är så nära, kan vi inte angöra St: Petersburg och träffa en gammal vän till mej, Maxim Gorki?
   ─ Nä, du Albert, sa Zorn, nu är vi ute för att segla, inte för att pokulera med några jädrans journalister!
  Vilka är då filébitarna i denna kalops på 23.000 öar? Om vi utgår från sevärdheter och intressanta strandhugg, så bidrar jag gärna med en personlig lista och börjar i norr, i Engströms Grisslehamn.

Postrodd och minnen
  
Från Grisslehamn startar varje år den fantastiska postrodden till Åland och tillbaka. Posten mellan Sverige och Finland gick den här vägen förr, vid öppet vatten med roddbåt, vintertid med iskälke och vid osäkra isförhållanden med både och. För att bevara minnet av strävsamma rospiggars postbefordran över havet arrangeras postrodd en söndag varje sommar, ett evenemang som har sina poänger.
   Men den stora attraktionen i Grisslehamn är förstås Albert Engströms ateljé på klippan mot Ålands hav, där det ser ut som om Albert just lämnat för att ta kafferast. Stativ och målningar, penslar och bössor, vettar och fiskedon. Och i taket hänger en grönländsk kajak. Ateljén visas varje dag för en billig entréslant.
   Har ni tid, kan ni också kvista över till Blommens hage och ta er en titt på Xylografens stuga. Xylografen Kalle Andersson drabbades av två slag vid 38 års ålder, dels gjorde den nya klichétekniken hans träsnitt överflödiga, dels fick han tbc och rekommenderades luftombyte. Han gick ned till Strandvägen, valde ut en ångbåt som såg trevlig ut och åkte med så långt den gick. Bryggan hette Grisslehamn. Kalle steg av, hyrde en liten stuga, botade sin tbc med vinterbad och iskallt korsdrag, levde och söp med Albert Engström tills han dog 88 år gammal.

Upp med broarna
  
Man kan gå utomskärs söderut från Grisslehamn, själv föredrar jag den idylliska inomskärsfarleden Väddö kanal. Det är här som Roslagsloppet förvandlar sommarfriden till en vrålande kör av aktersnurror varje augusti. Många av de högvarviga motorerna tål inte krypfarten genom kanalen utan överhettas och lägger av. Det var här som racerföraren Picko Troberg, han ni minns med de yviga röda mustascherna, råkade ut för bensinstopp när han deltog i loppet.
Det stod en klunga skärgårdsbönder på en brygga och kikade på loppet och Picko skrek:
   ─ Hallå där mörtmördare, e're nån som har lite soppa att kränga?
   Inget svar. Då blev Picko förbannad:
   ─ Har ni knäck i lurarna, jädrans bonnläppar? Ere ingen som har lite soppa att avstå?
  Då sa en i klungan:
   ─ Hörru Picko, nästa gång du käkar ekorre till frukost, svälj svansen också!
  Har ni mast på båten får ni begära broöppning på något ställe. Det finns en historia om det också. Den berättas i trakten som exempel på höjden av självförtroende. Det var flugan som flöt på rygg nedför Väddö kanal och skrek:
   ─ Opp med broarna, grabbar, jag har fått erektion!
  När ni har rundat Kapellskär och har Marö med sitt utsiktstorn om babord och vid horisonten anar det Sundskär där Gösta Bohman försvarar rätten till sitt utedass, kan ni leta er in mot Roslagskusten med en svag styrbordsgir, ty utanför Spillersboda i Furusundsfjärden ligger Roslagens mest besjungna öar. Kalle Schewens, Svansarna, Lillsvansen och Storsvansen, där Pelarorden håller sina beryktade sommarting. Sällskapet bildades av sommargäster och skärgårdsbor 1892 och von Schewen höll med ö och stuga att sammanträda och dricka kaffekask i. Här glammade riksbekanta storheter som Albert Engström, Xylografen, Gräskökungen Uno Österman med fiolen. Sven Barthel, Roland Svensson, Einar Malm, Jerka Trähoppa och så förstås Evert Taube, som 40 år gammal skulle tacka von Schewen med en vals och skrev "Calle Schewens vals". Den blev liggande som vilken tillfällighetsvers som helst, men när ett musikförlag erbjöd Taube 100 kr för en grammofoninsjungning, om han kunde fixa en baksida också, så fick valsen bli baksida. Svenska folket glömde snart vilken framsidan var.

Det flagnade Fagervik
  
I Furusund, Fagervik i Strindbergs "Fagervik och Skamsund" finns bara Hammerska ladan och Astrid Lindgren kvar, resten av den fordom så fashionabla badorten är flagnade minnen. Societetshuset brann ner redan på 50-talet, de anrika sommarvillorna med de pompösa namnen Solferino, Montebello, San Carlo och Kavaletta har mist sin elegans. Men ni kan ju göra ett strandhugg och lyssna på Bertil Perrolf som säkert radiopratar från verandorna den här sommaren också. Ska ni sen vidare söderut och tycker att Furusundsleden med sin ålandstrafik är en marin E4, så kan ni gå på utsidan om Blidö och Yxlan, en stillsammare skärgård med vidare vattenvidder. Gör gärna en avstickare till Norröra och känn igen er - ön hette "Saltkråkan" i den älskade TV-serien på 6O-talet.
 
Kändisarnas holmar . . .
  
Ni kan ansluta till Furusundsleden igen genom det vackra Siarösundet och lyfta på mössan för Jussi Björlings minne, det var här han metade mellan solistengagemangen på världens operatribuner . . . Ni kan gå genom Klintsundet mellan Västra och Östra Lagnö, där Liljefors en gång skulle lära sig segla . . .
Ni kan leta er ner genom Ingmarsö och Svartsö och vinka till alla ångbåtarnas överstepräst, radions och Vi i 5:ans Berndt Friberg på Söderboudd . . . Ni kan göra en sväng utåt Möja och vinka till Bertil Danielsson på den lilla ön Trulsör i Möja Västerfjärd. Det var här han gjorde filmen om "Viggen Viggo", det var här han gjorde TV-serien "Året på ön" . . . Ni kan styra söderut mot Runmarö och göra ett strandhugg för att insupa miljön till Gustaf Jansons skärgårdsromaner "Ön" och "Öns herre", han var pappa till Gösta Gustaf Janson och skrev minst lika medryckande som grabben. På öns östsida kan ni vinka till Lars Forssell, som här har en stuga med utsikt mot den steniga Gråskärsfjärden.

• . . . Och så Sandhamn
  
Från Runmarö är det bara en liten fjärd över till Sandhamn, skärgårdens centrum för alla "badjävlar" sedan 100 år med en pittoresk kåkbebyggelse, sammanträngd kring KSSS klubbhus och Elias Sehlstedts gamla tullgård. När havsbandets öar exploaterades av seglande stockholmare, kom grosshandlarna hack i häl på kulturlejonen som var först på plats. Vid regattadags är hamnen en skog av master, som pinglar som ett klockspel när slarvigt spända fall slår mot aluminiummasterna. Vid starten för Gotland runt, seglarvärldens årliga storjippo, ska ni hålla er undan. Då finns här inte plats att lägga till ens med en smal kanot.
  Det var väl i en sådan gröt som en berömd grosshandlare hittat ett hål när han anlöpte Sandhamn med en jakt i miljonklassen. Han instruerade besättningen mycket noga.
   ─ Du är förgast och hoppar i land med fånglinan! . . . Och du är aktergast. Pass på! När jag ropar "Låt draggen gå", så ska den gå på sekunden!
  Mycket folk samlades på stranden, ty om sanningen ska fram så var angöringsfarten en aning hög.
   ─ Låt draggen gå! skrek skepparen och så rände miljonjakten nosen i kajen så att det uppstod krosskador för femton-tjugo tusen.
  Och han som skulle ansvara för akterdraggen då? Jo, visst slängde han draggen, men han råkade slänga den i jollen!
  En annan version av historien gör gällande att den handlade om självaste Jacob Wallenberg på väg in med "Refanut". Men Wallenberg såg vad som var på väg att hända, varför han skrek till rorgängarn:
   ─ Sikta på något billigt!
  Och så blev seglarvärlden en "Vega" fattigare.
  Sandhamn är förvisso en upplevelse. Ni kan äta en dyr men fin middag på Klubbresturangen. Ni kan äta billig men härlig flundra på Sandhamns Värdshus som också har rättigheter. Eller ni kan nöja er med att hälsa på i skärgårns minsta bageri, där dom tar fem kronor för Seglarlimpan och 1:50 styck för Seglarbullarna.

Hit kom piraten i Ford över isen
  
Ett par pistolskott SV om Sandhamn ligger Bulleröarkipelagen med Bruno Liljefors jaktstuga och ateljé på själva Bullerö. Hela övärlden här, 900 öar och kobbar, är naturreservat, men ni är ändå så välkommen att titta. För dem som ingen egen båt har, går det taxibåt onsdagar och söndagar från Stavsnäs. Det kostar 38 kr t&r och resan tar 30 min ut.
   Det går märkliga historier om Liljefors tid på ön. Varje vinter bjöd han den tidens kändisar på jaktpartajer. Man samlades i Dalarö för att med ryggsäck och långfärdsskridskor ta sig över isarna till Bullerö. Alla som inbjudits brukade ställa upp, men en gång hade Fritjof Nilsson Piraten, den skånske författaren, ringt ut till Dalarö och låtit hälsa att "han skulle komma senare". När jaktsällskapet nått Bullerö och fått varmt i stugan, skickade man upp en man i utsiktstornet för att spana efter Piraten. Och där kom verkligen en svart prick på horisonten. Men det var en stor prick . "Han kanske har päls på sig?" var det nån som sa. Men efter en stund uppfattade man att han smattrade också! Piraten kom över isarna i en T-Ford! "Men Forden har svans". sa utkiken. Och minsann, när Piraten svängde upp med Forden, hade han en stor boj av stålplåt släpande efter bilen i en kätting på 60 meter. Och på bojen hade han textat med stora bokstäver: "Härunder vilar Fritjof Nilsson Piraten".
 
Selambs hus på berget
  
Från Bullerö styr ni vidare mot sydväst, antingen i den steniga men charmfulla skärgården mellan Långviksskär och Jungfruskär eller mellan Långviksskär och Nämndö. Framför er observerar ni något egendomligt på horisontens strandlinje. Det liknar ett hus och är det också, det enda hus i skärgården som på sjökortet utmärkts med ordet "Hus". När ni kommit närmare ser ni det mäktiga timmerhuset i fornnordisk stil, byggt högt uppe på Mörtö Bunsös berg. Och ni tycker kanske att ni känner igen detta egendomliga örnbo. Rätt så, det var det här huset som fick föreställa den galne broderns tillflyktshus i TV-serien "Selambs". Husets verkliga historia är faktiskt mera spännande än TV -serien. Här gömde bolsjevikerna de ryska kronjuvelerna efter revolutionen. Här dryftade Hjalmar Branting storpolitiska frågor. Här bodde Lenin strax före 1917. Här satt den ryske järnvägsministern Lomonosov och förhandlade om köpet av hundra svenska lokomotiv från Nyqvist & Holm i Trollhättan, att betalas i rent guld. Den svenske bolsjeviken och affärsjuristen Wilhelm Hellberg ägde nämligen villan och förmedlade ånga kontakter mellan bolsjevikerna och västvärlden.
   Från Mörtö-Bunsö gick ångaren "Eskilstuna III" i tämligen regelbunden trafik, lastad med medicin och kontraband för ryska hamnar. Lenin hade denna kanal som enda möjlighet på grund av den engelska handelsblockaden. Via Mörtö Bunsö lät bolsjevikerna också smuggla ut ryska ikoner på världsmarknaden i syfte att skaffa västvaluta.
 
Hemma hos madam Flod
  
Strax innanför Mörtö Bunsö, åt Dalaröhållet till, ligger ön i Strindbergs hjärta, ön där madam Flod och drängen Carlsson regerade medan den lättjefulle Gusten mest hölls med sjöfågeljakten. Sagans "Hemsö" heter Kymmendö i det civila, av stockholmare uttalad Tjymmendö, av öborna kallad Kymendö med ett m. Gustens sondotter Hjördis och hennes man Richard Wahlström, driver gården i dag. Tycker ni er känna igen allt, är det inte så konstigt, för alla de filmversioner som gjorts av "Hemsöborna" är inspelade på plats. Kvar i professorsvillan står också den chiffonjé som Strindberg lämnade, kring knutarna doftar i juni de syrener som Strindberg planterade. Att gamle Berg, som Gusten egentligen hette, vägrade Strindberg att återvända sedan han läst boken, var ju en tragedi för Strindberg som resten av sitt liv hyrde ömsom på Dalarö, ömsom på Furusund och Runmarö. Han kom för alltid att sakna sitt Kymendö.
   Ni är välkomna att titta på ön. Då bör ni lämpligen lägga till vid varvet i sundet mellan Ornö och Kymendö. Dagens hemsöbor driver både båtvarv och jordbruk, det bor fler människor å Hemsö nu än än på Strindbergs tid.
   Det går Waxholmsbåt hit mest varenda dag från Dalarö brygga.

Ett museum med sprit
  
Dalarö, en kvarts båtresa från Kymendö, är södra skärgårdens metropol. Liksom Furusund i norra skärgården har den ett förflutet som fashionabel badort, en lövsågad idyll kring det tullhus som Gustav III lät bygga här då Dalarö var den marina porten mot öster.
   I detta tullhus inryms i dag ett tullmuseum som öppnar klockan 14 varje söndag och är ett roligt monument över smugglingens år i Stockholms skärgård. Smugglingen på 20- och 30-talen var ett viktigare näringsfång för skärgårdsbefolkningen än man riktigt förstått. 1931 smugglades 13 miljoner liter estnisk 96-procentig sprit in i landet av fiskarebefolkningen. Tullen beslagtog det året 13.000 liter, dvs. en fattig promille!
   Smugglingen gick till på olika sätt. Dels företogs den i egen regi av skärgårdsbor som mötte de estniska skutorna vid territorialgränsen och bogserade iland spriten i "torpeder" i sex knops fart. Med "torpeder" menades att man buntade ihop dunkarna 20 och 20 och spikade ett ribbverk av smäckra bräder omkring. När tulljakten siktades vid horisonten fäste man sänken i form av grovt salt i säckar vid torpeden som därvid sjönk. Och när tullen var borta, hade saltet hunnit smälta, torpeden flöt upp i kraft av spritens specifika vikt och transporten kunde fortsättas. Uno Österman på Gräskö och Lill-John i Furusund var de stora namnen inom den här formen av smuggling. Deras sprit inköptes av hejdukar i stan som Atlas-Pelle och Siden-Olle. Sen fanns det en annan bättre organiserad smuggling under ledning av den legendariske Algot Niska. Han utrustade skärgårdsborna med nybyggda hypersnabba smuggeljakter som alla hade den egenskapen att de gick minst 5 knop fortare än tullens båtar. Smugglingen upphörde som genom ett trollslag, sedan den svenska regeringen beslutade att köpa upp den estniska statens överskott av starksprit. Smugglingen övergick så att säja i statlig regi.
   Men kvar i museer i Dalarö finns alla de festliga minnena från åren.
 
Hjalmar B och Hasse Z
 
Dalarö brygga är en brygga i litteraturen. Det är Strindbergs brygga, Gustaf Hellströms brygga, Hasse Z:s brygga, Hjalmar Bergmans brygga.
  Hjalmar Bergman och hans Stina bodde på Segelholmen, två sjömil utanför Dalarö. De kom ut redan i april och återvände inte till staden förrän Hjalmar var klar med årets produktion, vare sig det rörde sig om en pjäs eller bok eller ett filmmanus.
  Ni kan göra en avstickare förbi holmen, det gula huset på sydsidan ligger där än, fast ön är styckad till tomter och översållad av sportstugor. På Hjalmars tid fanns bara den gula villan och två roddbåtar. Trots att de båda makarna levde i ett s k plantoniskt förhållande, var Hjalmar sagolikt svartsjuk. När han hade ärende intill posten i Dalarö, rodde han i ena båten och tog den andra på släp så att inte Stina skulle kunna hitta på några dumheter.
  Hasse Z hörde till den sommarkoloni som uppstod på Utö kring sekelskiftet, där en grosshandlare föresatt sig att göra en sorts Furusund av ön. Han lockade dit målaren Rickard Lindström, författaren Gustaf Hellström. Hasse Z och många andra av tidens storheter. Hasse Z kom hit sommaren 1912 på flykt undan olympiska spelen i Stockholm.
   Någon sjömil söder om Dalarö, på vägen mot Utö, ligger Dalarö skans, en gråstensburk på ett kalt skär. Fästningen har 300 år på nacken men har aldrig varit annat än ett militärt fiasko. Det hette på sin tid, att män som icke ägde snille nog att göra karriär inom handel eller bergshantering, fick bli officerare. De som icke lyckades som officerare. blev ämbetsmän i Finland. De som inte platsade ens där, fick bli kommendanter på Dalarö skans. Sin enda roll spelade skansen som karantänstation för sjöfart utomlands ifrån mot Stockholm.
   Lasten lossades här, besättningarna inkvarterades i karantänbaracker och fartygen skurades med frätande medel inombords.
 
Fiaskonas skans
  
Militärt kom sanningens minut för Dalarö skans 1719 när ryssarna härjade och brände i skärgården. Men kanonerna avlossade aldrig ett skott, ty ryssarna gick omkring fästningen i stället för att offra folk på ett stormningsförsök. Medan kanonerna höll tyst brände ryssarna Dalarö samhälle, ett par kilometer därifrån. Men lägg gärna till och ta en titt på de intressanta valven. Sjövärnskåren har sin sommarutbildning här, så stället är sommartid alltid bemannat.

Bara kapten Nemo som fattas
  
Liksom Evert Taube på kryss med Ellinor kan man över Mysingen "gå till Utö för natten", denna gamla gruvö mitt i havet med sina svarta vattenfyllda gruvhål. Man kan stå länge och glo ner i det trolska djupet, skulle kapten Nemo sticka upp med Nautilus för att kolla om kusten var klar, skulle man knappt bli förvånad. De 800-åriga schakten på Utö är bland det trolskaste landet, kan bjuda på.
   För 100 år sen stängdes gruvan och personalen bjöds på ett hejdundrande kalas som slutade med att alla gästerna kastade sina silvertallrikar i de svarta hålen. Upplysande tavlor berättar om gruvdriftens strapatser i gången tid. Gruvarbetarna fick ta sig till jobbet på botten via 200 meters stegar, uppfordrade malmen i korgar med hjälp av ett tröstlöst vandringsverk. Den stränga vintern 1692 tog man upp 13 224 tunnor snö, 100 211 tunnor vatten, 6 420 tunnor gråberg och 17 725 tunnor järnmalm.
   I dag bor kändisar i de gamla gruvstugorna kring Lurgatan på Utö, förre utrikesministern Torsten Nilsson bor här. Gunnar Lange bodde här.

Hem till Sjöblom
 
Sedan 1651 lyser fyren på Landsort, dagens mäktiga torn bildar ett fint utropstecken för Stockholms unika skärgård. Lots- och fyrplats har här varit i hundratals år, blandningen av skärgårdsidyll och vredgat hav har alltid utövat dragning på stockholmska sommargäster. Att se lotskuttern forcera bränningarna i inloppet till Landsorts västerhamn, där det ligger en sten på 1,6 meter, en dag när sydvästen ligger på, det är ett skådespel.
   Jag vet inte hur det är på Landsort i dag, men för en del år sen kunde man roa sig med att ställa sig bland kåkarna, forma händerna till en tratt och ropa "Sjöblom!". Då kom det tio-femton gubbar kutande på en gång, för alla hette Sjöblom.
   Ni som kanske kommer från Utö över Mysingen via Nynäshamn har en alldeles speciell upplevelse på vägen. Ni ska passera landets smalaste kanal mellan ön Järflotta och fastlandet, Dragets kanal, som inte är stort mer än två båtar bred. Kanalen, ett dike som ryska krigsfångar sägs ha sprängt i berget, tränger lite kring höften, men resan är en upplevelse, även om det är en kort stund av lycka.
   Ja, det här är några av de smultronställen på sjökortet som jag brukar visa gästande människor som aldrig upplevt Stockholms skärgård. Det finns naturligtvis massor av andra attraktioner, de rökta flundrorna de säljer hos Sundbergs på Biskopsö, den fantastiska bebyggelsen på Huvudskär, de underbara badlagunerna på utsidan Jungfruskär, för att nu ta några ställen i ytterskärgården.
     Inomskärs kan man fascineras av Glas-Kalles lustiga monument på Mansören i mynningen av Lindalssundet, eller den ryktbare flygarbaronens kanotliknande båt som ligger uppdragen på en brygga i Kolström nedanför Ingarö kyrka.
   Man skulle också kunna orda om övärlden kring Vaxholm, om själva sommarstaden Vaxholm där Åke Söderqvist steker så underbar strömming på hotellet.
   Men lite ska ni väl upptäcka själva, era badjävlar! Det finns ju så fina kommunikationer numera. Och kommunikationer är A och O för den som vill till Ö.