Här är filén av skärgårn!
    
Manus är donerat av Gits efterlevande (Reklamfolder för Haninge Kommun, av Gits)

■■■ En dag när Vår Herre hade spenderbyxorna på sig gav han människorna Stockholms skärgård, ett landskap i havet som är unikt i världen, 23.000 solstekta öar kringkluckat av glittrande vågor.
   Haninge skärgård med Dalarö som central brygga har i alla tider lockat stockholmarna, eftersom den råkar vara filébiten av allt det goda.
   Dalarö brygga har sett stockholmare göra avstamp för sina skärgårdsupplevelser i trehundra år. Den första "badjäveln" i Haninge skärgård var Gustav III, som byggde sig ett ståtligt tegelhus i backen ovanför hamnen i Dalarö med den dubbla uppgiften att vara tullhus och samtidigt ett ståndsmässigt högkvarter för  konung med uppvaktning. När den första hjulångaren angjorde bryggan för 130 år sedan tog turismen Dalarö med hull och hår. Oscar II dansade på Socitétshuset, Karl XV förförde damer i bersåerna, August Blanche betraktade badlivet från sin parksoffa och Verner von Heidenstam och Snoilsky redovisade sina idylliska äventyr i versrader som målade idyllen i glada pastellfärger.
   Men riktig fart på sommarturismen i Haninge skärgård blev det förstås inte förrän August Strindberg kom gungande över fjärdarna med hjulångaren Jacob Bagge och slog sig ner som sommargäst på Kymmendö. 1887 kom han ut med "Hemsöborna", där han berättar om värmlänningen Carlsson som råkar ut för en kulturkrock i havsbandet.
   "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem kring halsen . . ."
   Boken blev signalen till en folkvandring ut från stan till de yttersta skären. Varenda grosshandlare skulle köpa sig en holme och bygga sig en kåk därpå och bli sin egen Carlsson.
   Som tur var för skärgården hann 80-talets kulturmaffia aningen före grosshandlarna, tur därför att författarna, målarna och musikerna fungerade som en enastående PR-trupp vilken gav skärgården en marknadsföring som gjorde den till ett folknöje. Bruno Liljefors, Heidenstam, JAG Acke, Albert Engström hyrde boningar av fiskarbefolkningen. Anders Zorn blev så betagen att han skaffade sig båt och målade naket på öarna utanför Dalarö. Hjalmar Bergman och hans Stina etablerade sig i gula villan på Segelholmen som blev deras enda fasta bostad i Sverige, vintertid bodde de mest i Florens. Men det var på Segelholmen han skrev de folkkära böckerna - Markurells, Flickan i frack, Farmor och Vår Herre, Swedenhielms.
   Liljefors köpte sig en hel arkipelag i havet, Bullerö, där han byggde ateljé och arrangerade beryktade fester för tidens storheter. Festerna och jakterna på öarna pågick ända fram till 1940 när konstnären gick bort. Det berättas från ett av de sista jaktpartajerna, en vinter på 30-talet, att de inbjudna samlades på isen just nedanför Dalarö brygga för att på långfärdsskridskor ta sig över isarna ut till Bullerö. Alla inbjudna kom på utsatt tid utom "skåningen", en ung advokat från Tranås som just gjort en lovande författardebut under pseudonymen Fritjof Nilsson Piraten. Han hade per telefon till kiosken på bryggan meddelat, att han "skulle komma senare" . Sällskapet kunde inte vänta på honom utan måste ge sig iväg medan väder var. Isarna låg spegelblanka på fjärdarna och man nådde Bullerö på rekordtid, gjorde eld i spisarna och skickade upp en man i det befintliga utkikstornet för att spana i kikare utifall Piraten skulle dyka upp vid horisonten. Strax rapporterade utkiken att något nalkades långt borta mot fastlandet.
   ─ Men det ser ut som en björn, sa han.
   Liljefors övertog kikaren och sa:
   ─ Ganska konstig björn, han röker ju cigarr.
   En blå rökslinga flöt nämligen ut längs horisonten. Efter ytterligare en kvart skrek utkiken, att det var nog fan en björn i alla fall, för det brummade om'en. Liljefors kikade igen och sa, att någon björn var det knappast, för det ringlade sig en lång svans efter föremålet och det trodde sig djurmålaren veta, att inte sitter det någon svans på björnar.
   En stund senare var mysteriet uppklarat. Det var en T-Ford som kom brummande över isarna. I framsätet satt chaufförn, i baksätet satt skåningen Nilsson Piraten i vargskinnspäls. Och efter Forden släpade en järnkätting på 60 meter och i änden på kättingen skramlade en stor plåtboj på vilken författaren hade textat med svart målarfärg: "Här under vilar författaren Fritjof Nilsson Piraten".
   På Utö i den sydligaste delen av Haninge skärgård fick en grosshandlare för sig vid sekelskiftet att han skulle bygga upp ett sommarparadis för kändisar. I de övergivna gruvarbetarbostäderna eller i lägenheter i de av grosshandlaren uppförda sommarvillorna flyttade dom in, Hanna och Georg Pauli, målaren Rickard Lindström, författaren Gustaf Hellström, teaterchefen Tauline Brunius, författaren Henning Berger och flygarbaronen Carl Cederström.
   Sommaren 1912 kom kåsören Hasse Z farande med ångbåten å flykt från olympiaståhejet inne i Stockholm och blev bofast så länge han levde. Fröding satt här i en stuga en sommar och läste korrektur på "Stänk och flikar". 1922 seglade Evert Taube in med kostern "Ellinor" och lekte vid kajen fram sin skildring av resan på den svenskbyggda lutan - "Så går vi till Utö för natten. . ." Kanske var Kar de Mumma nere på bryggan och tog emot fånglinan, han var 17 år den sommaren.
   På 40-talet kom politikerna. Handelsminister Gunnar Lange slog sig ner i Kroka på norra delen av ön, Torsten Nilsson hyrde in sig i Lurgatans gruvbostäder och bor kvar än i dag.
   Haninge skärgård myllrade av kändisar. På Ornö ritade Eigil Schwab, på en holme öster om ön badade Alf Sjöberg, i Björkösund seglade teatermannen Torsten Hammaren och på var och varannan udde bodde det en Bonnier. I själva Dalarö reste 20-talets veckotidningskung, Erik Åkerlund, sitt slott som han döpte till Lyngåsa. Erik Lindgren, skalden, blev så Dalaröfixerad att han övervintrade i sommarvillan. Karl Asplund, han som skrev dikten om skeppsbrottet "Någon måste lämna båten . . . ", bodde här intill döddagar, Per Lindberg, regissören, stod på sitt "Namnlösa" i Vadviken och såg Grenöfjärden nedanför sina fötter, Ulf Peder Olrog satt i Dalarös tallskog och lekte fram sina bisarra visor, Beppe Wolgers badade sina tår vid Dalarö udde. Dagens kändisar i trakten är Git Gay och Britt Ekland, operasångarparet Siri Olsson och Carl-Axel Hallgren, fotbollsgeneralen Tore Brodd och i stilla kvällar kan man höra musiken från Korsholmen, där Monica och Carl-Axel Dominique håller till.
   Jodå, dagens kungligheter, drottning Silvia och kung Carl-Gustaf kommer också fräsande ibland för att bromsa upp sin racer vid Jutholmen för att handla strömming av Bengt Jacobsson på Jutholmen. Vasadykaren Anders Franzen brukar stå på sin brygga i Fiskarhamnen och vinka.
   Som ni ser av denna galapetriska uppräkning har Haninge skärgård en lång tradition som plaskbalja för gårdagens storheter. Det har förstås glesnat i leden av storvulna svenskar som här tillbringade sin fritid Erik Åkerlund gick till eftervärlden mest för sina lysande festers skull. På sin födelsedag den 9 augusti hade han ett år bjudit in självaste Jean Sibelius som tackat ja. Och skulle Sibelius komma, så måste det finnas flygel i huset. Åkerlund köpte därför dagen före festen en vit konsertflygel av märket Bechstein. Sibelius spelade Finlandia och Åkerlund sa, att efter Sibelius vackra spel skulle ingen annans fingrar besudla instrumentets tangenter. Därefter låste han flygellocket och välte flygeln i sjön.
   Många vill påstå att detta är lögn. Nå ja, det kanske inte var en Bechstein utan en Steinway. Än sen, huvudsaken är att det var en tidstypisk historia.
   Att de storvulna svenskarna inte längre lever och välter flyglar i sjön är dock inte hela världen. Tvärtom kan vi i denna signade dag, som vi nu här ser, konstatera, att skärgården är öppen för alla. Ett fritidsparadis som en gång var förbehållet de berömda och besuttna är i dag var mans egendom. Genom klok planering och samhällspolitiska åtgärder har man försäkrat sig om att detta unika landskap numera fungerar så som Vår Herres ursprungliga mening var, en gåva till alla människor, ett paradis för envar!
   VÄLKOMNA!