VÄSKOLOGI. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (Reklamfolder för "SAAB SAFARI Etapp 3 1984", av och med Gits)

■■■ Ens väg genom livet är kantad av väskor man lämnat efter sig. Jag har kasserade resväskor stående i Fredhäll, Beirut, Memphis och Saigon.
   Den i Fredhäll var mitt livs första och sämsta, köpt för 2: 75 på Åhlen & Holm, tillverkad i pegamoid och utrustad med en skridskorem om livet eftersom bägge låsen hade pajat. Den innehöll mina ishockeyrör, en puck, ett par raggsockor, två limpsmörgåsar och kallades trunk. Man var i ishockeyns barndom sin egen trunkbärare på resorna mellan Fredhäll och Ispalatset på Gärdet med 2:ans spårvagn. En hållplats före Fredhäll var det en full murare som satte sig på trunken och det överlevde den inte. Den såg Fredhäll för att sedan dö.
   Min bästa resväska kommer jag förmodligen aldrig att få uppleva eftersom den ska vara tillverkad i rostfritt stål och försedd med talande bandspelare i locket, men ändå inte väga mer än åtta hekto.
   Att jag reser sådana orimliga krav beror på sånt som hänt mina väskor i Beirut, Memphis och Saigon. När jag bytte plan i Beirut på väg till Saudi, stod jag som alla andra europeer och flinade när arabvärldens bagage dök upp på bandet. Araber förflyttar sig i världen med tillhörigheterna emballerade i tidningspapper och snören. När bagagebanden sätter i gång påminner det om när man sanerar på Söder och just röjer någon knarkarkvart.
   Flinet dör på läpparna när den egna väskan kommer, en öppen låda med diverse prylar som dem man ser på loppmarknader. Efter kommer locket singlande, vemodigt fladdrande med adresslappen. Bagage utan snören vinner ingen aktning i arabvärldens kommunikationsväsende.
   Man inbillar sig att det skulle vara bättre i t ex USA, men icke då. Det amerikanska inrikesflyget formligen käkar väskor. Tecknaren Sven Rydén och jag reste Amerika runt för ett par år sen. Rydéns tusenkronorsväska gav upp redan mellan New York och Chicago, där han investerade en bunt dollar i en trunk av armerad aluminium, stor och blank som en sarkofag för Aga Khan. Han grät när han såg vilken ringa respekt man hade för Aga Khans minne i Billings, Montana och i Denver, Colorado.
   När man på dessa flygplatser lossar bagaget går det mycket handgripligt till Någon gubbe inne i flygkroppen kastar helt sonika ut väskorna på betongplattan där de samlas i en hög, rätt lik ett ännu icke antänt valborgsmässobål i någon svensk förort. Fem minuter senare kommer en traktor med släpvagn och en ny gubbe kastar upp högen på flaket med en frenesi som vore han förbannad på varje väska.
   I San Francisco, där civilisationen hunnit lite längre än i andra amerikanska städer, hade man satt in grävskopor i hanteringen.
   I Dallas, Fort Worth blev vi däremot riktigt imponerade. Bagagevagnen fanns på plats redan när planet rullade fram. En man i vit overall stod på marken och tog emot väska efter väska samt placerade dem varsamt på vagnen en efter en.
    ─ Så ska bagage hanteras! myste Rydén, men tystnade tvärt, när han upptäckte vad det var som mannen i den vita overallen stod på, när han hanterade.
   Det var sarkofagen från Chicago.
   Min egen koffert fick jag byta i Memphis, Tennessee, för vad gör man med en väska på 90 x 70 x 60 som saknar handtag och när man inte medför personlig gaffeltruck på resan?
   Jag köpte mig en sarkofag på samma varuhus där Elvis kritsade gitarrer när han var liten. Den höll för misshandeln i både New Orleans och Miami men våra vägar skildes ett år senare i Saigon. Har ni era vägar ditåt och ser någon liten vietnames som går omkring i åtta nummer för stor sommarkostym och 47 i skor fast han drar 38, så kan ni väl höra av er.
   Jag väntar på väskan i mitt liv, en hållfast kamrat på vida färden. Den ska jag investera i. Under locket ska det finnas en dold högtalare och en tidsinställd bandspelare som strax efter landningen börjar ropa: "Handle me gentle, please!" Risken är väl bara, att planen som vanligt inte håller tidtabellen utan att väskan börjar ropa redan uppe i luften och blir kastad överbord av någon vidskeplig besättningsman.
   Som sagt, jag väntar.